Kära dagbok,
Jonas, kan du hämta mig efter jobbet? Jag ringde honom i hopp om att slippa sitta och skaka på pendelbussen i fyrtio minuter efter en tuff dag på restaurangen.
Jag har fullt upp, svarade han snabbt. Men i bakgrunden hörde jag tydligt TV:n. Han var hemma, det visste jag.
Tårarna brände bakom ögonen. Vårt äktenskap höll verkligen inte längre, och ändå hade han för bara ett halvår sedan burit mig på händerna. Vad hade egentligen förändrats? Jag förstod inte.
Jag tar hand om mig själv och spenderar mycket tid på gymmet. Lagandet ja, jag är ju kock på en populär restaurang här i Stockholm. Jag har aldrig bett om pengar, aldrig bråkat eller haft utbrott. Jag har försökt uppfylla varje önskan han haft…
Du ger honom för mycket, Jonna, suckade mamma när jag för hundrade gången klagade till henne. Man får inte låta en man ta över allt, då tröttnar han.
Jag älskar ju honom bara, försökte jag le svagt. Och han älskar väl mig…
******************************
Ändå måste han ha tröttnat, tänkte jag och bet mig i läppen medan jag kollade igenom hans surfhistorik. Det visade sig att Jonas tillbringade all sin lediga tid på dejtingsajter och chattade med flera tjejer samtidigt. Varför kunde han inte bara prata med mig? Jag hade förstått och släppt honom. Varför plågas, varför leva tillsammans när man inte orkar mer och varför plåga mig med sitt sätt?
Så: skilsmässa. Jag är stark, jag klarar det. Men aldrig att jag bara tänker släppa honom så enkelt. Han förtjänar lite hämnd…
Samma kväll skrev jag upp mig på samma dejtingsajt som Jonas, hittade honom och skrev direkt. Profilbilden hittade jag på nätet och redigerade lite lagom mycket. Klart han skulle nappa. Och det gjorde han, förstås.
Vår konversation exploderade snabbt Jonas berättade hur ogift han var, redo för seriösa relationer och barn. Han skröt upp sina fantastiska sidor så till den milda grad att jag inte kunde låta bli att skratta för mig själv. Jag vet ju exakt hur omöjlig han är att leva med.
Ska vi ses? skrev jag och höll andan.
Absolut! svarade han snabbt. Men min syster bor hos mig just nu och förbereder sig för högskoleprovet, så vi borde ses någon annanstans och kanske fortsätta till hotell senare.
Ursäkta? tänkte jag högt. Hur kan han tro att någon vettig människa genast vill följa med till hotell efter första träffen? Fast…detta passar mig fint.
Kom hem till mig istället? Jag bor själv i ett hus utanför stan, ingen stör oss där… Fast jag visste inte om han skulle gå med på det.
Perfekt idé! Det lät som att Jonas blev glad. Troligtvis för att han då slapp spendera extra kronor. Skriv adress och tid! Jag kommer med raketfart av kärlek.
Granvägen 25, klockan tio ikväll. Går det bra?
Självklart! Jag är där.
Vid niotiden på kvällen låtsades Jonas att hans jobb ringt akut. Han kunde inte hitta bilnycklarna och frågade motvilligt om jag sett hans knippa.
De låg väl på byrån, svarade jag med oskyldig blick, samtidigt som jag höll nycklarna hårt i fickan. Kanske katten tog dem?
Jag tar taxi då. Vänta inte på mig, gå bara och lägg dig.
Som om jag tänkte vänta på honom. Istället packade jag mina saker. Lyckligtvis har jag min egen lägenhet på Södermalm, som jag ärvde från mormor. Det enda jag lämnade kvar efter mig i lägenheten var skilsmässoansökan placerad så han inte kunde missa den.
Jonas kom hem först på morgonen, vansinnigt arg. Inte nog med att resan tog över en timme enkel väg någon Emelie från nätet fanns såklart inte där.
Adressen var verklig, huset likaså. Men dörren öppnades av en kvinna tre gånger hans storlek och endast iklädd en genomskinlig morgonrock. Han hade gärna gett alla sina sparade kronor bara för att slippa detta fasansfulla möte och glömma synen för alltid.
Och det var knappt att han lyckades komma därifrån! Han fick till slut ringa taxi igen, och bilen tog en evighet att komma. Jonas blev stående i kavaj och frös. Chauffören körde honom dessutom först till fel adress långt bort en riktig mardrömsnatt, kort sagt.
Först när han klev in i lägenheten och såg skilsmässoansökan låg på köksbordet, förstod han vem som stått bakom allt. Bredvid ansökan, med rött läppstift, stod det på bordet:
Denna ljuvliga hämnd…









