Ärligt talat, jag är besviken på min mamma. Saken är den att när pappa hittade en annan kvinna, lämnade hon stolt och kämpade inte för våra intressen. Enligt min mening, om han var otrogen, borde hon ha krävt lägenheten och pengar av honom. Istället tvingades vi bo i en studentkorridor under hemska förhållanden. Ibland var vi tvungna att be grannarna om potatis för att vi inte hade något att äta.
Mamma har alltid haft för mjukt temperament. Hon gav ständigt efter för andra, försvarade aldrig sina egna intressen. Det kunde jag inte förstå. När jag var tolv år dog mormor, och mostern tog huset – mamma protesterade inte, trots att vi saknade bostad.
Så vid femton års ålder lämnade jag glatt hemmet för att studera på ett tekniskt gymnasium i Göteborg. Senare kom jag in på universitetet i Lund, och under andra året startade jag tillsammans med en klasskompis en datorreparationsfirma. Vi hade tur – vi var först i området. Tio år har gått; nu äger vi två verkstäder och tre butiker. Trots att min fru och jag bodde i hyreslägenhet, köpte jag först en bostad åt mamma. Min kära Kajsa blev fruktansvärt sårad.
– Hur kan du göra så? Din mamma haft hela livet på sig att spara till en lägenhet.
– Hon är inte sådan – hon kunde inte ens få ihop till skor.
– Är det verkligen vårt problem?
– Det spelar ingen roll, men det är min mamma.
Med tiden köpte jag ändå ett litet hus. Vi fick två barn och livet ordnade sig. Men jag fortsatte alltid att hjälpa mamma. Jag fixade ett bankkort åt henne och satte in 5000 kronor varje månad.
En dag märkte jag att pengarna försvann väldigt snabbt. Jag åkte till mamma och såg att hon inte hade något att äta.
– Var är pengarna? Vad har du lagt dem på?
– Du vet hur dyrt allt är nu. Mediciner, räkningar…
Jag trodde inte på henne. Bestämde mig för att hålla koll. Nästa gång jag satte in pengar tog hon genast ut dem. Jag åkte dit för att se vad hon köpt – men kylskåpet var tomt igen.
– Mamma, vad köpte du?
– Erik, förstår du, det är så här. Min systerson har problem, min syster klagar och ber om hjälp, och jag kan inte säga nej.
– Mamma, de utnyttjar dig! Johan själv berättade att han bygger hus. Jag tänker inte sponsra honom medan du inte har något att äta.
Rasande åkte jag hem och berättade allt för min fru. Då gav hon rådet.
– Du har gjort tillräckligt för din mamma. Ge henne inte en krona till. Om hon behöver något – köp mat och ta med, eller mediciner.
Nästa dag tog jag kortet från mamma. Hon blev sårad och sa att jag har gott om pengar och att man inte kan neka sin familj. Men jag håller inte med.
Vad tror ni? Gjorde jag rätt eller fel?
