Hörru, du vet när Alvas pappa – Anders – kom hem en kväll? Han klev in i köket som en ångvält och dunsade ner på pallen. Pallbenen skrapade illa mot golvet. Mamma Karin sa inget, och Alva satt som fastfrusen på sitt rum.
– Ska vi äta idag eller? Vem pratar jag med? Titta på mig! – skrek han och dunkade näven i bordet. Alva visste att mamma vände sig om, skräcken hängde i ögonen på henne.
– Vad glor du på? Ta fram maten! En karl kommer hem från jobbet. Jag vet hur ni kvinnor är, bara snacka och svansa, – muttrade han lägre.
Mamma började slamra med tallrikarna, hastigt tog hon ner en från torkstället ovanför diskhon.
– Makaroner igen? Har tröttnat, – morrade han. Alva kröp ihop på sitt rum och väntade på ljudet av en krossad tallrik. Men det small inte. En stund var det tyst från köket. Alva tassade ut och kikade in. Anders satt med ryggen mot henne. Mamma viftade åt henne – stick! Alva försvann från dörröppningen som om hon aldrig varit där. Hon låste in sig på rummet och tryckte näsan i läxboken, men efter varje mening stannade hon upp och lyssnade. Verkade lugnt. Anders hade varit ganska lugn idag. Sen hörde hon honom gå förbi hennes dörr in till deras sovrum, muttrande, och där blev det tyst.
Det här hörde hon nästan varje dag. Hon kunde avljudet avgöra vad som hände i köket. Anders hade inget fast jobb – han kunde inte hålla sig kvar på någon stans, alltid supandet. När mamma inte var hemma försökte Alva undvika att vara ensam i lägenheten med honom. Hon gick till kompisar efter skolan eller satt på trappan i trapphuset och väntade på mamma.
– Hej. Varför sitter du här? Har du glömt nycklarna? – Niklas stannade framför Alva. Han bodde på femte våningen.
– Typ så, – muttrade hon. Hon skämdes över att han såg henne där.
Nikla gick förbi, tog två steg upp och stannade.
– Du fryser, du kan inte sitta på betongtrappan. Kom med hem till mig.
Alva svarade inte.
– Kom nu, – sa han bestämt, och hon lydde. Han var äldre, hon var van att lyssna på de större.
Nikla öppnade dörren till sin lägenhet och släppte in Alva.
– Mamma, jag är hemma! Och jag har med mig en! – ropade han och slog igen ytterdörren.
– Vem då? – Lena, Niklas mamma, kom ut i hallen.
– Hej, – viskade Alva.
– Hej. Alva, är det du?
– Tänk dig, jag går uppför trappan och hon sitter på stentrappan, – sa Nikla medan han hängde av sig.
– Har du glömt nycklarna? – frågade Lena. – Ta av dig och tvätta händerna, jag värmer lunchen.
Alva gick in i vardagsrummet och såg sig om. Lägenheten var likadan som deras, men mysigare och finare. Lunchen smakade jättegott, fast det bara var kycklingsoppa och makaroner med korv.
– Tack, det var jättegott, – sa hon.
– Nästa gång sitter du inte på trappan, kom direkt upp till oss, – sa Lena. – Okej?
Alva nickade.
– Tack mamma. Vi går till mitt rum. Kom, – Nikla reste sig och vinkade åt Alva. Hon tittade på Lena, som nickade.
Inne i Niklas rum blev hon överraskad. Städat, inga kläder överallt, rent, på väggen hängde affischer med kända band och färgglada motorcyklar.
– Gillar du racing? – frågade hon.
– Inte särskilt, bara snygga affischer.
– Jag har ingen dator. Jo, en skärm, men pappa slog sönder den. Inga pengar till en ny.
– Jag har en surfplatta, vill du låna? – erbjöd han direkt.
– Nej, pappa skulle se den och sälja den.
– Kom hit och plugga när du behöver.
– Vet du vad du ska söka efter gymnasiet? – Alva rörde vid en modell av ett flygplan. – Har du gjort den själv?
– Japp. Jag vill söka till flygtekniskt institut.
– Ska du bli pilot?
– Nej, konstruera flygplan, – log Nikla lite nedlåtande.
Han var populär bland alla hennes klasskompisar. Snygging. Imorgon i skolan skulle hon berätta att hon varit hemma hos Niklas – de skulle bli avundsjuka.
Tiden flög. Alva tittade på klockan och for upp.
– Jag måste gå, mamma är nog redan hemma.
Hon ville inte gå, men ville inte överutnyttja gästfriheten. Nikla följde henne till hallen.
– Kom, sätt dig inte på trappan, – sa han när hon skulle gå.
Alva gick in i sin lägenhet och såg mammas jacka på hängaren. Från köket hördes det slam – mamma lagade middag.
– Var har du varit så här sent? – kikade mamma ut.
– Jag var på femte våningen, lägenhet femton.
– Du ska inte springa runt i folks lägenheter. Vad ska folk tro? Ska du äta?
– Nej, moster Lena hade matat mig. Jag går och pluggar. Är han hemma? – Hör du inte? Snarkar som ett lok. Var fick han pengar till sprit? Supit igen, – suckade mamma.
Efter det var Alva ofta hos Niklas. När hon såg honom på rasten nickade hon och rodnade generad. Han sa hej och gick vidare.
Ibland var Niklas inte hemma när hon kom – han tränade på sportklubben på kvällarna. Då berätta Lena om sin son och om sin man som dött för några år sen.
Vintern blev vår, sommaren kom. Alva gick inte upp till Niklas längre, hängde med kompisar eller satt på bänken utanför huset.
– Varför kommer du inte? – frågade Nikla en dag när han mötte henne ute. Alva ryckte på axlarna.
– Har du tagit studenten? När åker du och söker?
– Jag åker inte. Jag pluggar här, på tekniska högskolan. Vill inte lämna mamma ensam.
– Vad kul! – sa Alva glad.
Och på hösten gick hon upp till honom en gång, låtsades ha en mattefråga. Men de kunde inte prata som förr. Alva var blyg inför Nikla, kände sig stel och obekväm. Han hade förändrats, blivit äldre och ännu snyggare.
Den vintern dog Anders – förgiftad av hembränd sprit. Mamma grät inte ens på begravningen, men Alva kände synd om honom. Nu behövde hon inte vänta på mamma från jobbet, och det fanns ingen anledning att gå upp till Niklas.
Mamma hoppade till i flera månader när det ringde på dörren, och rädslan syntes i hennes ögon.
– Mamma, vad är det? Han är inte här, – sa Alva.
– Bara vana, – svarade mamma.
Alva gick i ettan på gymnasiet. En kväll stod hon vid fönstret och väntade på Niklas.
– Vad står du i mörkret för? Kollar du efter Niklas? – mamma kom in och tände lampan.
– Kollar bara ut, – sa Alva argt, för att hon blivit avslöjad.
– Han är vuxen nu, han har en tjej. Snygg. Bättre du pluggar, – suckade mamma.
Niklas har en tjej! Hjärtat värkte av sorg och svartsjuka. Alva hade inte sett henne, men hatade henne redan. En dag stötte hon ihop med dem på gården.
– Alva! Hej, varför kommer du inte? – frågade Nikla glatt. Hans tjej stod bredvid och stirrade iskallt på Alva. Hon var lång och såg ner på Alva, nästan föraktfullt, som på en mus. Nikla var också lång, men han såg på Alva annorlunda.
– Vilken klass går du i nu?
– Sista året.
– Tiden går fort. Du har blivit snyggare, vuxen, känner inte igen dig. Vad ska du söka?
– Niklas, kom nu, – tjejen drog otåligt i hans arm.
– Hej, lycka till! – sa Nikla, och de gick arm i arm.
Alva såg efter dem. ”Kall som en fisk, och ögonen som isbitar”, tänkte hon argt. ”Självklart skulle hon passa som Snödrottningen, men det är för mycket ära.” I hemlighet kallade Alva henne ”Fisken”.
Tiden gick. Alva tog studenten och kom in på läkarprogrammet. Nikla fick sin examen och började jobba, köpte snart en bil. Alva lärde sig känna igen motorljudet och rusade till fönstret när han körde fram till porten.
En dag gick Alva hem från universitetet och mötte Lena på gården. Lena gick långsamt med en käpp, haltade märkbart.
– Hej, moster Lena, – sa Alva. – Vad är det med dig? Varför haltar du?
– Benet värker, jag orkar inte gå. Läkaren säger att jag måste operera in en konstgjord höft, men jag är rädd, – klagade Lena.
– Säg bara vad du behöver, jag kan springa till affären, det är inget besvär, – erbjöd Alva direkt.
– Gå du, för Niklas är aldrig hemma…
Så började Alva gå upp till Lena igen, även om hon sällan såg Niklas. Hon handlade, hjälpte till med städningen.
En dag vågade hon fråga om Niklas tjej.
– Lina, hon är snygg förstås, men så märkvärdig. Hela tiden tyst, man vet inte hur man ska vara. Hon är liksom främmande. Du är som en i familjen. En sådan brud skulle inte vara bra för min son, – suckade Lena. – Varför frågar du? Är du kär i honom?
Alva såg ner.
– Var inte ledsen. Hade du varit äldre, skulle du vara den bästa frun för Niklas. Du kommer träffa din kärlek.
– Jag vill inte ha någon annan, – viskade Alva och sprang ut.
En dag gick hon till Lena för att fråga vad hon skulle handla. Dörren öppnade Fisken.
– Vad vill du? – frågade hon ohövligt.
– Jag ska till moster Lena…
– Hon är inte här. Niklas körde henne till sjukhuset.
Fisken verkade medvetet ha höjt hakan för att se ner på Alva.
– Varför springer du här jämt? – Fiskens isögon blixtrade.
– Jag springer inte, jag hjälper moster Lena, handlar.
– Jaha, hjälpreda. Kom inte hit mer. Om det behövs, hjälper jag själv. Snart gifter vi oss, Niklas och jag, och då bor vi här. Försvinn härifrån, annars försvinner saker efter dig, – sa Fisken grovt.
– Vilka saker? – Alva blossade upp.
– En ring. Jag lämnade den på handfatet i badrummet. Sen var den borta. Du tog den, vem annars?
– Jag går inte längre än hallen, – ropade Alva argt.
– Det vet jag inte, du kanske har smygit in. Lämna tillbaka den snällt, annars ringer jag polisen. – Fisken lutade sig framåt, hennes onda isögon var alldeles nära. Alva ryggade.
– Jag har inte tagit din ring!
– Bevisa det, – Fisken tog ett steg mot henne. Alva höll inte ut, vände sig om, slet upp dörren och stötte ihop med Niklas.
– Varför skriker ni så högt? Man hör det i trappan, – Nikla såg från Alva till Fisken. Alva vände sig också om.
Fisken rätade på sig och log ljuvt mot Niklas.
– Är du redan tillbaka? – frågade hon som om inget hänt.
Alva ville springa, men Nikla höll fast hennes arm.
– Vad hände?
– Hon… Hon anklagade mig för att ha tagit hennes ring. Jag har inte tagit något, jag har inte ens varit i badrummet.
– Vilken ring? – Nikla höll Alva hårt i armen och såg på Fisken.
– Med en rosa sten. Jag tror jag tappade den, vet inte var. Jag frågade om hon sett den, – förklarade Fisken med söt röst.
– Hon ljuger! Hon sa att jag tog den, ville ringa polisen. – Alva slet sig loss och sprang nerför trappan. Tårarna stockade sig.
– Dra åt helvete båda två! – skrek Alva förtvivlat när hon kom in i sin lägenhet och slog igen dörren.
– Vad är det? – mamma tittade ut i hallen.
– Mamma! – Alva kastade sig mot henne och berättade allt.
– Ringen kommer nog fram, gråt inte. Niklas reder ut det, – tröstade mamma.
Nästa dag kom Niklas själv. Mamma var inte hemma.
– Vi måste prata, – sa han.
Alva ledde in honom på sitt rum. När han såg sitt eget foto på hyllan i sekretären, flinade han. Alva hade glömt bort det. Hon rodnade och såg ner.
– Har du snott det från mig? Och du säger att du inte stjäl. – Alva blev förvirrad och rodnade ännu mer.
– Skämtar bara, jag har inget emot det. Jag kom för att be om ursäkt. Ringen hittades.
– Var?
– Spelar det någon roll? – nu såg Nikla bort.
– Det spelar roll. Hon anklagade mig för stöld. Tror du det är kul? – Alvas röst darrade av sårad stolthet.
Nikla lade händerna på hennes axlar.
– Alva, förlåt. Jag trodde inte en sekund att du hade tagit den. Ärligt. Lina gillade inte att du kom så ofta, så hon bestämde sig för att baktala dig så du skulle sluta komma. Och ringen… Den ramlade ur hennes ficka när hon tappade jackan.
– Och du förlåter henne? Tänk om hon anklagar din mamma för stöld? Man kan vänta sig vad som helst av den fisken!
– Sluta! Hon är bara svartsjuk, – sa Nikla strängt och tog bort händerna.
– Niklas! Ser du ingenting?
– Vad skulle jag se? – Nikla såg på henne med ånger. Han verkade trött på samtalet.
– Jag älskar dig! – for det ur Alva, och hon blev själv rädd för sin djärvhet. – Älskat dig sen sjuan. Gift dig inte med henne, snälla. – Tårarna skälvde i hennes ögon, Niklas ansikte suddades ut.
– Alva, gråter du? Det blir inget bröllop. Vi har gjort slut.
– Sant? – Alva blinkade, och tårarna rann nerför kinderna.
– Du är dum, du. – Nikla tryckte Alva intill sig. – Mamma skrivs ut från sjukhuset om en vecka. Gå upp och hjälp henne om det behövs.
– Självklart! Du behöver inte be om det.
Nikla gick därifrån ledsen och tankfull, men Alva hoppade nästan av glädje. Inget bröllop!
Alva sprang till moster Lena varje dag, handlade, torkade golv, hjälpte till med maten. Hon såg sällan Niklas – han kom hem sent. Hon tillbringade alla kvällar på femte våningen. Mamma skakade bara på huvudet.
En dag mötte Alva Niklas i trappan. Det luktade alkohol.
– Niklas! Har du druckit? – Alva såg på honom med skräck, tänkte på sin pappa, rädslan i mammas ögon.
– Och? – han vinglade mot henne. Alva backade, stirrade på honom med skrämda ögon. – Alva, varför ser du så på mig? Var inte rädd, jag blir inte som din pappa… – sa han plötsligt med nykter röst.
Och på lördagen kom han till Alva med en bukett blommor och bjöd henne på bio. Hon var så lycklig!
Nu dröjde Niklas inte kvar på kvällarna, han skyndade hem, där Alva och hans mamma väntade. Han drack inte mer. De gick ofta på bio, promenerade, satt på hans rum och kysstes…
Till slut smälte Alvas kärlek Niklas hjärta.
– Lycka till, barn. Var inte elak mot henne, Niklas, – sa mamma när han friade till Alva.
– Jag lovar, aldrig. – Alva tryckte sig mot honom som en tunn björk mot en hög ek.
