Förebud om Olycka
Julia vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Om det var en mardröm eller någon oro visste hon inte, men hjärtat var tungt och tårarna föll av sig själv. Hon förstod inte varför – hon bara kände att något hemskt skulle hända.
Hon gick fram till spjälsängen där hennes lilla son låg och sov. Lilla Emil log i sömnen och smackade med läpparna. Julia bäddade om honom och gick ut i köket. Utanför fönstret låg mörkret tätt.
– Julia, kan du inte sova igen? hördes makens röst.
– Jag förstår inte vad som händer med mig, Anders, viskade hon.
– Det är säkert den där omtalade förlossningsdepressionen! försökte han skämta.
– Men Emil är ju redan ett halvår – jag har mått bra hela tiden… Varför nu?
– Det kan vara hormoner, det ordnar sig, tröstade han och höll om henne.
– Jag är rädd, Anders, viskade Julia.
Tre veckor senare blev Julia och Emil kallade till vårdcentralen inför Emils sexmånaderskontroll. Prover togs, och sedan ringde syster oväntat.
– Julia, oroa dig inte, doktorn förklarar allt på plats!
På vårdcentralen fick Julia höra att Emils blodvärden var kraftigt förhöjda och att de måste tas om, helst på barnsjukhuset vid Karolinska i Stockholm.
Anders kom hem direkt när han fick nyheten:
– Julia, vad har hänt?!
– Vi ska till barnonkologen, viskade hon gråtande.
Efter nya prover kom beskedet från läkaren:
– Akut leukemi. Vi måste börja behandlingen omedelbart.
Julia bröt ihop. Efter att Emil förts till barnintensiven blev hon kvar i korridoren.
– Gå hem och vila, sa nattpersonalen.
– Jag kan inte. Vad ska jag göra utan min son?
Det hade tagit åtta år för Julia och Anders att få barn. Nu var lyckan bytt mot oro. Emil var döpt efter Anders pappa som omkommit i en bilolycka – något Julias mormor varnade för:
– Man ska inte ge barn namn efter någon som dött olyckligt!
Julia hade avfärdat det som vidskepelse. Halvåret efter Emils födsel hade varit lyckligast – tills nu.
Emils tillstånd försämrades. Han magrade, blev blek, fick mörka ringar under ögonen. Cellgiftsbehandlingen på karantänsjukhuset i Solna var tuff. Och när det stod klart att ingen operation kunde göras i Sverige fick de rådet att söka hjälp utomlands – i Israel, till en kostnad av över 2 miljoner kronor.
Hela samhället mobiliserade: släkt, vänner, grannar, kommunen, fonder startade insamlingar. Men bara hälften samlades in.
– Julia, ni får resa nu, jag skickar allt jag lyckas få ihop, sa Anders.
I operationssalens väntrum träffade Julia en annan svensk mamma med sitt barn – Linnea från en småstad utanför Göteborg. Deras lilla pojke, Max, låg svårt sjuk i rummet bredvid.
– Gråt inte, Julia, sa Linnea och försökte trösta, – ni har chansen, ni ska hem till Sverige igen, ni kommer snart gå på Skansen och kanske ser ni också björnar där…
Men Max blev snabbt sämre. Linnea blev kvar vid intensiven, förkrossad. När Julia en dag öppnade ett brev från Linnea stod det:
“Kära Julia! Jag vill att Emil ska få leva. Låt honom springa, leka, växa och få uppleva svenska vintrar med pulka, gå på zoo och titta på björnarna, hälsa gärna från vår Max till den stora björnen på Skansen! I brevet finns pengarna vi samlade till Max – låt dem nu rädda Emil!”
Tårarna rann nerför Julias kinder – av lättnad, men också av sorgens höga pris.
– Anders, sälj inte lägenheten! Vi har fått hjälp, sa Julia nästa dag i telefon – vi har en chans nu!
Efter en lyckad operation på Emils ettårsdag fick han och Julia återvända till Sverige. Sjukhuset och sorgen låg bakom dem. Julia tog med Emil till Skansen, och han log mot björnarna – som ett bevis på att ett svenskt mirakel kan ske, även när olyckan förebådas av en moders tysta oro. EN KÄNSLA AV ORO Ida vaknade mitt i natten och låg vaken till gryningen. Var det en märklig dröm eller
Jag gick i pension och ett moln av ensamhet sänkte sig över mig, som om världen blivit stilla och allting
Jag gick i pension och ett moln av ensamhet sänkte sig över mig, som om världen blivit stilla och allting
Förräderi av de egna barnen Jag, Agnes, satt ännu en gång och såg beundrande på mina syskon, Kristoffer
Det var för länge sedan nu, men jag minns det fortfarande tydligt. Vi tog med min svägerska och hennes
Ett rörigt skåp, högar av ostrukna kläder, sur soppa i kylen det är vårt hem. Jag bestämde mig för att
De naiva barnen bestämde sig för att leka självständiga och till slut stod de med skulder upp över öronen
Under skilsmässan bestämmer sig en förmögen man, Anders, för att lämna sin fru en övergiven gård ute
Flickvännen kan inte grundläggande saker… Vad ska jag göra?
Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att följa regeln: antingen talar man gott om de döda, eller inte alls.
En sak till svor jag – oavsett vilken svärdotter som en dag skulle komma hem till mig, skulle jag aldrig bli som min svärmor var.
Men intentioner är en sak, livet något annat.
Min enda son, Alexander, fyllde 25 och tog hem en flickvän i början av sommaren.
Trofast mitt beslut att inte lägga mig i deras relationer accepterade jag henne med öppet hjärta och halvslutna ögon.
Jag sa till mig själv att jag inte skulle se ner på henne, inte leta fel, inte ge henne lektioner – allt sådant gjorde min svärmor och det spårade ur till att vi till slut avskydde varandra.
Jag vill inte stöta bort varken Alexander eller hans nya flickvän. Helt ärligt tycker jag om att göra kaffe åt dem båda, vet vad de föredrar till frukost och skämmer bort dem på helgerna, men i veckan har jag inte tid för sådana “extra”.
Då passar jag på att försvinna – med min man till en sjö, till en väninna, eller till min mamma för att sylta och lägga in, så att de får huset för sig själva.
Men så hände en sak, både rolig och tankeväckande, som jag måste dela. En kväll visade Alexanders flickvän upp en ny blus hon köpt på väg hem från jobbet.
Den var inte dyr, och hade dessutom extra rabatt då en knapp saknades.
Hon provade den, vände och vred – den var verkligen fin och passade henne perfekt. Nästa dag, på fredag, skulle vi bort tillsammans och jag frågade om hon ville ha på sig sin nya blus… Men nej, det gick inte – hon kunde inte sy fast knappen.
“Jasså!”, slank det ur mig, och jag blev faktiskt förvånad över att en 22-årig tjej inte hade nål, tråd eller en knapp hemma.
Så, hur blir det i framtiden, kära du? Hur ska du kunna ta hand om ett hem och en familj, fatta viktiga beslut? Familjelivets små tester…
Nu vet jag inte hur jag ska göra – borde jag bara sy fast knappen direkt, visa henne hur man gör, eller strunta i det: vill hon ha blusen får hon lösa det, annars får den ligga utan knapp i garderoben.
En sak är säker – jag vill inte bli en elak svärmor, jag har sett det och det är inget för mig. Min svärmor gick bort för några år sedan, och efter begravningen lovade jag mig själv att följa mottot
Utan otur skulle vi aldrig förstå riktig lycka Hur kunde han ta dig, så dum du är! Vem vill ha dig nu
