Utan otur skulle vi aldrig förstå riktig lycka
Hur kunde han ta dig, så dum du är! Vem vill ha dig nu, med barn på armen? Och hur ska du ta hand om barnet? Inga bidrag får du här, det ska du veta! Jag har uppfostrat dig, men nu tänker jag inte bära din börda också! Gå ut ur mitt hem, ta dina saker och visa dig aldrig mer!
Frida stod tyst med blicken sänkt och lyssnade till moster Agnetas rop. De sista gnistorna av hopp om att få stanna hos henne, åtminstone tills hon hittat ett arbete, släcktes i det ögonblicket.
Om bara mamma levt…
Hennes far hade hon aldrig känt, och modern dog för femton år sedan, påkörd av en berusad bilist på ett övergångsställe. Då myndigheterna ville skicka henne till barnhem, dök plötsligt en avlägsen släkting upp mammas tredje kusin och tog henne till sig. Hon hade både hus och en stadig inkomst som lärare, vilket räckte för att få ta hand om Frida.
De bodde i utkanten av ett litet samhälle någonstans i Småland. Sommaren var ljus och varm, vintern grå och regnig. Frida hade aldrig varit hungrig, var ordentligt klädd och fick lära sig att arbeta redan som liten det finns ständigt något att göra om man har ett hus med trädgård och djur. Visst saknade hon sin mammas värme, men vem brydde sig?
Hon var duktig i skolan och efter gymnasiet kom hon in på lärarutbildningen i Kalmar. Studietiden gick fort och nu återvände hon, examen i hand, till sin barndomsby. Men den här gången bar hon på en tung sorg.
Gå nu, och visa dig inte mer!
Men moster Agneta, kan jag inte bara
Jag har sagt mitt!
Frida tog sin resväska och klev ut i den heta solen. Hur hade allting kunnat bli så här? Förtvivlad, förnedrad och med en liten bula på magen som redan skvallrade om vad framtiden bar på hon hade aldrig kunnat ljuga om barnet.
Hon var tvungen att hitta någonstans att bo. Hon gick längs grusvägen, blickande ner i marken och försjunken i bekymmer, när en röst plötsligt stoppade henne:
Vill du ha vatten, lilla vän?
En stadig kvinna i femtioårsåldern såg på henne med granskande ögon.
Kom in, om du är vänligt sinnad.
Hon räckte fram ett glas iskallt vatten. Frida slog sig ner på träbänken och drack girigt.
Får jag sitta här en stund? Det är så varmt…
Sitt du. Var kommer du ifrån? Jag ser du bär på packning.
Jag är klar med min utbildning, söker lärartjänst. Men jag har ingenstans att bo… Vet du om någon hyr ut?
Kvinnan, som hette Maja, granskade Frida noga. Ren, men med mörka ringar under ögonen.
Du kan bo här hos mig. Jag kräver inte mycket, men hyran betalas varje månad. Om det passar dig, så kan jag visa dig rummet.
Glad över sällskapet och en extra inkomst i den lilla orten, visade Maja henne en liten kammare med utsikt mot äppelträden. Säng, gammal garderob, ett litet bord tillräckligt.
De följande dagarna gjorde Frida sig hemmastadd och började arbeta på skolan. Hon blev nära vän med Maja, hjälpte till med hushållet och på kvällarna satt de under syrenerna, drack te och pratade om livet.
Graviditeten fortskred väl. En kväll anförtrodde Frida Maja hela sin historia: hennes förälskelse i Mats, studenten hon träffat i Kalmar, son till rika akademiker. Han hade lämnat henne när han fått veta om barnet. Pengarna han lämnat efter sig var allt hon hade kvar.
Det var klokt av dig att inte ta bort barnet, mumlade Maja. Ditt barn kommer att bringa dig stor glädje.
I februari började värkarna. Maja följde henne till Västerviks lasarett. Där födde hon en frisk pojke Albin. Under dagarna på BB hörde hon talas om ett övergivet barn, en flicka vars mor försvunnit efter förlossningen.
Finns det någon som kan amma henne? Hon är så liten, sa en av sjuksköterskorna.
Frida tog flickan i famnen. Ett litet knyte, vit som snö.
Jag ska kalla dig Ingrid, viskade hon mjukt.
När kapten Per Lindström, flickans far, kom till sjukhuset, förändrades allt. På utskrivningsdagen stod en bil pyntad med blå och rosa ballonger och väntade. Kaptenen hjälpte Frida in och räckte henne två paket: ett blått, ett rosa.
Byn talade om bröllopet i månader. Kaptenen, rörd av Fridas vänlighet och uthållighet, hade friat till henne. Och Frida, med Albin i famnen och lilla Ingrid adopterad som sitt eget barn, gick in i ett nytt liv.
Vem kunde ana att en het sommardag och ett glas kallt vatten skulle vända ödet för dem alla? Så är livet det vänder blad du aldrig anat fanns.
