Det var många år sedan nu, men jag minns det som igår. Allt började när min svägerska, Anneli, åkte på semester till Bohusläns skärgård, medan vi själva stod mitt i husrenoveringar ute i en liten by utanför Västerås. Plötsligt, när vi slitit och kämpat så länge, ville hon flytta in hos oss hon tyckte förstås att hon förtjänade att leva bekvämt.
Jag hade föreslagit för Anneli och mig att vi skulle dela på kostnaderna för renoveringen, men hon viftade bort det direkt. Nu, när hon såg hur bra vi fick det, ville hon inte längre bo i sitt halvdana och kalla hem. Det hade hon ärligt talat sig själv att skylla för.
Huset var från början min makes mormors lilla gula trävilla. Efter hennes bortgång ärvde min man, Erik, och hans syster båda varsin del. Byggnaden var gammal, men vi drömde om att rusta upp den till vårt eget hem. Planlösningen passade två familjer två separata ingångar och lika många rum på vardera sida, men med gemensam innergård och trädgård.
Delningen av arvet gick lugnt till. Eriks och Annelis mamma ville inte ha något hon trivdes bäst i sin centrala lägenhet i Stockholm. Gör som ni vill, sade hon lätt.
När vi först tog oss an huset lade Erik och Anneli samlade sina sparade slantar och bytte taket samt stärkte grunden. Vi ville fortsätta renovera, men Anneli blev bara irriterad. Hon vägrade lägga en krona på den där gamla stugan på landet. Hennes man, Magnus, sa aldrig emot han var van att låta Anneli bestämma.
Vi hade länge tänkt bo där, ute på landet men ändå nära Västerås, och med egen bil var det enkelt att pendla. Vi tröttnade snabbt på trångboddheten i vår lilla etta i stan. Den här villan var vår chans till något eget, en möjlighet vi aldrig kunnat bygga upp från grunden för egna pengar.
För Anneli var det mest ett sommarställe. Hon brukade komma dit på semestern, kanske grilla lite eller sola på verandan hon bråkade inte ens om vi ville göra som vi ville.
Det tog fyra år att få vår del av huset beboelig. Självklart tog vi lån, men det största investeringen var tiden och kraften vi la ner. Vi drog in vatten, installerade bergvärme, lade nya golv, drog om elen och målade om både in- och utsida. Nästan varje dag, året runt, kämpade vi vidare mot drömmen.
Under tiden levde Anneli mest i resväska, reste hit och dit ointresserad av husets skick eller vårt slit. Hennes liv kretsade kring hennes nöjen, semesterresor och vänner. Men så föddes hennes lilla flicka, och plötsligt blev Anneli föräldraledig. Då sattes det där glamorösa livet på paus pengarna räckte inte längre till lika mycket resande.
Det var först då hon mindes torpet på landet. Med barn hemma blev det tungt i lägenheten. Här på landet kunde hennes dotter springa ut barfota och leka. Vid det laget hade vi redan flyttat in och hyrt ut vår lägenhet i Västerås. Trots att hennes del av huset stod orörd, förföll den mer för varje vinter. Att bo där utan vatten, värme eller badrum fanns inte på kartan. Plötsligt knackade hon på med barn och bagage, och ville stanna bara en vecka.
Annelis dotter levde rövare och Anneli själv brydde sig inte ett dugg om att ta hänsyn. Eftersom jag jobbade hemifrån stördes jag så mycket att jag till slut flyttade in hos en god vän inne i Västerås ett tag väldigt tursamt, eftersom min vän ändå var bortrest.
När jag kom tillbaka efter nästan en månad, tappade jag hakan. Anneli hade helt enkelt gjort sig hemmastadd i vårt hus. Jag frågade när hon tänkte flytta.
Vart då? Jag har ju barn, vi trivs ju här, sa hon.
Vi kör in dig till Västerås imorgon, svarade jag.
Nej, där vill jag inte bo.
Du har knappt städat efter dig. Här är inte något hotell vill du bo kvar får du använda din egen halva!
Du har ingen rätt. Det är mitt hus också!
Din del står på andra sidan väggen, så flytta in där, sa jag.
Hon försökte få Magnus på sin sida, men även han tyckte att det fick räcka. Hon blev arg och packade ihop, men bara timmar senare började min svärmor ringa och skälla:
Tänker du bara kasta ut Anneli, är det där rätt mot henne? Hon äger ju hälften!
Hon är välkommen att bo på sin halva, där bestämmer hon, svarade Erik.
Hur skulle det gå till med ett litet barn? Där är ju ingen värme, och utedass på gården! Ni borde tagit hand om henne!
Erik, som annars sällan brusar upp, exploderade och berättade hela sanningen om renoveringen, om hur vi erbjudit oss att göra huset beboeligt för båda. Men Anneli hade ju själv sagt nej.
Vi erbjöd till sist Anneli att sälja sin del till min mamma. Men hon ville ha så mycket betalt att det hade varit billigare för oss att köpa en helt ny villa i perfekt skick så det förslaget rann ut i sanden.
Nu för tiden är vi i ständiga småkonflikter. Min svärmor är ständigt sårad, Anneli ett bekymmer. De kommer sällan, men när de väl gör det ordnar de stojiga grillkvällar, gör små hyss och låter barnen förstöra i trädgården.
Till sist började vi bygga ett plank mellan tomterna. Nu kompromissar vi inte längre det var ju ändå Annelis eget val.
