Min svärmor gick bort för några år sedan, och efter begravningen lovade jag mig själv att följa mottot: antingen tänker man gott om de döda, eller så säger man ingenting alls.
Jag svor dessutom på att, vem än som en dag skulle bli min svärdotter, skulle jag aldrig bli som min egen svärmor.
Men det är lätt att ha goda föresatser verkligheten har dock en tendens att se annorlunda ut.
Min enda son, Elias, fyllde 25 i våras och tog hem sin flickvän till oss precis lagom till försommaren.
Trots mitt beslut att inte lägga mig i hans val, tog jag emot henne med öppet hjärta och försökte blunda för sådant som kunde störa.
Jag lovade mig själv att inte se på henne med kritiska ögon, inte leta efter fel, inte komma med pekpinnar sådant förstörde min relation med min egen svärmor så till den milda grad att vi till slut inte tålde varandra.
Jag vill inte stöta bort vare sig Elias eller hans flickvän. Om jag ska vara ärlig tycker jag till och med om att skämma bort dem båda med varsin kopp kaffe, jag vet hur de vill ha sina frukostar och ibland på lördagar eller söndagar unnar jag dem lite extra men mitt i veckan finns inget utrymme för sådana små extravaganta detaljer.
Då passar jag på att försvinna hemifrån kanske till stugan vid Mälaren med min man, hem till en väninna, eller till min egen mamma för att laga inlagda gurkor eller rabarberchutney. Ungdomarna får ett par timmar själva.
Men så hände något nyligen, något som först var ganska roligt, men som ändå satte sig fast hos mig och som jag nu behöver skriva av mig. En kväll visade Elias flickvän, som heter Freja, upp en ny blus hon fyndat på väg hem från sitt sommarjobb.
Den kostade inte mycket, speciellt inte eftersom knappen i halsen satt löst och till slut lossnat.
Hon provade plagget och det satt riktigt snyggt på henne. Nästa dag, en fredag, skulle vi gå över till min kusin på fika och jag frågade om hon ville ta på sig sin nya blus. Då erkände hon att, nej, tyvärr hon visste inte hur hon skulle sy i knappen igen.
Det kom som en liten chock att en 22-årig tjej inte äger nål och tråd, eller ens vet hur man syr i en knapp.
Jag sa “Oj då!” och kunde inte dölja min förvåning.
Men det väckte fler frågor i mig. Hur ska det bli i framtiden, tänkte jag? Hur ska hon kunna ta hand om ett hem, fatta vardagliga beslut, eller ens klara av små praktiska saker i livet?
Nu vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Ska jag bara sy dit knappen åt henne, visa hur man gör, eller låta det vara hennes bekymmer? Vill hon ha på sig blusen får hon kanske försöka fixa den själv, om inte kan den ju ligga i garderoben utan knapp.
En sak vet jag med säkerhet: jag vill inte bli en sådan där klassisk elak svärmor. Jag har sett hur det kan gå och uppskattar det inte ett dugg.
Det här fick mig att inse att livet handlar om att låta var och en växa i sin egen takt. Det gäller att stötta, inte styra, och ibland är det viktigaste att bara finnas där, redo att hjälpa om någon ber om det.
