Min käre man är fortfarande gift med sin fru och har en dotter. Jag älskar verkligen min make.
ENDAST EN KÄRLEK På dagen för Beatrices begravning hade Leif inte fällt en enda tår. Ser du, jag sa ju
Varför ska man ta med egen mat till julfirandet?
Min mans syster och bror med familjer har firat varje jul hos oss i fem år. Jag har lagat all mat, dukat, sett till allt och städat efter dem. De har bara firat. Men förra året tog tålamodet slut och jag fick nog – det blev för tungt fysiskt, mentalt och ekonomiskt.
I år försökte jag därför dela upp ansvaret mellan alla.
Men nyligen kom min svärmor och sa att de redan är gamla, att tiderna är tuffa, och att hon vill fira hos oss igen.
Så jag ringde min mans syster och bror och berättade att mamma vill att vi ska fira tillsammans. De blev glada och tyckte att självklart skulle vi lyssna på mamma.
Då sa jag att vi behöver dela upp rätterna, vem som lagar vad och vad vi alla tar med oss.
Jag erbjuder att laga huvudrätterna – två varmrätter och en tårta.
De behöver fixa två sallader, fisk, kött, ost, frukt och drycker. Alla får ta med något att dricka.
När jag räknade upp allt blev de genast mindre glada. De sa att de inte har tid att laga mat, att de jobbar och måste hinna handla och laga. Dessutom tycker de inte det är någon poäng att ta med mat – då firar de hellre själva.
Så jag frågade: hur blir det med mamma då? Gissa vad de svarade… Vi ringer och önskar god jul på telefonen, det räcker.
De vill alltså inte dela på jobbet och inköpen. Jag har inte berättat detta för svärmor än. Jag vet inte heller hur jag ska säga det – hon blir säkert jättebesviken.
Vad ska jag göra i den här situationen? Borde jag fira julen själv igen ändå? Varför ska du ta med din egen mat? Min mans syster och bror, tillsammans med deras familjer, har firat
Min lillebror valde att bo hos sin svärmor – vi förstår fortfarande inte varför han gjorde så här…
Min lillebror gifte sig redan som 18-åring i all hast. Det kändes som att han var ivrig att bevisa sin självständighet.
Sedan han föddes har jag tagit hand om honom, min barndom tog slut när han kom hem från sjukhuset. När han blev äldre, gifte sig och flyttade ut förändrades hans liv drastiskt – men tyvärr inte till det bättre.
Hans fru, som han också gifte sig ung med, var en mycket dominant och tämligen osympatisk person. Redan vid första mötet kände vi oss skeptiska. Hon saknade både takt och hyfs, och hennes utseende gjorde oss inte heller imponerade. Jag förstod faktiskt inte vad min bror såg hos henne. De flyttade in i en lägenhet nära vårt hem, hos hennes mamma. Svärfadern var tystlåten och lite udda; han pratade sällan och nickade mest som svar. Svärmodern älskade att bestämma och ge order som alla kände sig tvungna att lyda. Hon kritiserade och dömde min bror konstant, och även hans fru verkade ständigt missnöjd med honom.
Sättet de behandlade min bror på gjorde mig väldigt arg. Jag försökte prata med honom om detta, men han hävdade att allt var bra, att hans fru älskade honom och att de var lyckliga tillsammans. Men jag märkte ändå hur han förändrades över tid. Han blev mer och mer lik svärfadern och sa knappt något längre, ungefär som att bara nicka ibland. Till slut rann hans tålamod över; han orkade inte mer. En dag packade han ihop sina saker och försvann utan ett ord.
Jag hade aldrig sett honom så innan – min bror i det tillståndet…. Han ångrade verkligen att han gift sig vid så unga år.
Alla har vi vår gräns, och när den är nådd kan man välja att i tysthet lämna en situation som blivit outhärdlig. Min bror valde att bo hos sin svärmor och vi förstår fortfarande inte varför han gjorde det Min lillebror
3 mars 2024 Jag har på sista tiden varit mer orolig än vanligt. Jag känner mig dum när jag tänker på
Vill du ha min man? Varsågod, han är din, sade Frida med ett kallt leende riktat mot den främmande kvinnan
“Anna är ung, hon kommer säkert att föda fler barn!” – lovade hon. Till slut behövde ingen barnet.
Anna och Robert växte upp i en småstad i Sverige och gick i samma klass. Efter gymnasiet pluggade de vidare vid universitetet och flyttade sedan till Stockholm för att hitta jobb. De hyrde en liten lägenhet, fick jobb och levde som sambor. När Anna blev gravid lämnade Robert henne – han hade inga planer på barn.
Den unga kvinnan, förkrossad, valde att återvända hem till föräldrarna för att uppfostra sitt barn ensam. Roberts mamma hade en framstående ställning i staden och spred ryktet att Anna skulle ha fått barn med någon annan – detta barn hade ingenting med deras familj att göra. Situationen förvärrades av att båda familjerna bodde i samma kvarter.
Många vänner var insatta i hela historien. Anna födde en underbar dotter och klagade aldrig över Roberts familj. Hon ville bara få uppfostra sitt barn i lugn och ro. Men Roberts mamma höll envist fast vid att flickan inte var hennes sons barn.
– Titta på dem! – förklarade kvinnan. – Barnet är ju ljushårig och vi är alla mörka. Näsa och utseende påminner inte om någon av oss! Alla i vår släkt är vackra, men barnet är fult – nu försöker hon ta sig in i vår familj. Så onda människor!
Anna var så trött på detta att hon föreslog ett faderskapstest för att lugna Roberts mamma. Så varför gjorde hon allt detta? Svaret kom direkt: Roberts mamma bjöd genast hem Anna så att hon kunde lära känna sitt barnbarn. Flickan fick en mängd fina presenter. För Anna, som levde på sin mammas pension, var det en stor hjälp.
Efter ett tag ville den nyblivna farmodern ta hand om sitt barnbarn några dagar. Anna menade att dottern bara var ett år, och för liten för att vara borta några dagar utan sin mamma. Farmodern tog illa upp.
Hon framförde då ett hot om att gå till domstol för att få kontakt med sitt barnbarn. Dessutom tyckte hon att det vore bättre om barnet bodde hos henne – där finns bra förutsättningar för barnets uppväxt. Rätten kommer titta på att pappan har lägenhet, betalar underhåll (och kan visa upp intyg), medan mamman är arbetslös och ensamstående. Enligt henne var Anna fortfarande ung och skulle säkert få fler barn. Hon rådde Anna att frivilligt ge upp sin dotter – alla domare i staden känner henne, så det skulle vara lätt att förutse utgången. Anna bestämde sig för att kämpa för rätten att fostra sitt eget barn. Under flera år pågick en bitter rättslig tvist.
Flickan som den inflytelserika familjen undvikit blev nu deras ögonsten, älskad och behövd. Inflytelserika släktingar drog fram vittnen, höll span, klagade och tog bilder. Anna tvingades gå under jorden. Mycket hände, men till slut blev det lugnare. Robert gifte sig och fick en son – då riktade farmodern sitt intresse mot det nyfödda pojkbarnet. Annas dotter började skolan och flickan samt hennes mamma flyttade till Stockholm. Men Anna behövde ofta resa hem till sin mamma och dotter. Snart träffade hon en ung man. Annas mamma uppmuntrade henne att starta ett nytt liv – hon skulle ta hand om sitt barnbarn ett tag. Anna lovade att hämta sin dotter när allt var lugnare.
Anna gifte sig. De hyrde en lägenhet och väntar nu barn tillsammans. Allt verkar vara i sin ordning – men Anna skyndar sig ändå inte att ta hem sin dotter. Det finns ingen plats för henne, och maken är inte särskilt intresserad av någon annans barn. Anna bestämde att dottern har det bättre kvar hos mormor – där finns vänner och skola. När det nya barnet föds, finns ingen som kan ta hand om flickan. På så sätt är inte mamman ensam, och dottern är omhändertagen. Men nu har mormodern fått hälsoproblem – ambulansen har hämtat henne flera gånger och hon vårdas på sjukhus. Barnbarnet tas då om hand av pensionerade grannar. Nu är den inflytelserika farmodern helt ointresserad av sitt barnbarn. När hon träffar Annas mamma ler hon bara:
– Ni borde ha lyssnat på mig! Om du hade gett mig flickan från början hade jag tagit hand om henne. Nu hade hon gått på språk- och musikskola, varit flerspråkig och lärt sig piano. Och ja, hennes mamma har övergett henne – vad ska det bli av henne? Nu tar jag hand om mitt barnbarn! Han får det bästa – bästa skolan och de bästa aktiviteterna!
Fadern har aldrig visat intresse för flickan. I slutändan blev flickan, som folk slogs och processade om, överflödig. Till slut behövde ingen henne. Ingen vet vad flickans framtid bär med sig. Linnea är ung, hon kan föda fler barn! lovar hon. Till slut var det ingen som behövde barnet.
Medan våra barn och barnbarn trängs i en liten etta, lever mina svärsonsföräldrar bekvämt i en stor lägenhet
Det var många år sedan nu, men jag minns det som igår. Allt började när min svägerska, Anneli, åkte på
Älska Tålmodigt, Tåla Kärleksfullt – En svensk berättelse om Ivan och Daria, deras kyrkliga äktenskap, sommarstormen vid kyrkporten, slöjan som blåst bort och byttes mot en konstgjord blomma, tisslandet bland tanterna utanför kyrkan, tre barn – Sofia, Anton och lille Jan – otroheten, samtalet med prästen om förlåtelse, de trogna vännernas stöd, drabbande förlust och sjukdom, oväntad försoning och hur gamla och nya familjeband vävdes samman med humor, värme och den där typiskt svenska envisheten att hålla ihop när livet stormar som värst. Älska, länge lida lida, länge älska Erik och Elin hade ett kyrkligt vigseldröllop i den lilla vita träkyrkan
