Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något jag aldrig tidigare vågat uttala högt: jag tror faktiskt inte att jag någonsin varit förälskad i honom på det sätt som folk beskriver kärlek. Det här slog mig en vanlig kväll när jag satt i vardagsrummet och glodde på SVT, och plötsligt undrade varför jag aldrig känt det där som andra kvinnor kallar “fjärilar i magen” den där söta nervositeten, känslan av att vilja springa fram och omfamna någon. Jag funderade vidare och allt började falla på plats.
Jag kommer från ett tufft hem. Min pappa drack för mycket, kom hem på lyset, spenderade sina kronor på alkohol och ställde till med problem. Min mamma städade hemma hos folk för att täcka upp det han inte bidrog med. Jag växte upp bland gräl, trötthet och ständig oro. Som tonåring ville jag bara bort, ha mitt eget utrymme, sova i lugn och ro och slippa höra skrik på morgonen. Jag drömde inte om romantik jag drömde om att fly.
När jag träffade min man var jag 22 och han var tio år äldre. Efter bara en månad tillsammans snackade han om att vi skulle flytta ihop, att han ville hjälpa mig, att detta var något seriöst. Jag satte mig aldrig ner och funderade på om jag faktiskt var kär. Jag såg snarare en chans att komma bort hemifrån och starta ett nytt liv. Jag tackade ja på direkten. Packade ihop mina grejer och stack. Det fanns ingen lång analys, inga djupgående tvivel bara en tydlig längtan att lämna.
Jag kan inte säga att jag haft ett dåligt liv. Han är en god man arbetsam, ansvarsfull. Det har aldrig fattats mat på bordet, hyran har betalats, och så småningom köpte vi vårt hus. Han älskar barnen, tar hand om allt. Jag har aldrig haft några bevis på affärer eller stora bråk. Utifrån ser äktenskapet ut som “perfekt”. Och just det förvirrar mig, för det finns ingen enorm anledning att känna denna märkliga tomhet.
Jag tycker om honom. Jag respekterar honom. Jag är tacksam för mycket. Han ger mig trygghet, stabilitet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig känt den där starka, brinnande kärleken som andra kvinnor berättar om. Jag har aldrig känt svartsjuka, inte varit rädd att förlora honom, inte känt pirret när jag väntat på att han ska komma hem (möjligen när han hade med sig fika). Min kärlek har varit mer en vana, partnerskap, uppskattning men aldrig eld.
Jag tänker inte på skilsmässa. Jag letar inte efter någon annan. Jag vill inte splittra min familj. Jag försöker bara förstå något jag aldrig tillåtit mig själv att säga: att kanske det jag kallat kärlek alla dessa år egentligen har varit behov, trygghet och viljan att rymma från ett jobbigt liv. Och nu, på mina 41, med barnen utflugna och huset i ordning, slår det mig.
Ibland känner jag skuld för att jag ens tänker så här. Jag säger till mig själv: “Hur vågar du ifrågasätta något som gett dig stabilitet?” Samtidigt känns det ärligt att erkänna det. Kanske min sätt att älska är annorlunda. Kanske jag lärde mig att överleva först, och att förälska mig får komma senare, om det ens kommer. Jag vet inte. Jag vet bara att den här tanken rörde om en massa i mig från det där lilla svenska flickebarnet som bara ville lämna sitt hem.
Vad skulle du göra om du var jag?
Jag vill ha ditt råd.
