Förräderi av de egna barnen
Jag, Agnes, satt ännu en gång och såg beundrande på mina syskon, Kristoffer och Matilda. Så vackra de var långa, mörkhåriga, med klarblå ögon. Ännu en gång tog de emot ett pris. De hade vunnit i friidrott igen, så klart. Jag skyndade mig upp på mina stela ben; ville komma fram först. Hade virkat små kaniner åt dem, en i kjol och en i rutiga byxor. Hoppades de skulle bli glada. Själv var jag klumpig, rund, mina tunna blonda hårslingor samlade i en lös hårklämma, med ett enkelt leende fastklistrat på läpparna.
Matilda och Kristoffer låtsades inte se mig, fast jag kämpade mig fram genom folkmassan.
Släpp fram mig, tack! Det är mina syskon där framme! slängde jag glatt ur mig.
En tjej med ljust hår, Linnea, vände sig till Matilda och sa högt:
Matilda, det står någon tjock tjej här som skriker att hon är din syster. Stämmer det?
Matilda vände snabbt bort blicken.
Nej, givetvis inte. Jag har bara en bror Kristoffer, svarade hon högt.
Tänkte väl det. Hon vill väl bara hänga med er. Hon trugar på er nån ful leksak också! fnissade Linnea.
Hon är väl kvarterets största fan, ta emot kaninerna du, Linnea. Kom sen ikapp oss, vi går till prisutdelningen med Kristoffer, sa Matilda och vinkade sin broder åt sig.
Linnea tog emot mina små kaniner, lovade att ge dem vidare.
Tack! Jag väntar på er hemma, ska baka bullar! sa jag och haltade därifrån, lite snett på benet.
Här, jag gav över dem, sa Linnea till Matilda. Hon skulle vänta hemma på er och baka bullar. Ser ut som en bulle själv, tycker du verkligen hon är släkt med er? Vad vill hon?
Nej! Jag känner inte henne. Folk dras till oss för att få bada i strålglansen. Kom nu!
Matilda kastade kaninerna i papperskorgen, och tillsammans gick hon, Kristoffer och Linnea vidare mot prispallen.
Sanningen var att jag faktiskt var deras syster halvsyster. När min mammas kusin dog, tog Kristoffers och Matildas mamma, Birgitta, in mig i familjen. Vi hade rest tillsammans från landet, men bara jag blev kvar. En liten tjej, skadad efter olyckan. Birgitta var egentligen bara en avlägsen släkting, våra efternamn olika. Mina närmsta hade tackat nej. Men Birgitta tog in mig, efter stora protester från både man och barn.
Mamma, låt bli! Hon är fet, halt och dum! Det är pinsamt att gå bredvid henne!
Men barn, har ni ingen empati? Man tar ju hem katter och hundar, och det här är ett litet barn som förlorat allt! Vårt hus är stort nog för en till, försökte Birgitta.
De gav motvilligt med sig. Birgitta var butikschef det var hennes inkomst som höll familjen flytande. Pappan, Lennart, var mest hennes assistent, och slappade mest hela dagarna, med ständiga affärer vid sidan om. Om Birgitta visste det, sa hon inget. Lennart var snygg, barnen hade fått hans utseende.
Jag växte. Liten, rund, mjuk, snäll. Mitt blonda hår och mina nästan genomskinliga blå ögon stack ut. Matilda skrattade:
Hennes ögon ser ut som mjölk med bläcktunna i, och hon är så mullig!
Jag försökte vara till lags. De tog mig aldrig med i sina lekar. Om något gick snett, skyllde de på mig. Kristoffer hade sönder en dyr vas jag fick skulden. Matilda slet sönder mammas nya blus, och även nu sa de att det var mitt fel. Jag gjorde inget motstånd. Nickade och bad om ursäkt. Ville ju inte att de vuxna skulle bli arga på mina vackra syskon.
Birgitta sa sällan något. Det var pappan som blev arg.
Varför tog du in det där fåret? Vi skäms inför gästerna! Hon haltar, tjock som en dromedar. Våra barn är vackra, hon är som en skugga av dem. Ingen annan ville ha henne såg du inte det? När hon blir vuxen, vem vill ha henne då? röt Lennart.
Jag hörde det genom dörren. Ibland stod jag framför spegeln, önskade vara lika fin som Matilda och Kristoffer. Men…
De fick mig att börja i en annan skola. Tvillingarna hotade springa hem från lektionerna annars. Birgitta gav vika jag såg själv hur bräcklig bron var mellan mig och de “egna” barnen.
Åren gick. Kristoffer och Matilda flyttade för att plugga. Jag bad mamma Birgitta att få stanna hemma.
Men Agnes, du kan plugga vad du vill designer, tolk, vad som helst. Jag betalar, vad du än vill!
Jag bara lutade huvudet mot hennes axel och log. Hon såg friden i det, friden ingen annan av hennes barn gav.
Jag hämtade henne alltid vid bussen, oavsett tid. Ibland stod jag ute i kylan och väntade, ibland på hallmattan. Hennes barn hördes oftast inte till ens när hon kom hem. När hon påpekade det, blev svaret:
Mamma, vi har faktiskt annat för oss, det där fånet väntar på dig för hon har inget liv!
Med mina klara ögon såg jag på henne och viskade:
Mamma, kan jag få bli veterinär? Ta hand om djur hundar, katter, marsvin, grisar. Vi har ju utbildning här i stan.
Jag brukade dra hem kattungar och valpar. En av hundarna stannade kvar stor och luddig. Matilda ville hellre ha en stamtavlehund, men mamma höll på mig.
Så levde vi. Birgitta var tvungen att sluta jobba för hälsans skull. Lennart stack snabbt till nya kvinnan ägare till en frisersalong. Det fanns ändå pengar kvar, främst för barnens skull. Kvar hemma blev bara jag, som lagade god mat och pysslade om mamma. Skötte massage, kokade örtte. På kvällarna satt vi under äppelträdet och drack te då var jag lyckligast i världen.
Matilda och Kristoffer fick båda hjälp till egna bostäder. Snart kom nästa katastrof. Kristoffer dök upp mitt i natten, gråtfärdig han hade stora skulder.
Vad ska vi göra? Så mycket pengar! Har du frågat pappa? Nej, förstås han har inga heller. Krisen är så stor, även om jag ger dig allt så räcker det inte!
Kristoffer föreslog att sälja huset. Då kunde han betala skulderna.
Men vi då? Vart ska vi ta vägen, jag och Agnes? undrade mamma.
Vad Agnes tar vägen struntar jag i. Hon får klara sig själv nu, nog har vi dragit runt på henne. Du kan komma till oss, mamma! Lisen, min fru, blir glad.
Jag tvivlade, men mamma ville rädda sin son. Hon ställde som krav: jag skulle följa med. Kristoffer gick med på det. Men jag sa senare till mamma:
Mamma, flytta du. Jag ska bo hos en jag träffat, han har bett mig flytta in.
Vem är det? Varför har du inte berättat?
Sen. Du får träffa honom! sa jag och kramade henne.
Sanningen var att jag inte hade någon. Jag förstod bara att de inte ville ha mig där. Jag hyrde ett rum hos gamle Algot. Han hade ett litet hus utanför stan, med höns, getter, och ett par grisar. Det blev perfekt.
När han fick veta att jag var veterinär blev han så glad att han knappt ville ta betalt men jag insisterade. Han gömde i alla fall pengarna tillbaka i min väska.
Allt vände. Jag trivdes. Folk respekterade mig, djuren älskade mig de var inte rädda. Efter varje besök fick hunden eller katten alltid något gott som jag köpte för egen lön.
Här, Sputnik, vad duktig du var! Du behöver inte vara rädd. Jag har lagt dropparna. Ring mig när du vill om något händer!
Älskade barn, du tar emot min Leo bättre än de på sjukhus! ler AnnaBritt, som har en magnifik ragdoll-katt.
Jag kände mig lycklig. Det enda som gnagde var tanken på mamma. Jag ringde ofta, men hon ville knappt prata. Sen svarade bara Kristoffer, som snäste: mamma vilar.
Jag vet inte Har inte sett henne på ett halvår suckade jag till Algot över kvällsteet.
Men åk dit! Jag kör! Har ju fortfarande körkort och min gamla Volvo, erbjöd Algot.
Adressen hade jag. Vi for dit. Ingen öppnade förrän en lång blondin i morgonrock och sur min öppnade.
Vad vill ni? Säljer ni nåt? Vi behöver inget.
Du är Lisen? Kristoffers fru? frågade jag.
Ja, det är jag väl Och du är?
Jag är Agnes, systern! Kan jag få träffa mamma? Det här är Algot, min vän. Det blir bara en kort stund. Vi stör inte.
Hon är inte här. Kristoffer körde henne till ett hem. Hon blev sängliggande, ingen hade tid att ta hand om henne. Jag vet inte exakt vart jag har aldrig varit där. Vänta, jag ringer Kristoffer? Hon är här. Ja Ok, jag skriver adressen på en lapp och ni får inte komma tillbaka!
Jag lyssnade knappt utan kastade mig ut med Algot mot adressen.
Hur kan det vara så? Ingen sa något. Jag hade fixat nåt, bara jag fått veta mumlade jag.
Kunde de ju sagt! Hon kunde bott hos oss, huset är stort! morrade Algot.
Vi kom fram. Jag kände nästan inte igen henne så liten och mager. Hon som alltid varit rund och varm. Nu låg hon tyst och tittade i taket.
Mamma! Det är jag, Agnes! Förlåt mig! Jag tar hem dig, du ska få bo hos oss, underbara höns och kaffe på verandan. Jag lagar bullar igen, mamma, du kommer må bra! Jag älskar dig!
Vi fick ta med henne jag var hennes dotter enligt papper. Algot hjälpte, spelade sin roll som gammal militär och skrämde omsorgspersonalen. Kristoffer hade nämligen bestämt att mamma skulle stanna på hemmet för evigt.
Efter tio dagar stod Birgitta vid fönstret hemma hos Algot. Ute vandrade suggan Hulda och tuppen gol. Doften av gräs, mjölk och bulldeg fyllde huset. Jag stapplade in, såg henne stå där och gråta. Klumpigt slängde jag armarna om henne och bad om ursäkt för att jag kommit så sent, för att hon nu måste leva med mig istället för med sina vackra barn.
Birgitta bara höll om mig. Såg plötsligt unga, bräckliga Agnes inte kött och blod, men ändå hennes riktiga barn. Den enda som stannade när ingen annan behövde henne längre, när livet blivit tungt och alla vackra och framgångsrika lämnat henne.
Det ordnar sig nu, Agnes. Allt blir bra, viskade Birgitta.
Tjejer! Ska vi ta lite fika? ropade Algot och klev in i rummet.
Vi skrattade, tog varandra i händerna och gick till köket. I det ögonblicket började vår nya tillvaro.
