Svea sätter sig på den lediga platsen sedan hon försäkrat sig om att bänken är ren och att inte ens ett dammkorn hotar den ljusa klänningen. I handen håller hon en ny vit handväska. Här på kurorten har det blivit en vana: efter middagen tar man på sig något finkläder och går ut. De flesta gästerna visar också upp sina bästa plagg. En kvinna erkänner: ”Var annars kan man rasta sina klänningar än på semestern? Hemma finns det ingenstans att gå.”
I ögonvrån ser Svea att Göran kommer, slår sig långsamt ner bredvid henne. ”Låt oss vara tysta tillsammans”, säger han med låg, innerlig röst; en röst som passar in i stillheten och det vackra landskapet. Under den beige kavajen syns en vit skjorta, byxorna är oklanderligt pressade, det mörka håret är klippt som om han just har lämnat en frisörsalong. Silvergrått vid tinningarna skadar inte det minsta; tvärtom ger det honom pondus och trygghet.
Sedan i förrgår har Svea märkt att han ser på henne på ett alldeles särskilt sätt, som om han skiljer ut henne bland alla andra kvinnor.
– Vad vackert ni uttryckte det: att vara tysta tillsammans, säger hon.
– Med er, Svea, är det skönt att vara tyst, fast jag alltid gärna talar. Göran vänder sig halvt mot henne för att helt fånga den vackra mörkhåriga kvinnan i sin uppmärksamhet. Han har tyckt om henne ända sedan första mötet.
Hon vänder sig också mot honom och sänder honom en varm blick.
– Förresten väntade jag på er på dansen igår, men ni kom inte… Tycker ni inte om att dansa?
– Jo, visst tycker jag om att dansa, men igår var jag ute och promenerade. Kvällsluften är så frisk att man bara vill andas och andas.
– Jag visste inte att ni tycker om kvällspromenader, säger Göran och rör nästan omärkligt vid hennes hand. Svea känner hur det pirrar till. Hans bruna ögon ser på henne med hopp om något mer.
– Jag bjuder in er till en promenad i kväll, en runda som jag har upptäckt själv. Utsikten är magnifik, man ser fjällen tydligt. Men jag hade ingen att dela känslan av skönhet med… Nu har jag er. Han trycker lätt hennes hand, som en signal inför en mer ihärdig uppvaktning.
”Varför inte”, tänker Svea. ”Det är bara en promenad. Dessutom är det riskabelt att gå långt ensam, och med en man bredvid känns det tryggare.” Hon ser ett par som går förbi bänken: mannen och kvinnan samtalar engagerat, och man ser att de har träffats här på kurorten och trivs tillsammans.
– Vilken vacker hand ni har, Svea, nästan viskar Göran. Han flyttar sig ännu närmare och betraktar hennes profil.
Hon vill inte fråga om han är gift. Här är de flesta upptagna, och de brukar rättfärdiga sina intressen med längtan efter omväxling och nya intryck. Just nu är det bara så skönt att sitta på bänken med en man som tydligt gillar henne och som har valt just henne.
– Kom, vi tar en promenad genast, föreslår han. Vi pratar, och i kväll bjuder jag er på en fika. Göran räcker elegant fram handen för att hjälpa henne upp.
Utan att tveka går hon med, tar den vita handväskan och hakar armen i Görans. Efter fem steg svingar hon väskan sorglöst som en flicka – och tappar den. Väskan landar i en liten vattenpöl som regnet har lämnat efter sig. Svea ger ifrån sig ett litet ”åh” av överraskning – och av kontrasten: den snövita väskan ligger i smutsen.
– Det gör inget, den blir som ny, säger Göran, tar försiktigt upp väskan och ställer den på gräset. Svea tar fram servetter och börjar gnugga. Men grå ränder finns ändå kvar.
– Jag får tvätta den på rummet, säger Svea.
– Då väntar jag på dig, föreslår Göran. Han har nu tagit steget från ”ni” till ”du”. Eller vi gör så: jag väntar på dig efter middagen här. Bra?
Hon nickar och skyndar till rummet, med väskan på armlängds avstånd för att inte själv bli smutsig. Svea tvättar av den nya vita handväskan, som hon köpte just innan hon åkte hit. Allt smuts går bort, men ändå känns väskan inte längre ny.
Hon tänker på Görans inbjudan till kvällspromenaden, hans blick som antyder mer, och känner ett obehag. För första gången på en hel vecka känner hon något som stör henne. Plötsligt jämför hon sin relation med Göran – till synes helt oskyldig – med handväskan som föll i smutsen.
Telefonen ringer.
– Mamma, Erik och Kalle låter mig inte göra läxorna, hör hon sin yngsta dotters röst och skratt i bakgrunden.
– Vad håller ni på med? frågar hon, som om hon vaknar till verkligheten.
– Svea, det är jag, hörs makens röst. Vi har tagit med barnbarnen, och vi tänkte baka en paj. Men Kajsa är emot och säger att vi kladdar ner hela köket.
– Anders, köp något gott åt ungarna i affären. Jag kommer hem och bakar en paj, kanske en tårta.
– Kom snart, vi längtar efter dig, säger Anders. Och tillägger lågt: – Jag längtar mest. Ska jag hoppa i bilen och hämta dig nu?
– Snart är det slut, ha lite tålamod. Jag längtar också. Låt mig tala med Kajsa nu.
Hon pratar med dottern, sedan med barnbarnen, och säger till Anders att hon älskar honom också. Sedan märker hon att hon är sen till middagen. Hon byter snabbt om, tar handväskan, vänder och vrider på den och konstaterar att det inte finns en enda smutsfläck kvar.
– Så där ja, nu är den fin, säger hon belåtet till sig själv. Och hon behöver verkligen inte rusa i väg på promenad med någon Göran. Det har hon förstått nu, efter att ha jämfört den fallna väskan med deras spirande förhållande.
Svea känner hur mycket hon saknar maken, barnen och barnbarnen. Hon åkte i väg för att vila från dem, men nu blir hon glad av att höra deras röster, och hon skulle bli glad av att se Anders i köket försöka baka paj åt barnbarnen. Hon minns hur han på Alla hjärtans dag ville överraska henne med ett kulinariskt mästerverk. Det var rart och roligt att se hans fumliga händer. Komiskt, men så rart och glädjande.
– Jag tar inte bussen hem, säger hon högt för sig själv. Jag ska be Anders komma och hämta mig när vistelsen är slut. Då ska jag visa honom de vackra platserna här, och vi promenerar tillsammans. Vi behöver ingen ”smutsig handväska”.
