**Lördag den 14 mars**
Jag såg på telefonen. Kajsa hade skickat en inbjudan i en gruppchatt: ”Tjejer, jag väntar er på lördag klockan 18 på Kafé Mälaren. Det blir kul!”
Jag är trettio år. Har två barn, dottern Ylva och sonen Tage. Skild. Kontorsstolen som känner min rygg bättre än någon man de senaste två åren. Och så den här inbjudan, som faktiskt väckte glädje.
”Tage, spring inte i hallen! Ylva, ta på dig strumporna, det är kallt!” ropade jag med telefonen mot örat.
I luren kvittrade Kajsa om överraskningar och karaoke.
”Kommer du, Maja? Lova, det blir kanon, utan dina vanliga ’jag har barn’.”
Jag fnös. ”Dina barn. Dina problem. Din skilsmässa. Din ålder… Jag får se”, svarade jag.
På lördagen kom Per, min exman, två timmar för sent – han träffade barnen på helgerna. Ylva grät för att hon ville att jag skulle fläta hennes hår ”som en prinsessa”, och Tage hade gömt vänsterskon. När jag äntligen fick upp dragkedjan på den enda klänning som inte såg påsig ut visade klockan nästan sex.
”Jag åker. Bara en timme.”
På kaféet spelades musik. Tjejerna från redovisning hade redan smuttat på champagnen, och Malin från försäljning berättade om sin nya kille med en ton som om hon försvarade en kandidatuppsats i ämnet ”Min lycka som ni alla måste se”.
Kajsa såg mig, skrek till och kastade sig i famnen på mig.
”Du kom! Vad fin du är! Sätt dig, snart kommer tårtan.”
Jag satte mig, tog ett glas juice. Lyssnade. Nickade. Log på rätt ställen.
Liselotte från grannavdelningen, en lång blondin med ständigt missnöjd min, lutade sig fram:
”Och var är din?”
”Skild. Sen ett år”, sa jag rakt.
”Oj, förlåt. Jag visste inte. Barnen har det nog jobbigt.”
Jag drack ur juicen. En långsam låt började spelas, en bekant melodi. Någon bjöd upp till dans. Jag blev sittande. Kajsa satte sig bredvid, lätt berusad och ovanligt allvarlig.
”Maja, varför ser du ledsen ut?”
”Jag är inte ledsen. Jag är trött.”
”Det är samma sak när man är trettio med två barn och en exman som kommer bara enligt schema.”
Jag blev förvånad över träffsäkerheten.
”Är du också skild?”
Kajsa skrattade: ”Nej. Men jag är observant. Hör du… Jag bad sångaren sjunga en låt. Till dig.”
Jag förstod inte, men nickade.
Killen vid mikrofonen tog ackorden. Och så kom något gammalt, som spelades på radion när jag pluggade. Låten som Per och jag kysstes till på bänken utanför studentkorridoren. Fåniga ord om ”säg aldrig hejdå”. Jag gömde ansiktet i händerna. Inte av skam. För att någon hade kommit ihåg hur jag var. Före ”dina barn”.
”Jag beställde inte den låten”, viskade jag.
Kajsa ryckte på axlarna: ”Kanske han själv. Kanske du föll honom i smaken. Tittar du någonsin i spegeln, Maja?”
Det gjorde jag inte. Men nu lyfte jag blicken. Killen vid mikrofonen log. Okänd. Ung. Utan aning om mitt liv. Jag torkade kinderna med en servett, tog ett glas champagne och log tillbaka. Inte det där automatiska kontorsleendet. Ett äkta.
Sedan skickade jag ett meddelande till Per: ”Jag blir sen. Barnen stannar hos dig i natt. Det är inte förhandlingsbart.”
Och andades ut. För första gången på länge – djupt.
Tårtan kom precis klockan nio. Jag åt två bitar och räknade inte kalorier. Kajsa viskade: ”Vet du, jag bjöd in dig för att du är den enda som inte kommenterade min rapport på planeringsmötet.”
”Din rapport var bra”, sa jag.
”Just det. Du är den enda som faktiskt lyssnar. Inte bara låtsas.”
Jag kom hem vid elvatiden. Den tomma lägenheten luktade tystnad. Först ville jag gråta för att Tages strumpor inte låg utspridda i hallen och Ylvas hårspänne inte låg på köksbänken.
Men sedan tog jag av klänningen, bryggde te, satte på den där låten i hörlurarna. Och förstod att hem inte bara är ljudet av små fötter. Det är också den här tystnaden, där man äntligen kan höra sig själv.
”Det var en rätt bra kväll”, tänkte jag och somnade med ett leende.
På morgonen kom ett sms från ett okänt nummer: ”Kommer du på presentationen idag? Jag är sångaren från kaféet – David. Får jag bjuda på en kaffe? Bara så där, utan anledning.”
Jag såg på telefonen och skrev: ”Jag kommer. Svart kaffe, inget socker. Och tack för låten.”
Första två veckorna var som på film. David mötte mig efter jobbet med blommor. Han sjöng för mig på kaféet när det var få gäster, och såg på mig som om jag var den enda kvinnan i världen. Jag smälte. Och försvann.
Först en gång i veckan. Sedan varannan dag. Till sist slutade min mamma dölja sitt missnöje.
”Maja, vem lämnar du barnen hos? Jag har mitt eget. Du har jobb, förresten.”
”Mamma, snälla, Tage sover redan, Ylva har gjort läxorna. Jag är borta i två timmar.”
”Två timmar, ja… Hela veckan är det ’två timmar’. Jag känner igen de där två timmarna. En man?”
Jag teg.
”Var kommer han ifrån? Det där kaféet?” Mamma pressade ihop läpparna. ”En kafésångare… Maja, du är en intelligent tjej, trettio år med två barn, du hugger tag i den första som tittar snällt på dig. De är alla likadana. Idag sjunger en för dig, imorgon en annan.”
”Mamma, sluta!” Jag slängde väskan på soffan. ”Du känner honom inte.”
”Och du…hur länge har du känt honom? En månad? Två? Jag har sett många män i mitt liv.” Hon smällde igen dörren.
David var annorlunda. Han kom ihåg vad Ylva hette och att Tage var rädd för mörkret. Han sa att han inte hade något emot barn, att han skulle fundera på hur vi kunde ordna vardagen.
Jag trodde nästan på det.
Den kvällen bestämde jag mig för att överraska. David hade sagt att han skulle sjunga till tio, sedan vara ledig. Jag lämnade barnen hos mamma – hon himlade med ögonen men tackade inte nej – och åkte till kaféet oanmäld. Jag gick in i lokalen. Log mot bartendern. Tittade mot scenen.
David var inte där.
Han stod vid en pelare och dansade. Inte vals, bara fånade sig, men i takt med musiken tillsammans med en vacker kvinna. Lång. Smal. I en åtsittande klänning som kostade mer än min månadslön. Hennes hår var perfekt lagt, hennes skratt högt och fri.
David skrattade också. Sedan tog han hennes hand, och de försvann genom en dörr med skylten ”Personal”.
Jag stod mitt i lokalen. Någon stötte till mig, bad om ursäkt. Musiken spelade vidare.
”Alla är likadana”, ekade mammas ord.
Jag vände och gick. Inte smällde igen dörren. Grät inte. Bara satte mig i en taxi och gav chauffören adressen.
Utanför porten stod Per. I en gammal jacka, med ringar under ögonen, arg och rufsig.
”Maja! Varför svarar du inte i telefon? Din mamma har ringt i en halvtimme! Pappa är på sjukhuset. Hjärtinfarkt. Hon lämnade barnen hemma, bad mig komma hit.”
Jag grep efter hjärtat.
”Vad? Hur? Han…?”
”Ingen aning. Ring en taxi. Jag sitter med barnen.”
Med darrande fingrar ringde jag mamma. Hon grät i luren.
”Pappa är på intensiven. Kom genast.”
”Jag är på väg. Mamma, klarar han sig?”
”Läkarna säger inget.”
Hela natten satt vi i sjukhuskorridoren. Vid åttatiden på morgonen kom en trött läkare ut.
”Krisen är över. Er man är stark. En halvtimme till, så hade jag inte kunnat lova något. Men nu blir det bra. Vila, diet, ingen stress.”
Mamma brast i gråt. Jag kramade henne, och vi stod där, två kvinnor som nästan förlorat den viktigaste mannen i våra liv.
På vägen hem i taxin såg jag ut genom rutan. Morgonsolen bröt igenom panelhusen. Jag mindes hur David smekte min kind, lovade hav och resor. Löjligt. Hav… Medan pappa låg på intensiven var jag på ett kafé.
”Nu får det vara nog med galna utsvävningar.”
Hemma var Per, också vaken, det syntes på honom.
”Per”, sa jag tyst. ”Tack för att du kom, för att du var med barnen.”
Han teg en minut. Sedan sa han klumpigt, som alltid när det handlade om känslor:
”Maja, jag utan dig… Barnen behöver en pappa. Och inte bara på helgerna. Kort sagt, låt oss flytta ihop igen. Som förr. Du är trött. Barnen saknar dig. Jag saknar hemmet, ditt tjat om jag inte tar av mig skorna.”
Jag skrattade genom tårarna. Gick fram till honom och tryckte ansiktet mot hans axel. Jag tog hans hand. Den sträva, välbekanta, varma handen. Inte den som höll i en mikrofon och lovade hav. Utan den som höll i barnvagnen och bytte däck på min bil.
”Vi försöker”, sa jag. ”Men om du inte diskar din kaffemugg igen, slår jag ihjäl dig med en kudde.”
”Okej.”
Barnen rusade ut ur rummet, Tage kastade sig över Per och skrek: ”Pappa!”. Ylva vände sig först bort, men kom sedan fram och sa tyst:
”Stannar du? Länge?”
Per satte sig på huk: ”För alltid, Ylva. Om ni tar emot mig.”
Och på kvällen, när barnen somnat, diskade Per. Jag tog fram telefonen och raderade konversationen med David. Inte ett enda meddelande hade kommit från honom.
”Mamma hade rätt”, tänkte jag. ”Men hon hade fel på en punkt. Det handlar inte om att vara trettio. Eller om barnen. Eller om skilsmässan. Det handlar om vem man väljer. Jag valde vackra löften. Men jag borde ha valt trötta ögon och en smutsig kaffemugg i vasken.”
Jag gick fram till Per, kramade honom bakifrån, tryckte näsan mot hans axel.
”Vad?” frågade han.
”Inget. Bara skönt att du är hemma.” Och det var mer än alla sånger i världen.
