Medan våra barn och barnbarn trängs i en liten etta, lever mina svärsonsföräldrar bekvämt i en stor lägenhet på Östermalm och njuter av livet.
Min dotter har gift sig, men tyvärr har vi inte haft tur med vår svärson och hans föräldrar. Vi gör allt för våra barn, ger dem allt vi kan, men de får aldrig något från den andra sidan. Åtta år har gått sedan de gifte sig, och fortfarande måste vi hantera dessa konflikter.
När det blev dags att skaffa en bostad tog hans föräldrar direkt avstånd det är inte vår sak, sa de och höll sig undan.
Vi tvingades sälja vårt bekväma, inarbetade hem i Vasastan för att köpa en lägenhet åt barnen. Jag grät när jag packade ner gardinerna från vårt gamla kök, det var ju varmt och tryggt där. Men vad gör man inte, det viktigaste är att barnen har ett eget hem. Vi renoverade, köpte nya möbler allt utan någon egentlig hjälp från min svärsons föräldrar.
Jag hjälper dessutom till med barnbarnen varje dag. Min dotter är föräldraledig med den lilla, medan den stora precis börjat ettan. Det är jag som skjutsar honom till skolan i Bromma på morgonen, för hur ska min dotter ensam hinna väcka, klä, lämna och rodda med allt innan klockan åtta? Vi turas om, jag och morfar, vi är båda delaktiga i barnbarnens vardag.
Svärsonens föräldrar låtsas som om allt detta är någon annans problem deras ansvar sträcker sig inte längre än till promenader vid Djurgården och semester vid Medelhavet. Jag förstår verkligen inte hur mor- och farföräldrar kan vara så okänsliga.
Det har varit så här från första början. Till och med bröllopet de gav inte ens sin son ett öre till festen. Jag ringde månader före och sa barnen gifter sig, kan vi inte ses och prata? och svaret blev:
Tänk om de skiljer sig om en månad? Visste du att sjuttio procent av alla par separerar första halvåret nuförtiden?
Det slutade med att min man och jag fixade bröllopet själva och gav barnen en insatslägenhet. På bröllopet satt de som främlingar och kom med en ynka femhundralapps-sedel i ett kuvert.
Och trots det gör svärsonen krav.
Vi köpte lägenheten en liten etta i Sundbyberg redan för åtta år sedan. Det räckte gott till två nygifta. Nu har de fått två barn och, ja, det är naturligtvis trångt.
Jag tycker verkligen att min svärson borde stå på sig mer. Jag säger: Du, om du inte kan tjäna mer, kan inte dina föräldrar hjälpa till lite?
Men han bara:
Jag kan inte be dem om det!
Jag erbjuder mig till och med:
Vill du att jag tar upp det med dem?
Men han har förbjudit mig att någonsin nämna det, han vill inte ens att ämnet kommer upp.
Jag blev nästan chockad. Aldrig kan han fråga sina egna föräldrar om hjälp, men det är inget problem att ta emot allt från oss? Åtta år har han levt på mina pengar varför kämpar han inte själv lite? Folk lyckas faktiskt köpa bostad även om de har det svårt. Jag säger till honom: Du är fortfarande ung, möjligheter finns. Skaffa ett extrajobb, sök något i Norge över sommaren!
Så där håller det på, och nu ringer min dotter till mig och klagar på att jag lägger mig i för mycket. Hon påstår att svärföräldrar inte kan förändras, de är sådana och de kommer inte hjälpa, släpp det bara.
Jag blir så frustrerad. De lever lyxigt, åker på hälsospa till Marstrand och solar i Portugal, men det är tabu att ens nämna detta till dem. Svärsonen verkar ha satt stopp. Vilken omtänksam son men det är då verkligen inget överskott på omtanke till oss!
