Erik Lindström

Främlingens Son – Din man är pappa till mitt barn. Med de orden närmar sig en okänd kvinna Kristina, som lugnt sitter och äter lunch. Utan att be om lov sätter kvinnan sig mitt emot och väntar tålmodigt på någon sorts reaktion. – Och hur gammalt är ditt barn? frågar Kristina lugnt, som om detta vore helt vardagligt och något hon hör varje dag. – Åtta, svarar kvinnan, Marina, och rynkar missbelåtet på läpparna. Hon hade väntat sig upprördhet, anklagelser om lögn, eller åtminstone ett stänk av förakt. – Fantastiskt, säger Kristina med en knappt märkbar leende och återgår till det otroligt goda körsbärspaj som bara serveras på detta café. – Artur och jag har bara varit gifta i tre år, så allt som hänt före mig intresserar mig inte. Bara en fråga – vet Artur om det här? – Nej, suckar Marina irriterat. – Men det spelar ingen roll! Jag kommer att kräva underhållsbidrag! Han ska betala, fattar du det? – Självklart, säger Kristina. – Min man älskar barn, om han vetat tidigare hade han säkert varit med i din sons liv. Vad heter han, förresten? – Egor, svarar Marina reflexmässigt och ser genast bister ut. – Bryr du dig inte alls om att din käre make har ett barn med någon annan? – Som jag sa, allt innan vårt äktenskap rör mig inte, säger Kristina vänligt. – Jag visste mycket väl att jag inte gifte mig med någon oskuldsfull yngling. Klart en trettioårig man haft relationer. Det viktigaste är att jag är den enda nu. – Okej, då ses vi i rätten. Gör dig beredd, jag tänker kräva allt lagen ger min son, avslutar Marina och lämnar efter sig en överväldigande parfymdoft. Kristina anstränger sig för att inte rynka näsan – kvinnan måste ha tömt halva flaskan på sig själv. – Försök du, säger Kristina filosofiskt medan hon äter sista biten paj. – Undrar hur du reagerar när du får veta att Arturs officiella lön bara är trettiotusen? Allt i firman är ju skrivet på hans pappa… Och dessutom har han en sjuk mamma att ta hand om. Du lär inte få några miljoner direkt. Till och med Kristina tyckte lite synd om det oskyldiga barnet. Kanske borde hon hälsa på, se hur de har det. Och kanske själv föreslå en rimlig summa till barnet varje månad. Men bara om Egor verkligen är Arturs son. Hon har hört tillräckligt med sådana historier… ********************* DNA-testet gick fort – pengar talar. Resultatet var entydigt: Egor är verkligen Arturs son. Men pojken verkade så tyst och tillbakadragen, tyckte Kristina. Hur kan en åttaåring sitta still i en och en halv timme utan att säga ett ord eller be att få se på någon tecknad film, springa i korridoren eller stöka? Han gjorde ingenting av det barn i hans ålder brukar göra. Det var märkligt. Nu var Kristina ännu mer säker på att hon borde besöka den nyfunna släktingen. Lägenheten låg i ett bra område, med portvakt och två rum i fint skick. Snygg inredning. Kristina noterade genast sådant och undrade uppriktigt hur en kvinna som bodde så bra ändå kunde klaga på akut pengabrist? – Rättegången är om en vecka, muttrar Marina när hon släpper in den oväntade gästen. – Vi kunde väl pratat där. – Jag vill lära känna Egor lite bättre, säger Kristina. Artur vill gärna ta del i hans liv – kanske till och med ha honom hos sig på helgerna, när pojken vänjer sig. – Det kommer aldrig hända! protesterar Marina argt. – Det avgör tingsrätten, säger Kristina lugnt. – Han är pappa, han har rätt till det. Men jag ser inte en enda leksak här… – Jag har inte råd med sådant strunt, fnyser kvinnan. – Kläder åt honom är knappt att jag har råd med, så vilka leksaker? – Jaså? säger Kristina menande och låter blicken glida över en dyr märkesväska på bordet, exklusiva kläder på soffan och märkes-sminket vid spegeln. – Är det verkligen dåligt med pengar? – Jag är fortfarande ung och vill bilda familj! väser Marina genom tänderna, upprörd över tonfallet. – Vem tar hand om din son när du är ute och träffar män? pressar Kristina vidare, och börjar förstå varför pojken är så tyst. – Han är inte liten längre, han kan vara själv. Är det allt? Då ses vi väl i rätten! – Jag kommer kräva full redovisning för varenda krona som går till pojken, säger Kristina. Även hon vill härifrån fort. Hennes hjärta blöder för barnets skull. – Jag misstänker att domslutet inte kommer behaga dig… ********************** – …tingsrätten finner att Marias yrkande beviljas delvis. Det erkänns att Artur Malin är far till Egor. Folkbokföringen ska ändras. Men yrkandet om underhållsbidrag avslås. Artur Malins motyrkande om att avgöra var barnet ska bo godkänns … Kristina log nöjt – hon hade nått sitt mål. Egor skulle nu bo hos dem. Kanske skulle någon säga att hon tagit barnet från hans egen mamma, men det var rätt beslut. Alla Marinas grannar var överens om att hon inte brydde sig om sin son, att hon ofta skrek åt honom utan anledning och ibland till och med slog honom mitt framför folk. Även barnpsykologen, som träffat Egor, intygade att han borde tas ifrån sin mamma. Lärare och fritidspedagoger höll med. Nu skulle Egor få ett eget, rymligt rum, massor av leksaker, en dator… Men framförallt föräldrakärlek – så som han aldrig förut fått – för både Artur och Kristina älskade nu denna underbara pojke av hela sitt hjärta…

Din man är far till mitt barn. Med de orden närmade sig en okänd kvinna Elin, som satt och njöt av sin

Life Lessons

019

Jag vill inte att din son bor med oss efter bröllopet – den svenska styvmodern, som ville bli av med min pojke, och valet som gjorde oss till en starkare familj

14 juni Idag var en sån där dag som satte mina känslor på prov igen. Kanske är det dags att skriva ner

Life Lessons

029

Jag ska göra en riktig människa av honom – Min sonson ska minsann inte bli vänsterhänt! utbrast Birgitta bestämt. Dennis vände sig irriterat mot svärmor. – Vad är det för fel med det? Elias är ju född så. Det är hans särdrag. – Särdrag och särdrag! fnös Birgitta. – Det är inget särdrag, det är ett fel. Så gör man bara inte. I alla tider har höger hand varit den rätta, och vänster från fula fienden. Dennis hade svårt att hålla sig för skratt. Det är tjugoförsta århundradet, men svärmor pratar som om vi bodde i en svensk bruksort år 1812. – Birgitta, det där har modern forskning motbevisat för länge sen… – Jag bryr mig inte om er “forskning”, avbröt hon. – Jag lärde om min egen son, och han blev en helt normal människa. Ni får lära om Elias också, innan det är för sent. Ni kommer tacka mig sen. Hon snurrade bestämt runt och lämnade Dennis ensam med sitt urdruckna kaffe och den bittra eftersmaken av diskussionen. Till en början tog Dennis det inte så allvarligt. Ja, ja, svärmor och hennes föråldrade idéer, så farligt kan det väl inte vara? Varje generation bär ju sitt eget knippe med fördomar. Han kunde se hur Birgitta diskret rättade till gaffel och sked i Elias händer vid matbordet, bytte från vänster till höger, och tänkte: barn är flexibla, farmors små påhitt kan väl inte allvarligt skada. Elias hade varit vänsterhänt från födseln. Dennis mindes hur sonen redan som ettåring sträckte sig efter leksaker med vänster hand. Hur han senare började rita – klumpigt som barn gör, men alltid med vänster. Det kändes så naturligt för honom, liksom ögonfärg eller ett födelsemärke. För Birgitta såg det annorlunda ut. Vänsterhänthet var enligt hennes måttstock en brist, som genast borde rättas till. Varje gång Elias tog pennan med vänster hand spetsade farmor munnen som om han gjorde något skamligt. – Höger hand, Elias. Ta med höger. – Börjar du igen? I vår familj har det aldrig funnits några vänsterhänta och så ska det förbli. – Jag lärde om min son, och jag ska lära om dig med. Dennis hörde ibland hur hon med stolthet berättade för Josefine om sitt “storverk”. Om lille Anders, som också varit “fel”, men som hon i tid fostrade om – med ombundna händer, kontroll och “uppfostran”. Resultatet: en vuxen, “normal” man. Hennes stolthet var så självklar, så orubbligt övertygad om att hon hade rätt, att Dennis blev illa till mods. Till en början märkte han bara små saker hos sonen. Elias dröjde plötsligt när han skulle ta något på bordet. Handen svävade tveksamt i luften en stund, som om han löste en svår uppgift. Snart började han snegla mot farmor, snabbt och oroligt – tittar hon eller inte? – Pappa, vilken hand ska jag ta med egentligen? Frågan kom en kväll, oroligt, när Elias tittade på sin gaffel. – Med den hand som känns bäst, grabben. – Men farmor säger… – Bry dig inte om farmor, gör som det känns rätt för dig. Men för Elias blev det inte längre bekvämt. Han tappade saker, blev långsam och osäker. Självklarheten i barnets rörelser hade bytts ut mot smygande försiktighet. Han slutade lita på sin egen kropp. Josefine såg allt. Dennis märkte hur hon bet sig i läppen varje gång Birgitta tog Elias hand. Hur hon avledde blicken när mamman började sina föreläsningar om “rätt uppfostran”. Josefine, själv uppväxt under sin mors järnnäve, hade lärt sig att aldrig säga emot – det var bäst att vänta ut stormen. Dennis försökte prata med henne. – Josefine, det här är ju tokigt. Titta på honom. – Mamma menar väl bara väl. – Det handlar inte om vad hon vill! Ser du vad som händer? Josefine bara ryckte på axlarna och undvek diskussionen. Lydnaden satt för djupt. Dagarna blev allt värre. Birgitta gick nu på som en ångvält; hon rättade, kommenterade och höll koll på varje liten rörelse. Hon berömde när Elias lyckades använda höger hand, suckade högt om han valde vänster. – Ser du, Elias, det går ju! Man måste bara försöka. Jag gjorde folk av din morbror, och jag ska göra folk av dig. Dennis bestämde sig för att ta ett allvarligt snack med svärmor. När Elias lekte på sitt rum passade han på. – Birgitta, låt nu barnet vara. Han är vänsterhänt, och det är inget fel. Låt bli att försöka ändra honom. Svaret blev våldsamt. – Ska du tala om för mig hur jag ska göra? Jag har uppfostrat tre barn. Du ska lära mig något, eller? – Jag lär dig inte, jag ber dig. Låt bli min son. – Din? Tror du inte Josefine har bidragit, eller? Det är min sonson också. Jag tänker inte låta honom bli… sån där. Ordvalet var så avsmakande att Dennis förstod – de kunde aldrig bli överens. Sedan följde dagar av tyst krig. Birgitta pratade bara med Dennis genom Josefine, han betydde svaren till henne. Josefine slets mellan dem, blek och slutkörd. Elias gömde sig alltmer i ett hörn med sin surfplatta, försökte bli osynlig. Idén kom till Dennis en lördagsmorgon när Birgitta stod vid köksbänken och hackade kålen till köttsoppan – snabbt och självsäkert, precis som alltid. Dennis ställde sig bakom henne. – Du skär fel, vet du. Birgitta vände sig inte ens om. – Vad sade du? – Kål ska skivas tunnare. Och inte tvärs av, vettu, längs med fibrerna. Hon fnyste bara. – Det är sant, – höll Dennis envist på. – Ingen skär så där. Det är fel. – Dennis, jag har lagat soppa så här i trettio år. – Och trettio år har du gjort fel. Låt mig visa! Han sträckte sig efter kniven. Birgitta drog undan handen. – Har du blivit tokig? – Nej. Jag vill bara se det göras rätt. Här, titta, – han pekade i grytan, – nu är det för mycket vatten också, och du kokar på för hög värme. Du lägger i kålen fel också. – Jag gör alltid så här! – Det är inget argument. Dags att lära om, från början. Kom igen nu. Birgitta stod ställd. Hennes ansikte var uppriktigt förvånat. – Vad pratar du om? – Exakt det du säger till Elias – att han gör fel, att han måste lära om, använda “rätt” hand. – Det är inte samma sak! – Är det inte? För mig är det likadant. Birgitta la ifrån sig kniven, irriterad och röd i ansiktet. – Jämför du min matlagning med… Det är så här jag alltid har gjort! Det är bekvämast för mig! – Och Elias tycker det är bekvämast med vänster hand. Det hindrar inte dig från att rätta honom. – Det är något annat! Han är ett barn, han kan lära om! – Och du är en vuxen kvinna med invanda vanor – det kanske är svårare att ändra dig, eller hur? Så vilken rätt har du att ändra på honom? Birgitta knep ihop munnen och ögonen blänkte av ilska. – Hur vågar du? Jag har uppfostrat tre barn! Jag gjorde om Anders, och vad hände? Jo, han funkar ju! – Och mår han bra idag? Är han trygg i sig själv? Tystnad. Dennis visste att det tog hårt. Anders, Josefines äldre bror, bodde i Sundsvall och ringde hem till mamma kanske en gång om året. – Jag ville ju bara väl, – Birgittas röst darrade. – Alltid velat väl. – Det tvivlar jag inte på. Men din “välvilja” är alltid på ditt sätt. Elias är en egen person – liten, men ändå. Med sina egna drag. Och jag tänker inte låta dig trycka bort dem. – Ska du lära mig? – Ja, om du inte slutar. Då kommer jag kommentera allt du gör, varje rörelse, varje vana – så får vi se hur länge du står ut. De stod mitt emot varandra, båda upprörda, båda på gränsen. – Det är lågt och småaktigt, – väste Birgitta. – För du förstår inte på annat sätt. Något brast inom henne. Dennis såg det – en osäkerhet trängde sig in, hon såg plötsligt gammal och skör ut. – Jag gör det av kärlek… – hann hon viska. – Jag vet. Men du måste visa kärlek på ett annat sätt. Annars får du inte träffa ditt barnbarn mer. Soppan på spisen började koka över. Ingen rörde sig. På kvällen, när Birgitta gått, satte sig Josefine tyst vid Dennis på soffan. Långt senare sa hon: – Ingen har någonsin skyddat mig så där förut. Min mamma visste alltid bäst, alltid. Jag bara… lydde. Dennis höll om henne. – I vår familj får din mamma aldrig mer påtvinga sin syn på någon annan. Josefine nickade och grep hans hand hårt. Från Elias rum hördes ljudet av blyertspenna mot papper. Han ritade. Med vänster hand. Ingen sa längre att det var fel.

Min sonson ska inte bli vänsterhänt, utbrast Birgitta Larsson upprört. Erik vände sig mot sin svärmor.

Life Lessons

027

Tre krossade livsöden – Ett gammalt fotoalbum, mammas hemliga kärlek och valet som förändrade tre svenskars liv för alltid

Tre brustna livsöden Nå, låt oss se, här måste det finnas något spännande! Det hela började under en

Life Lessons

023

Vägen till medmänsklighet

Vägen till medmänsklighet Jag, Erik Johansson, satt bakom ratten på min nya Volvo den bil jag drömt om

Life Lessons

032

Hälsning från frun – Älskling, kan du hämta mig från jobbet? – Jenny ringde sin man i hopp om att slippa skumpa fyrtio minuter på bussen efter en tung arbetsdag. – Jag har mycket att göra, – svarade Arvid kort. I bakgrunden hördes tydligt TV:n, vilket betydde att han var hemma. Jenny blev så ledsen att hon nästan började gråta. Äktenskapet knakade i fogarna, men för bara ett halvår sedan hade Arvid burit henne på händerna. Vad hade förändrats på så kort tid? Jenny visste inte. Hon höll sig i form, tränade regelbundet och lagade fantastisk mat – inte konstigt, hon jobbade ju på en populär restaurang. Hon bad aldrig om pengar, gjorde ingen scen, och var alltid beredd att uppfylla sin mans önskningar… – Du tröttnar honom snart, – brukade mamma säga när Jenny klagade. – Man kan inte alltid låta mannen få som han vill. – Jag älskar honom bara, – log Jenny hjälplöst tillbaka, – och han älskar ju mig… ****************************** – Tydligen har han tröttnat, – bet Jenny sig i läppen medan hon kollade webbhistoriken. Det visade sig att Arvid tillbringade all sin lediga tid på dejtingsajter och chattade samtidigt med flera andra tjejer. – Varför kunde han inte bara prata med mig? Jag hade förstått, jag hade låtit honom gå. Varför plåga sig själv – och mig – genom att stanna kvar i ett kärlekslöst äktenskap? Okej. Då får det bli skilsmässa. Hon var stark; hon skulle klara det. Men släppa honom bara så där? Nej, lite hämnd hade han förtjänat… Samma kväll registrerade Jenny sig på samma dejtingsajt. Hon hittade Arvid där, tog en bild från nätet, fixade lite med Photoshop och var säker på att han skulle nappa. Och det gjorde han. De började skriva intensivt till varandra. Arvid påstod att han var singel, redo för seriösa förhållanden och barn. Han skröt om sitt underbara temperament, vilket fick Jenny att skratta så tårarna rann. Hon visste ju hur svårt det egentligen var att anpassa sig till honom. – Ska vi ses? – skrev Jenny och höll andan medan hon väntade på svar. – Absolut! – svaret kom direkt. – Men min syster bor hos mig just nu inför högskoleprovet, vi måste ses på neutral mark. Och så kan vi väl fortsätta kvällen på hotell? – Jaså? – utbrast Jenny för sig själv. – Varför tror du att en tjej genast skulle följa med dig till hotellrummet? Det är ju förolämpande! Fast det här passar mig perfekt. – Okej, men vi kan ju ses hemma hos mig. Jag har en villa utanför stan och bor själv – ingen stör oss… – Hon undrade för sig själv, kommer han att gå med på det? – Perfekt! – Arvid blev märkbart glad, troligtvis för att han slapp slösa pengar. – Skriv adressen och tid, jag kommer på kärlekens vingar. – Gatan **** 25, klockan tio ikväll. Passar det? – Självklart! Vänta på mig. Vid niotiden låtsades Arvid plötsligt ha fått bråttom till jobbet. Kunde inte hitta bilnycklarna och frågade motvilligt Jenny om hon hade sett dem. – De låg på byrån, – svarade Jenny med ärliga ögon medan hon kramade nycklarna i fickan. – Kanske katten tog dem? – Äsch, jag tar taxi istället. Vänta inte på mig, gå och lägg dig. Men Jenny tänkte inte vänta. Tvärtom – hon samlade ihop sina saker. Som tur var hade hon en egen lägenhet efter mormor. Det enda hon lämnade kvar var ansökan om skilsmässa, synligt placerad på köksbordet. Arvid kom hem först på morgonen, ursinnig. Inte nog med att resan tog över en timme – “Angelica” från sajten dök aldrig upp. Adressen var riktig, huset också. Men det som öppnade dörren var långt ifrån en modell – utan snarare en kvinna tre gånger hans egen storlek, iklädd bara en tunn badrock. Han hade gett allt för att glömma den bilden. Han fick verkligen kämpa för att bli av med henne. Han fick till och med ringa taxi igen, och medan han väntade höll han på att frysa ihjäl i sin tunna kavaj. Och som om inte det var nog, körde chauffören fel och skjutsade honom nästan ut i skogen… Vilken natt. Först när han kom hem och såg ansökan om skilsmässa förstod han. Det var Jenny som låg bakom alltihop. På bordet intill stod det med läppstift: Den söta hämnden…

Kära dagbok, Jonas, kan du hämta mig efter jobbet? Jag ringde honom i hopp om att slippa sitta och skaka

Life Lessons

0205

Detta är inte förhandlingsbart – Nina ska bo hos oss, det är inte ens en diskussion, sa Zakhar och la ifrån sig skeden. Han hade knappt rört middagen, uppenbart inställd på ett allvarligt samtal. – Vi har ett rum, precis renoverat. Så om två veckor flyttar min dotter in hos oss. – Har du glömt något? sa Ksenia efter att ha räknat till tio inom sig. – Till exempel att rummet var tänkt för vårt gemensamma framtida barn? Och dessutom: Nina har ju en mamma, borde hon inte bo där? – Jag minns att vi pratade om barn, muttrade mannen. Egentligen hoppades han att hans fru skulle hålla med utan vidare diskussion. – Men det kan vänta några år. Du har ju plugget kvar dessutom, inte dags för barn än. Och Nina vill inte ha syskon. Vad gäller hennes mamma… – Zakhar log snett – jag tänker ta vårdnaden ifrån henne. Det är farligt för flickan att vistas med den kvinnan! – “Flickan?” höjde Ksenia på ögonbrynen. – Är hon inte tolv? Ganska vuxen tjej. Vad är det som är farligt? Att hon inte får vara ute efter tio? Eller att hon tvingas göra sina läxor, hotad med att förlora mobil och internet? Din före detta är ju nästan ett helgon – hon har ju inte ens tagit till bältet! – Du vet ingenting, väste mannen. – Nina har visat blåmärken, låtit mig läsa kränkande och hotfulla sms! Jag tänker inte låta min dotters liv förstöras! – Och exakt det gör du nu genom att låta henne styra, svarade Ksenia. Ksenia reste sig tyst från bordet, nästan orörd soppa kvar. Aptiten försvann och åsynen av hennes missnöjda man ledde till huvudvärk. Hade de inte varnat henne – brådska inte med giftermål! Lev tillsammans några år, testa era känslor först… Men nej, hon visste bättre! Ville dessutom vinna över sina vänner och gifta sig först… Varför tyckte vännerna att hon stressade in i äktenskapet? Lätt – för Zakhar var i sitt andra äktenskap, femton år äldre, och hade redan en vuxen dotter som han var tokig i. Tre skäl som var för sig inte är så farliga, men tillsammans… Nästan en katastrof. De två första störde inte. Hon tyckte om att han var äldre och hade erfarenhet. Hon visste att skilsmässan hade varit vänskaplig och att Alla inte hade några klagomål på ex-mannen. Men den tredje anledningen… Nina. Fruktansvärt bortskämd och olydig, nästan uppväxt hos mormor — föräldrarna jobbade hårt för att ge henne allt. Skilsmässan rörde henne knappt: hon visste att pappa alltid skulle finnas, även med ny fru. Men mammas nya äktenskap – det var för mycket. Inte nog med att styvpappan tog tag i uppfostran, mamman, numera oftare hemma, stödde honom fullt ut. Utegångsförbud, läxor, extralärare – Nina låg efter i nästan alla ämnen… Allt detta retade henne som helst satt vid tv:n eller datorn. Så till den milda grad att hon hittade på historier för att stressa pappa. Ja, Nina ville bo hos pappa – hon visste att han jobbade mycket och att hon därför skulle få klara sig mest själv. Ksenia räknade hon inte alls med och tänkte inte lyda sin “styvmamma” som bara var nio år äldre. För ett friare liv var hon beredd att göra mycket. ********************** – Nina kommer idag. Gör i ordning hennes rum och var snäll och gör henne inte upprörd, flickan har haft det svårt, sa Zakhar utan att fråga när han knöt slipsen till nya kostymen. – Om jag hade vetat att Alla skulle börja trycka ner sitt barn för en man… Men nu är det som det är. Går inte att backa bandet. – Så du har bestämt dig? Du vill verkligen ta hem din dotter? – Ksenia hade hoppats in i det sista att det inte skulle bli av. – Vem ska ta hand om henne? Du är aldrig hemma före åtta. – Du får ta hand om henne, ryckte mannen på axlarna. – Hon är tolv, inte tre. Hon klarar sig själv. – Jag har tentor strax, du sa själv att jag måste fokusera på studierna, sa Ksenia småelakt. – Då får Nina hålla sig lugn och inte störa medan jag pluggar. Hoppas hon kan diska och städa, för de kommande två veckorna är det hennes hedersuppdrag. – Hon är ingen städerska… – Inte jag heller, avbröt Ksenia. – Men om hon ska bo här får hon hjälpa till hemma. Och du borde ta snacket med henne om hushållsreglerna. ************************ – Pappa, ska du låta henne göra narr av mig? Jag får knappt träffa mina vänner, din kära fru låter mig göra allt hushållsarbete medan hon nöjd kollar tv! Ksenia råkade höra samtalet och log snett. Javisst – få henne att göra någonting! Då snurrar jorden nog baklänges! – Jag ska prata med Ksenia, lovar. Men du måste också försöka komma överens. Jag förstår att det är tufft, men jag kan faktiskt inte vara hemma hela tiden. Försök hitta ett sätt att umgås med Ksenia – visa vilket bra barn du är. – Okej, jag ska försöka, mumlade Nina, fattade att pappa ändå inte skulle ändra sig. – Förresten, är det sant att du har köpt bil till henne? – Ja, det stämmer. Varför? – Inget viktigt. Men du sa att du inte har råd att skicka mig på semester utomlands! Jag har drömt om det så länge! – Du kan inte resa själv, du är bara tolv. Vi tar en familjeresa i sommar. – Jag vill inte resa med familjen! Du älskar mig inte alls, va? – flickan snyftade tydligt. – Varför tog du mig från mamma då? Din nya fru vill ju bara bli av med mig, och du har aldrig tid… Ksenia ville inte höra mer. Hon förstod – på ett eller annat sätt skulle Nina få som hon ville. Inte bara resan. Den slugna ungen tänkte göra sig av med ännu en konkurrent om pappas pengar. Och det skulle troligen lyckas. Hon var trött på makens klagomål. En gräl till – så är det skilsmässa! Hon skulle avsluta med att påminna snorungen att Zakhar måste betala underhåll även efter skilsmässan. ********************** Ksenia fick rätt – kvällen inleddes med klagomål. Hon svarade lugnt att hon tänkte begära skilsmässa. – Jag vill leva i lugn och ro, inte lyssna på en massa skit om mig. Och jag har varnat dig: följer du dotterns minsta vink går det illa, sa hon, och såg Ninas triumferande leende – men skyndade sig att dra ner henne på jorden. – Och du ska inte vara för glad. Vem vet hur livet blir? Jag kanske lämnar ett ultimatum: om du vill träffa vårt barn, måste du skicka hem Nina till hennes mamma. Eller något åt det hållet. Medan Nina letade efter ord, och Zakhar försökte förstå vad som hänt, tog Ksenia sin redan packade väska och gick. Hon var egentligen inte gravid, men ville att den där jobbiga ungen skulle bli nervös. Och lära mannen en läxa i barnpsykologi… Detta är inte förhandlingsbart

Ingrid ska bo hos oss, det är inte ens en fråga, sa Henrik och lade bestämt ner sin sked. Han hade inte

Life Lessons

0233

Nu får ni ert eget barn – dags för henne att återvända till barnhemmet, tycker svärmor

När ska min son äntligen få en arvinge? frågade Inga Andersson och gav sin svärdotter en irriterad blick

Life Lessons

054

Tänk om hon inte är min dotter? Borde jag kräva ett DNA-test? Niklas stirrade fundersamt på hur Olivia, hans fru, jollrade med deras nyfödda dotter och kunde inte skaka av sig en envis tanke. Han misstänkte på riktigt att flickan inte var hans. Förra året var Niklas tvungen att resa bort på jobb i en månad. Bara ett par veckor efter hans hemkomst delade hans fru den glada nyheten. De skulle få barn. Niklas blev först glad. Men när Olivias syster hälsade på och berättade hur hon gjort ett DNA-test för att hennes sambo inte skulle tvivla på faderskapet, började Niklas själv tvivla. – Olivia, ska vi ta ett DNA-test vi också? Bara för vår egen skull, sa Niklas. Reaktionen lät inte vänta på sig. En jättelik gräl utbröt, med kuddar och saker som flög genom rummet. Till och med grannarna knackade på. – Vad är det för fel med det här? insisterade Niklas, nu ännu mer misstänksam. – Jag vill bara vara säker. – Hur kan du ens tänka så? skrek Olivia och kastade en kudde till. – Har jag någonsin gett dig anledning att tvivla? – Jag var borta en månad, sa Niklas med sned leende. – Vem vet vad som hänt. Gör vi testet så kommer jag aldrig ta upp det här igen. När drar vi? Vi kan fråga din syster om adress till kliniken. – I nästa liv, snäste Olivia och stormade ut i barnkammaren med en smällande dörr. *************************************************** – Mamma, jag ber ju inte om något konstigt. Varför blir hon så arg? klagade Niklas för sin mamma. – Din fru har dåligt samvete, svarade Anna-Lisa och hällde upp kaffe. Hon var aldrig förtjust i sin svärdotter. – Hon är rädd att sanningen ska komma fram. Dessutom, när du var borta så var det faktiskt en gång… – Vad då för gång? frågade Niklas snabbt. – Jag kom förbi för att prata om din pappas födelsedag, berättade Anna-Lisa. – Olivia öppnade knappt, fast hon var hemma, och när hon väl öppnade var hon väldigt rufsig. Det stod mansskor i hallen. – Vad sa hon då? frågade Niklas upprört. – Att ett rör hade sprungit läck… Men jag fick aldrig komma in. – Varför berättade du inte för mig? – Jag hade ju inga bevis, så jag ville inte lägga mig. – Fel! sade Niklas upprört. – Vad ska jag göra nu? – Kräv testet, eller fixa det själv. Du har rätt som pappa, svarade Anna-Lisa stillsamt. ************************************************ – Oroa dig inte, sa Niklas och lät det nu onödiga kuvertet falla ner på bordet. – Alva är min dotter. Jag tar aldrig upp det här igen. – Vad menar du? frågade Olivia irriterat och sneglade på kuvertet. – Har du gjort testet utan att fråga mig? – Japp, sa Niklas självklart. – Passade på när jag var ute och gick med Alva. Det tog ingen tid alls. Hon är min, inget problem. – Det finns ett problem, svarade Olivia tyst. – Och du inser inte ens det. Nästa morgon gick Niklas som vanligt till jobbet. Men när han kom hem väntade en obehaglig överraskning – lägenheten var tom och både fruns och dotterns saker var borta. På soffbordet låg bara en ensam lapp. ”Med ditt misstroende har du förstört allt som fanns mellan oss. Jag vill inte leva med en förrädare. Jag ansöker om skilsmässa. Jag vill inte ha något av dig, varken bostad eller underhåll. Jag vill bara att du försvinner ur våra liv.” Niklas blev ursinnig. Hur vågade Olivia lämna honom? Och dessutom ta dottern! Han grep direkt telefonen och ringde frun. En man svarade, lyssnade tyst på hätska utbrott och bad honom att aldrig ringa igen. – Jag visste det! Hon var otrogen! tänkte Niklas rasande. – Hon hann knappt flytta innan hon var hos någon annan. Skit i det då! Han tänkte inte ens på att Olivia kunde ha åkt hem till sina föräldrar – och att det var hennes bror som svarade för att inte störa sin nyss insomnade syster. Niklas hade redan bestämt sig. Skilsmässan gick snabbt igenom, båda var överens. Lilla Alva blev kvar hos sin mamma – och fick aldrig mer träffa sin biologiske pappa…

Tänk om hon inte är min dotter? Jag måste göra ett DNA-test. Mattias satt tyst vid köksfönstret och betraktade

Life Lessons

0295

En ny familj är viktigare än den gamla – Mamma, det här är Lera, min fästmö, – ropade Artur från hallen och höll om den generade tjejen. – Vi har lämnat in pappren till Skatteverket idag, vi ska gifta oss. – Grattis, – sa Raisa förvirrat medan hon torkade händerna på kökshandduken. Hon hade precis avslutat middagsförberedelserna. – Kom in nu, varför står ni i dörren? Kvinnan blev på riktigt tagen på sängen. Artur var hennes stolthet och livets mening … En duktig, väluppfostrad pojke, alltid artig och hjälpsam – och nu detta! Han satte henne inför faktum: han skulle gifta sig. Det kändes plågsamt för Raisa att få så viktig nyhet allra sist. Vad var hon, en slags vilddjur som inte skulle förstå varför sonen ville gifta sig? Tvärtom – hon hade ju glatts med honom, hjälpt till med bröllopet … – Förlåt mamma, att jag inte sa något tidigare, – sa Artur och gav henne en hastig kram. – Allt hände så fort. Jag blev kär som en tonåring! Vid första ögonkastet och för alltid. – Du ÄR en pojke! Är 25 någon riktigt vuxen ålder, tycker du? – Raisa log, och gömde sin sårade känsla långt inne. – Men låt oss se framåt istället. Var ska ni bo? – Hos oss till att börja med, om det är okej för dig, – Artur andades ut, lättad att mamma inte verkade arg. – Sen köper vi något eget. – Varför skulle jag vara emot det? – Raisa såg nästan förvånad ut. – Det är ju en stor lägenhet, plats finns till alla. Den blyga fästmön log nöjt från dörren men rätade genast till ansiktet i ett mer neutralt uttryck. Nu gällde det att göra ett gott intryck på svärmor – resten kunde man visa upp efter bröllopet. ****************************************** Det blev ett pampigt bröllop. Raisa sparade inte på något för sin älskade son, hon tömde det hemliga sparkontot för festen. Hon betalade till och med en resa till Medelhavet åt brudparet – nu skulle de få en riktig smekmånad! Snart fanns det ändå fullt upp: Lera hade redan berättat att hon var gravid. Raisa var inte emot sonens val, inte direkt … Men tjejen verkade misstänkt. Instämde i allt, log så där gulligt och höll med om vad som helst … Raisas syster Marina skrattade bara åt det. – Tänk på att du haft tur med din svärdotter! Ge det tid, så fort hon känner sig hemma så kommer hon att ändra sig. – Sen blev hon allvarlig. – Om du har en dålig känsla, ha koll på henne. Man vet aldrig – kanske spelar hon bara ängel inför Artur men är en liten djävul i själva verket. Marinas ord blev en profetia. Lera förändrades helt när den efterlängtade stämpeln i passet var på plats. Hon passade på, när Artur jobbade mycket, att steg för steg driva Raisa till vansinne. Det dröjde inte länge förrän Lera sa det rakt ut – att främlingar inte hade något i deras hem att göra. Raisa blev helt stum första gången. Hon, en främling i sitt eget hem! Den kvällen bad hon sonen ta ett snack med sin fru. – Mamma, du måste ha missuppfattat henne, – sa Artur och viftade bort det hela. – Hon är snäll, omtänksam – världens bästa! Lera lyssnade nöjt. Allt gick som hon hade tänkt. Några dagar senare mötte Lera mannen i tårar när han kom hem: Hon var rädd för att vara ensam med Raisa, för Raisa hade försökt ta livet av henne. – Du vet ju, snyftade hon, hur allergisk jag är mot honung. I morse kunde jag inte sova och ville hjälpa din mamma med frukosten. Kommer in i köket, och vad ser jag? Hon häller honung i pannkakssmeten! Jag är livrädd! Artur tappade fattningen och sprang för att konfrontera mamman. Han skrek att han var vuxen nu och bestämde själv, att han inte skulle låta någon skada de viktigaste människorna i sitt liv. Raisa förstod ingenting, men hur många frågor hon än försökte ställa möttes de bara av ilska och mer skrik. Hjärtat pickade oroligt, och hon skakade när hon tog sina mediciner – men Artur såg inget, han bara fortsatte skrika. Till slut stod Raisa inte ut. Hon tog jackan och gick till systern. Hon hade ingen aning om vad hon gjort för fel, varför hennes pojke hade förändrats mot henne … Det gjorde så ont. Hon hann bara några meter från Marinas port innan hon segnade ner på trottoaren och svimmade. ****************************************** Två veckor hade gått sedan Raisas begravning. Artur gick omkring som i en dimma och klandrade sig själv för allt. Lera tröstade, och strök hans hand, gav honom ett glas vatten. – Älskling, jag vet hur ont det gör, men nu måste du tänka på de levande, – sa hon och strök sig över den redan synliga magen. – När du mår så här dåligt, mår jag också dåligt. Att Artur var tyst gjorde Lera galen. Hennes plan hade fungerat, även om hon såklart inte räknat med att det skulle gå så långt. Hon hade bara trott att de kunde sälja lägenheten och dela på pengarna … Fast så här var kanske ännu bättre, egentligen. Plötsligt öppnades dörren. Marina kom in med egen nyckel. – Vad gör du här? Hur kan du bara klampa in? – väste Lera argt. – Jag är faktiskt hemma, – svarade Marina torrt och log. – Visste du inte? Lägenheten är min. Vattenglaset gled ur Leras hand. Hur kunde det bli så här? Allt förlorat … – Artur, vad betyder det här?! – skrek hon. – Det betyder det det betyder, – svarade han utan känsla. – Mamma försökte köpa ut lägenheten av moster Marina, hon sparade länge, men … – … men gjorde av med alla pengarna på ert bröllop! – fyllde Marina i. – Jag hade tänkt skriva över lägenheten på er bebis, men det blir det inget med. Ni har tre dagar på er. Flyttar ni inte ut, ringer jag polisen. **************************************************** P.S. Artur blev kvar i mosterns lägenhet. Själv. Lera packade allt sitt redan samma kväll, påstod att barnet ändå inte var hans, och försvann.

Mamma, det här är Maja, min fästmö, sa Erik från hallen, medan han försiktigt höll om den generade tjejen