Erik Lindström

Valeria diskade i köket när Ivan kom in och släckte lampan: Ett samtal om snålhet, saknad kärlek och drömmen att börja leva på riktigt i svensk vardag

Viktoria stod vid diskbänken och tvättade tallrikar när Johan kom in i köket. Han stängde av lampan innan

Life Lessons

021

— Nu slickar han igen! Max, ta bort honom! Nastja såg irriterat på Tjomme, som for omkring vid hennes fötter utan mening. Hur kunde de hamna med en sådan stolle till hund? De hade ju funderat så länge, jämfört raser, pratat med hundexperter och visste vilket ansvar det var. Till slut bestämde de sig för en schäfer: en trogen vän, vakt och beskyddare i ett. Lite som ett schampo – tre i ett. Men den där beskyddaren måste själv räddas från katterna… — Han är ju bara en valp. Vänta, när han växer till sig får du se. — Javisst. Jag väntar och väntar på att det där ståtliga sprattlet ska bli stor. Har du märkt att han äter mer än vi båda? Hur ska vi ha råd att mätta den besten? Och du – sluta stampa omkring som en elefant, du väcker ju ungen! klagade Nastja medan hon samlade ihop Tjommes utspridda skor. De bodde på Södermalm, i ett gammalt 40-talshus där fönstren låg lågt, nästan i gatunivå. Läget var utmärkt – om man bortsåg från att fönstren vette mot gårdens mörkaste, mest undangömda hörn. Där samlades män för kvällsfika, slagsmål var inte helt ovanliga. Nästan hela dagen var Nastja ensam hemma med lilla Katja. Max gick till jobbet på Moderna Museet varje morgon, och fritiden tillbringade han på loppisar och antikvariat. Hans träffsäkra konstögon kunde urskilja riktiga fynd bland mängden, rara böcker och udda föremål. Max var samlare uti fingerspetsarna. Tavlor, gammalt porslin, statyetter och silverskedar samlades på hög i hemmet… Nastja kände sig otrygg ensam med både rikedom och nyfödd dotter när inbrotten i huset blev allt vanligare. — Nastja, när är det bäst för mig och Tjomme att ta vår promenad? Nu eller efter lunch? — Inte vet jag. Och ärligt talat – det är väl ändå ditt hundgöra! Vid ordet ”promenad” for Tjomme som skjuten ur en kanon ut i hallen, snodde åt sig kopplet och hoppade högt av lycka. Han älskar alla, delar ut bollar, kramar gäster – men hysa respekt för främlingar gör han inte. En stor livsnjutare med hjärtat utanpå, men de köpte ju honom för att känna sig trygga! Till och med kvarterskatterna ignorerar han för att istället bjuda dem att leka boll. Då har han fått sig en och annan smäll på nosen. Katterna här är hårdingar – riktiga vakter, dem borde vi tagit… Imorgon blir jag ensam igen när Max åker till Levitan-firande i Borlänge, och vad ska jag göra? Vaka över Rörstrands-porslinet och jaga runt med Tjomme Floppy-öra? Vilka äventyr. Tidigt nästa morgon smög Max iväg för att inte väcka sin fru. Men Nastja hörde hela rutinen: vattenkokaren satte igång, kopplet klirrade och Max väste åt Tjomme att vara tyst. I denna frid somnade hon om, och när dottern väckte henne var Max redan borta. Dagen var som de brukade. En alldeles vanlig, lugn, trygg dag. Vad mer kan man önska? Vännerna suckade: åh, Nastja, redan gift, fast mellan barn och man, hela dagar i köket, vardagslivets fälla… Men nog finns det charm i vardagen? Kanske blev inte allt som hon drömt. Max ofta borta, trångt, knappt om pengar. Framför allt hans glödande passion – den bränner en del hål i plånboken… Nu ytterligare en familjemedlem med långa öron, men hans skötsel blir ändå hennes ansvar. Men man måste älska de sina med deras fel och brister. Ingen har lovat perfektion… När hon insåg detta blev hon lugn och bestämde sig för att glädjas åt det hon har istället för att jaga drömmar. Hon satt i barnkammaren, ammade Katja som alltid somnade vid bröstet – bara att vänta tills hon vaknade igen. När det ringde på dörren öppnade Nastja inte. Hon skulle ändå inte vänta någon, och ingen tvärs igenom hela stan skulle komma oanmäld. Dagens dyrbara morgontimmar – så värdefulla! Det var stilla, klockornas tickande, stadens välbekanta ljud från det öppna fönstret: spårvagnar, bilar, en sopborste mot asfalten, barnröster… Men var hade Tjomme tagit vägen? Han brukade ju alltid synas till! Egentligen var Tjomme inget ”Floppy-öra”, öronen stod utmärkt – men han var en riktig toker. Nu fick hon leva med honom, mata och rasta honom, men någon nytta – nej, inte mycket. En liten sällskapshund hade kanske varit bättre… Nastja såg ömt på sin dotter, som släppte taget om bröstet och somnade. ”Mitt hjärtegull”, viskade hon och la ner henne. Vad mer kan man önska? Plötsligt hördes ett konstigt ljud från vardagsrummet. Något som knarrade eller pep. Nastja lyssnade. Där kom det igen. Hon tog av sig tofflorna och smög ut. Direkt blev hon misstänksam – Tjommes rygg syntes bakom draperiet mellan hall och vardagsrum. Halvskuggad, på alla fyra, spänd som en fjäder, ögonen riktade mot fönstret. Nastja följde hans blick – och blev iskall: i vädringsfönstret satt halva kroppen av en man. Typiskt kriminell med rakat huvud, axlarna och armarna redan inne, och han kämpade för att trycka sig igenom. Nastja kunde inte förstå om det var verklighet. Vad skulle hon göra? Skrika? Mannen var redan nästan inne! Om en sekund så… Då flög en svart skugga mot fönstret – Tjomme! Med ett skutt landade han på fönsterbrädan och högg in tjuvens hals! ”Aaah!” skrek mannen och spärrade upp ögonen. Nastja rusade ut och larmade grannar, och sedan kändes det inte så skrämmande längre. Flera kom springande och ringde polisen. Allas närvaro hjälpte – vad hade hon gjort annars? Modigt klev hon närmare, rädd att Tjomme skulle gå för hårt åt tjuven. Men han, finurlige Tjomme, hade försiktigt bitit fast i jackkragen och höll fast ordentligt men utan att dra blod! När tjuven rörde sig hårdare slöt Tjomme greppet, annars släppte han efter. Hur kunde han veta? Han, som bara jagat boll innan, agerade nu som ett riktigt proffs. Han voffade inte ens – istället låg han på lur bakom draperiet, väntade tills tjuven fastnade ordentligt och slog sedan till – med full kontroll och rätt grepp för att hålla kvar utan att skada. Som han själv sagt: vi tar fast, men lämnar åt rättvisan att döma. Inte ens gamla poliser hade sett en tjuv bli så lättad över att låta sig gripas. Han hade fått sitt livs skräck i Tjommes käftar och gav gärna upp. Men hunden vägrade släppa triumfen. Han fick övertalas tills en uniformerad hundförare kom: ”Släpp!” – och Tjomme lossade genast och satte sig väntande vid fönstret. Nästan som han gjorde honnör. — Vilken tur ni haft med hunden, sa polisen respektfullt och kliade Tjomme på nacken. En sån skulle vi ha på polishundspatrullen… Max kom hem sent på kvällen och blev stående i dörren av förvåning. Vad han såg: Tjomme låg raklång på soffan – strikt förbjudet – och Nastja kliade honom på magen, klappade och nästan pussade honom och viskade: — Min skatt, min lilla fölunge! Väx och må bra, till glädje för både mamma och pappa! Och tänk så orättvis jag varit mot dig – hoppas du inte är ledsen på mig… Den här historien berättades för mig på just ett Levitanskt firande, av konstkännaren själv. Tjomme skulle säkert ha berättat den ännu stoltare – om hur han spejade, hur han grep, hur polisen fick ta över fången. Det var länge sen – men minnet lever kvar. Ibland tycker jag nästan att jag känner Tjommes tass krafsande på papperet, ivrig att bli berättad. Så – nu fick ni höra den också…

Igen slickar han sig! Erik, ta bort honom! Lovisa såg irriterat på Bosse, som for runt vid hennes fötter

Life Lessons

013

Märkliga grannar I lägenhet 222, hus 8 på Majgatan, har nya grannar flyttat in. Ett par i femtioårsåldern – båda korta och smala. Han bär skägg och grå kappa, hon syns ofta i lång kjol och blommig basker. Artiga, ler i hissen och håller upp dörren när någon bär tunga kassar. Viktigt i dagens byggnation – de är tysta. Men det var bara till en början – efter två veckor hörde både Smirnovs i 221:an och Kazakovs i 223:an de nya grannarna tydligt. Det blev snart samtalsämnet vid deras middagsbord. Så här talade Smirnovs, som båda är runt 40 och snart varit gifta halva livet: – Har du sett våra nya grannar? – Ja, vi åkte hiss ihop igår. – Vad tycker du? – Verkar vanliga och trevliga. Varför undrar du? – Rätt kärleksfulla är de… – Hur menar du? – När ni alla åkt till jobbet blir det tyst, och då hörs allting. De leker… vuxenlekar. Redan tredje dagen nu. Och inte utan fantasi heller. – Allvarligt? – Japp, som på film. Men det stör, jag har svårt att jobba! – Äsch, låt folk få ha roligt – de är i femtioårsåldern och ändå påhittiga. ”Inte som vi”, tänkte han, men sa inget högt. På helgen blev även familjens överhuvud en ofrivillig åhörare av spel mellan trädgårdsmästaren och husfrun. Smirnovs satt rodnande och lyssnade. ***** Hos Kazakovs – trappuppgångens yngsta par, snart trettio och väntar barn: – Kostya, har du sett de nya grannarna? – Ja, stötte på dem i trappan. Varför? – De är så intressanta. Hon lagar alltid något gott, som på restaurang, och han kommer alltid hem med presenter och blommor. – Hur vet du det? – Går alltid förbi och det doftar ljuvligt. Och har sett honom med paket. Han springer hem som om det vore en dejt! – Hm. – Tror du de är gifta? Känns mer som älskare. – Vem vet… bor ihop gör de ju. – Och de skrattar och fnittrar i köket – precis som nyförälskade! – Jaså. Nu börjar nyheterna, måste kolla. På fredagen mötte Kostya grannen – med blommor och vin, redo för en speciell kväll. ***** Månaden gick. Märkliga grannar bodde nu en månad i 222:an. 221:an vande sig vid ljuden från väggen. De nya hade alltid något på gång, som om varje dag var den sista. En kväll kom Vera Smirnova hem från gallerian, generad, och visade sin make nytt spetsunderkläder. Nikolajs ögon tindrade och han slickade sig om läpparna. – Var på en vuxenbutik häromdagen – osäker på om du gillar det här. – Måste ju prova för att veta, rodnade Vera. ***** Processen är igång, viskade 222:ans man, med örat mot väggen. ***** Konstantin i 223:an gick på lunchen till guldsmeden. Borde överraska sin fru oftare! Bad att få köpa den perfekta chokladbiten till henne också. Plötsligt såg han sin fru Oksana. – Vad gör du här? – Oj, tänkte ta en promenad. Du då? – Köpte örhängen till dig! Här! Oksana log och kysste honom: – Tack älskling. Jag lagar pasta carbonara i kväll! – Åh, vad gott. Ska försöka komma hem i tid – köp gärna blommor också! ***** – Vad händer därinne? frågade 222:ans man sin fru. – De lagar något gott – och även där har processen börjat, log kvinnan. ***** Ytterligare en månad gick – nu såg man knappt igen Smirnovs. Tio år yngre, förälskade och hittar på saker tillsammans hela tiden. Tar in på hotell, pratar mer och har roligare. Kazakovs väntar barn men får ändå tid för dejter, biobesök och restauranger. Oksana lagar gamla favoriträtter. Konstantin köper presenter och minns knappt kvällsnyheterna. ***** – Hur går det med dem? frågade 222:ans fru. – Lugnt, lite madrassgnissel – barnen är väl hemma. Men roligare är det, följer dem slaviskt! – De andra mår också fint. Fnittrar i köket, luktar restaurang ur deras dörr. – Härligt! Tre månader på pricken. Vi stannar två veckor till, för säkerhets skull. – Okej, vem står på tur? – Simonsson, Fyran, lägenhet 65. I 66:an är det slentrian, glömt varandras namn. I 64:an behövs ordning på… sovrummet! – Noterat. Dina VHS-band får stå kvar. Fortsätt gärna låta lite. Och restaurangleveranserna behåller vi ett tag till. Aromoljorna är inte slut än. Förresten, rosorna du bytte vatten på är vissna – dags för en ny bukett. – Fixar! Men massera min rygg, så sover vi sen…

KONSTIGA GRANNAR Du måste höra om våra nya grannar i lägenhet 222 här på Tegnérgatan 8. Det flyttade

Life Lessons

0488

“Vi bor här tills sommaren!” – Hur jag kastade ut min fräcka svägerska och hennes familj, bytte lås och tog tillbaka mitt hem

Vi bor här tills sommaren! Så körde jag ut min näsvisa svägerska och bytte lås. Porttelefonen slog inte

Life Lessons

018

Déjà Vu Hon väntade alltid på brev. Ända sedan barndomen. Hela sitt liv. Adresser byttes ut. Träden blev lägre, människor fjärmare, förväntningarna dovare. Han litade inte på någon och väntade sig inget. Utåt sett en helt vanlig, stadig svensk man – jobb, och hemma en hund. Resor på egen hand eller med fyrbenta vännen. Hon – en charmig tjej med stora, sorgsna ögon. Någon frågade henne en gång: – Vad lämnar du aldrig hemmet utan? – Mitt leende! – svarade hon, och de glada smilgroparna bekräftade det. Så länge hon mindes hade hon haft flest killkompisar. Piraten i kjol, kallades hon i kvarteret. Men när hon var ensam, lekte hon mamma – med många barn, en snäll man, och ett mysigt stort hus omgivet av en vacker trädgård. Sport var hans liv. I garagekartongen vilade pokaler och medaljer – varför han sparade dem visste han knappt. Av respekt för föräldrarna, som var så stolta! Det var själva processen han älskade – pressa sig till utmattning, för att hitta ny styrka i utmaningen. Hennes föräldrar omkom i en olycka när hon var sju. Hon och hennes lillebror hamnade på olika barnhem. Deras liv blev fyllda av strider, sorg och glädje. Nu bodde de mittemot varandra i ett område med låga hus, varma gränder, lekfulla gårdar och bondemarknader. Familjen var brorsan – hennes bästa, enda vänner. Det var en orolig dag… Hon hade slutat sitt läkarpass och gick genom bilparken när Vasili, hennes äldre kollega, gav henne en faderlig kram och tackade för nybakat. – Sov hemma, hör du?! – Det ordnar sig! Hon viftade bort det, gav honom en kindpuss, skyndade vidare. På helger blev de ofta ihopparade på jobbet – få ville ändå arbeta röda dagar, inte ens läkare. I teamet var det två män till. Kvinnliga kollegor gillade henne inte – hon tyckte om att vara fräsch och attraktiv; ett glatt humör smittade till och med patienterna. Han susade fram, sportpokalerna hoppade i bagaget, hunden gnällde. Hans pappa ville fira nyår ihop. Peppad packade han bilen. Föräldrabesök var ytterst sällsynta och fyllde honom med vemod… Några dagar innan blev han väckt av ett telefonsamtal. – Mamma är dålig. – Pappas röst skakade. En man som varit officer – men nu darrade han. Hans föräldrar hade hållit ihop sedan skolåldern och såg på varandra med samma gnista. De visste något hemligt, tänkte han … Hon log trött. På nyår bakade hon alltid mängder av pajer och körde ut dem till nära och kära. Idag hade hon fått sova några timmar på jouren. Tio kilometer till föräldrahemmet. Plötsligt blåste det upp till snöstorm. Han mindes hur hunden vägrat gå in i bilen, ljuden i bagaget, alla resor, resa på resa … – Mamma, pappa, håll ut… Det finns ingen annan än er … Hunden slickade honom över nacken, som om han läst tankarna. – Förlåt, kompis, och dig med så klart! Hon stannade bilen. Snöstormen var oönskad. En paj kvar. Några kilometer till, sedan den lilla landsvägen till koloniområdet. Där bodde hennes älskningspatient, en pigg äldre dam vars ögon tindrade. Hon och hennes man påminde så mycket om hennes föräldrar … Ett mörkt, snabbt svep – direkt mot bilen. Mitt i det vita kaoset från himlen. – Var kom du ifrån, vovven, skogen? Eller har du rymt? Sorgsna ögon … varför är halsen kladdig? … Blöt tröja … Gud, vad trött jag är … Jack, Jack, kompis … Varför gör det så ont? Mamma, pappa, jag är på väg hem … mörker. Ingen svarade när Vasili ringde. Han åkte för att hämta barnbarnen. Ambulansen kunde inte fram – alltför mycket snö. – Håll ut, grabben … Jag ska ta dig ut. Herre Gud, där är en hund också … Hon skulle just köra när en grå bil swishade förbi. – Någon som vill hem, tänkte hon. Sekunder senare låg den grå bilen voltad i diket. Den svarta hunden låg några meter bort, såg ut att leva. – Vad är klockan ens? – Het dusch räddade henne från darrningarna. Hon sjönk ihop på golvet i badrummet och blundade. Bara sova lite … – Hur lyckades du få ut honom? Stora, starka killen! – Brorsans röst ekade i huvudet, musklerna mindes smärtan. Hon körde mannen och två hundar till sjukhuset i sin bil, brorsan mötte upp halvvägs. Sen åkte hon tillbaka till kolonin – pajen skulle ändå lämnas. Hon råkade få med sig en sportkartong från den grå bilens bagage. – Kanske är den viktig för killen. Huvudsaken alla lever – han får tillbaka den sen. Maken öppnade dörren, förvirrad. – Har något hänt? – frågade hon spontant. – Min fru är på sjukhuset. Väntar på sonen, men får inte tag på honom … Hon teg. Han tog henne i handen. – Behöver du skjuts? frågade hon. De satt tysta. Snön hade lagt sig. – Jag såg att du har en kartong i baksätet, var kommer den ifrån? – undrade polisen till slut. – Det var en olycka, en man väjde för en hund som hoppade ut ur skogen. Bilen välte, kartongen ramlade ur … – Grå bil, vit hund, och den svarta hunden kom från skogen? – viskade han. Hon stannade bilen och vände sig om. Hans händer knöts, blicken for ut. – Han lever! Och din fru blir frisk. – Hon kramade honom. – Får jag kalla dig dotter …? – Självklart! – tårarna brände. – Min fru såg flera nätter en svart hund i drömmen. Sonen har vit hund. Var kom den svarta ifrån?! – Så vackra ögon. Obegripligt sorgsna … – var hans första tanke när han vaknade upp. Runken intill sjukhussängen sov pappan. – Mamma, olycka … Det kom tillbaka. Och flickans ögon … Nyåret firades i slutet av januari. Mamma återhämtade sig, pappa lycklig. Jack haltade, men det skulle gå över. Dags att återvända till jobbet och pojkarna – idrottslaget väntade. Men tankarna var hos henne … Vid grinden ropade pappan från vinden. – Behöver du hjälp, farsan? Pappan log pillemariskt. På vindshyllan stod sportpriserna. – Från var … farbror polisen?! – log sonen. – Gissa! Jag tar en promenad med Jack före din avfärd. Hon skyndade sig hem, tidigare än vanligt. Hon hade hämtat Disa från veterinären – kunde inte lämna henne där. Annars hade det blivit hundstall. Disa var inte helt svart, hon hade en vit hjärtfläck på bröstet. I porten öppnade hon posten, mest av vana. Höll på att stänga igen när hon såg ett vitt kuvert. I brevet stod: Jag kommer ikväll. Tack, min fina! Kärleken, som en kompass, visar vägen hem

Deja vu Jag har alltid väntat på brev. Hela livet. Sedan barndomen. Det har bara varit så. Adresser har

Life Lessons

0197

“VARFÖR RÄDDADE DU HONOM? HAN ÄR JU EN GRÖNSAK! NU KOMMER DU FÅ TÖMMA POTTOR HELA LIVET, JAG ÄR JU UNG OCH BEHÖVER EN RIKTIG KILLE!” — SKREK FLICKVÄNNEN PÅ INTENSIVEN. LÄKAREN LIDA VAR TYST. HON VISSTE ATT DEN HÄR PATIENTEN INTE VAR EN “GRÖNSAK” UTAN DEN ENDA SOM VERKLIGEN HÖRDE HENNE.

Varför räddade du honom? Han är ju bara ett kolli! Nu får du rensa hans blöjor resten av livet, och jag

Life Lessons

051

Min före detta hustru… Det hände för två år sedan. Min tjänsteresa närmade sig sitt slut, och jag skulle återvända hem till Alingsås. Efter att ha köpt biljett bestämde jag mig för att promenera i staden eftersom jag hade tre timmar till godo. På gatan kom en kvinna fram till mig, och jag kände genast igen henne. Det var min första hustru, som jag skilde mig från för tolv år sedan. Zinaida hade inte förändrats alls, bara hennes ansikte var blekt. Tydligen var hon lika omtumlad av mötet som jag. Jag älskade henne mycket, nästan sjukligt, och det var därför det tog slut. Jag var svartsjuk på allt och alla, till och med på hennes mamma. Om hon dröjde någonstans började hjärtat bulta vilt, och det kändes som om jag skulle gå sönder. Till slut orkade Zinaida inte med mina dagliga förhör – var hon varit, med vem och varför. En dag kom jag hem med en liten valp i jackan för att överraska henne, men ingen var där och på bordet låg en lapp. I den skrev hon att hon lämnade mig, trots att hon älskade mig. Mina misstankar hade plågat henne, och hon hade bestämt sig för att gå. Hon bad mig förlåta henne och bad mig att aldrig leta efter henne… Och nu, efter tolv år isär, mötte jag henne av en slump i en stad där jag var på jobb. Vi pratade länge och till sist insåg jag att jag riskerade att missa min bussresa hem. Till slut sa jag: – Förlåt, men jag måste gå, jag håller redan på att missa min avgång. Då sa Zinaida: – Alexander, kan du göra mig en tjänst? Jag förstår att du har bråttom, men för allt gott som varit mellan oss, säg inte nej till min önskan. Följ med mig till ett kontor – det betyder mycket för mig, och jag klarar det inte själv. Jag gick givetvis med, men sa: “Men det måste gå snabbt!” Vi gick in i ett stort hus och tog oss från en flygel till en annan, upp och ner för trappor – det kändes som om det bara tog en kvart. Människor i alla åldrar passerade oss, från barn till gamla. Just då undrade jag inte vad barn och gamlingar gjorde i ett kontorshus – alla tankar kretsade kring Zinaida. Plötsligt gick hon in genom en dörr och stängde den bakom sig. Hon tittade på mig som om vi tog farväl, och sa: – Det är märkligt – jag kunde varken vara med dig eller utan dig. Jag stod kvar och väntade på att hon skulle komma ut igen. Jag ville fråga vad hon menade, men hon kom aldrig tillbaka. Då kvicknade jag till. Jag insåg att jag måste åka, men stod kvar och missade min buss. När jag såg mig omkring blev jag rädd – byggnaden var övergiven. Där fanns bara hål efter fönster, och inga trappor – bara bräder att balansera på för att ta sig ner. Jag missade min buss med en hel timme och fick köpa ny biljett till en senare avgång. När jag köpte biljetten fick jag veta att bussen jag missade hade vält och kört ner i en älv. Ingen klarade sig. Två veckor senare stod jag utanför min ex-svärmors dörr, som jag spårat via folkbokföringen. Alvetina Markovna berättade att Zinaida hade dött elva år tidigare, ett år efter skilsmässan. Jag trodde henne inte utan misstänkte att hon ville freda dottern från min svartsjuka. Jag bad att få besöka Zinaidas grav, och till min förvåning gick hon med på det. Två timmar senare stod jag vid graven. På porträttet på stenen log kvinnan jag älskat hela mitt liv – kvinnan som på ett obegripligt sätt räddade mitt liv…

Min exfru… Det här hände för två år sedan. Jag hade nästan gjort klart mitt projekt i Göteborg

Life Lessons

068

Anna Persson satt på en bänk i sjukhusparken och grät. Idag fyllde hon 70 år, men varken sonen eller dottern hade kommit eller gratulerat. Sanningen var att rumskamraten, Eva Karlsson, gratulerade henne och gav henne till och med en liten present. Och så hade undersköterskan Maja bjudit henne på ett äpple i födelsedagspresent. Äldreboendet var helt okej, men personalen var överlag ganska likgiltig. Alla visste ju att hit kom gamla dit barnen lämnat dem för att slippa bördan. Och det var också Annas son som körde henne dit, sa att hon behövde vila och få vård, fastän sanningen var att hon bara var i vägen för svärdottern. Lägenheten var hennes, men när sonen bad henne skriva över gåvan, lovade han att allt skulle vara som förut. Men snart flyttade hela hans familj in hos henne och konflikten med svärdottern började. Hon var aldrig nöjd – maten blev fel, badrummet smutsigt. Först tog sonen Annas parti, men sedan slutade han och började själv höja rösten. Anna märkte att de viskade om något, och blev tysta när hon kom in. En morgon sa hennes son: ”Det vore nog bäst om du får vila på ett hem ett tag, mamma.” Anna frågade rakt ut: ”Ska du sätta mig på ett äldreboende?” Han rodnade och sa: ”Nej, det är bara ett korttidsboende, snart är du hemma igen.” Han körde henne dit, skrev snabbt på pappren och åkte iväg. Bara en gång dök han upp – lämnade två äpplen, två apelsiner, och försvann snabbt igen. Hon har bott här i två år nu. Efter en månad, då sonen ännu inte hämtat henne, ringde Anna hem. Främmande svarade – sonen hade sålt lägenheten och ingen visste var han fanns. Anna grät några nätter, men visste att hon inte skulle få komma hem. Det värsta var att hon själv svikit dottern för sonens skull. Anna var uppvuxen på landet, gifte sig med barndomsvännen Per. De bodde i ett stort hus med gård. Så lockade en bekant från staden Per med löfte om bra lön och bostad. De flyttade. Efter mindre än ett år, dog Per i en bilolycka. Anna blev ensam med två barn, städade trappuppgångar om kvällarna för att klara sig. Sonen hamnade i trubbel, Anna fick ta lån för att rädda honom, det tog två år att betala av. Dottern, Kicki, gifte sig och fick barn. Men snart blev sonen sjuk, diagnosen drog ut på tiden. När den äntligen kom fanns behandling bara på ett ställe. Under den tiden lämnade Kickis man henne, men lämnade åtminstone kvar lägenheten. På sjukhuset mötte Kicki en änkling med en dotter med samma sjukdom – de flyttade ihop, men några år senare blev också han sjuk, och operationen var dyr. Anna hade pengar – tänkt ge till sonen som handpenning på hans lägenhet. Men när Kicki bad om hjälp, sa Anna nej, tyckte pengarna hörde sonen till. Kicki blev sårad, sa upp kontakten. I tjugo år talades de inte vid. Kicki lyckades ändå, tog med barnen och flyttade till havet. Anna har ofta ångrat sina val, men det går inte att ändra det förflutna. Anna reste sig långsamt från bänken. Plötsligt hörde hon: ”Mamma!” Hjärtat tog ett skutt. Där stod Kicki. Benen bar inte men dottern hann fram och tog emot henne. ”Till slut hittade jag dig… Brorsan ville inte ge mig adressen, men när jag hotade med att han olagligt sålt lägenheten blev han tyst.” De gick in och satte sig. ”Förlåt mamma att jag inte hört av mig. Först var jag arg, sen sköt jag på det, skämdes. Men förra veckan drömde jag om dig – du gick och grät i skogen. Allting kändes tungt, berättade för min man, och han sa: åk och försonas! När jag kom till din gamla adress bodde det främlingar där. Men jag hittade brorsans adress. Och nu är jag här. Packa dina saker, du följer med hem till oss. Vet du vilket fint hus vi har? Stort, vid havet. Min man sa att om min mamma har det svårt så ska hon bo hos oss.” Anna föll i gråt men nu var det glädjetårar. ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land Herren, din Gud, ger dig.”

Ingrid Andersson satt på en bänk i sjukhusparken och lät tårarna rinna. Idag fyllde hon sjuttio, men

Life Lessons

017

På morgonen blev det sämre för Mikael Sergejevitj. Han kämpade efter andan. — Niklas, jag behöver ingenting. Inga av era mediciner, inget alls. Jag ber dig bara, låt mig ta farväl av Vännen. Snälla. Koppla ur allt det här… Mannen nickade mot droppet. — Jag kan inte gå bort såhär. Förstår du, jag kan inte… En tår föll ner för hans kind. Niklas visste att om han stängde av allt kunde Mikael inte ens ta sig till utgången. Män från hela salen samlades omkring dem. — Niklas, det måste väl gå att ordna något? Det får inte sluta såhär… — Jag förstår… Men det är ett sjukhus, allt måste vara sterilt. — Strunt samma… Ser du inte, en människa får inte lämna världen i fred. Han förstod allt. Men vad kunde han göra? Niklas reste sig. Visst kunde han göra något. Till helsike med bråket, till helsike med pappas firma. Så får de väl sparka honom. Han vände sig hastigt om och fångade Annas blick — den var fylld av beundran. Niklas rusade ut på gården. — Vännen, jag ber dig, försiktigt nu! Ingen kanske märker något. Kom, vi går till husse. Han hade just öppnat dörren när vägen spärrades av. Framför honom stod Emma Eduardovna. — Vad är det som händer här? — Emma Eduardovna… Snälla. Fem minuter. Låt dem säga farväl. Jag förstår. Ni får sparka mig sen. Hon tvekade i en minut. Vem vet vad som pågick i hennes huvud, men så flyttade hon sig åt sidan. — Okej då. Då får de väl sparka mig med. — Vännen, följ med! Niklas rusade genom sjukhusets korridor, hunden tätt intill. Framför dem öppnade Anna dörren. Hunden, som om den kände på sig något, studsade mot rummet, ställde sig på bakbenen och lutade framtassarna mot Mikael Sergejevitjs sängkant. I rummet var det tyst som i graven. Mannen öppnade ögonen, försökte lyfta en hand, men droppet var i vägen. Då rev han loss det med den andra. — Vännen! Du kom… Hunden lade huvudet på Mikaels bröst. Han klappade sin vän. En, två gånger. Log… och leendet stannade kvar på hans läppar. Handen föll. Någon sa: — Hunden gråter… Niklas gick fram till sängen. Det såg verkligen ut som att hunden grät. — Sådär. Kom… Kom nu… *** Niklas satte sig på ett staket, medan Vännen gick in bland buskarna och lade sig. Fram steg en man ur salen, samma som en gång gett bort sina köttbullar. Han bjöd på cigaretter. Niklas ville säga nej, men tog ändå emot och tände en. Anna satte sig bredvid. Röda ögon, svullen näsa. — Anna… Det är min sista dag idag. — Varför? — Först var jag här som straff, sedan för att visa pappa att jag duger… Han skulle låta mig ta över firman. Men det handlar inte om det. Jag orkar inte. Jag åker hem. Säger rakt ut: din son är värdelös. Förlåt, Anna… Niklas gick sin väg. Skrev sin avskedsansökan, packade ihop. Anna såg ut genom fönstret när han svängde upp framför entren med sin Mercedes, steg ur, öppnade dörren till passagerarsidan och gick mot buskarna. Han pratade med Vännen, sen gick han till bilen och lutade sig mot den och väntade. Efter fem minuter kom hunden travande, tittade länge Niklas i ögonen innan den hoppade in i bilen. Anna grät igen. — Du är inte värdelös! Du är den bästa! *** Några dagar senare såg Anna Niklas far tillsammans med chefsläkaren. Hon flög ner för trappan och ut på gården. — Är ni Niklas pappa? Överläkaren såg förvånad ut. — Anna, vad pågår? — Vänta, Sergej Nikolaevitj, ni kan sparka mig sen! Är det ni? Vadim Olegovitsj tittade lika förvånat på den lilla fräkniga tjejen. — Ja. — Ni får inte! Hör ni! Ni får inte tro att Niklas är värdelös! Han är den bästa! Han var den enda som vågade låta någon ta farväl av sin vän innan döden! Niklas har både hjärta och själ! Anna gick därifrån. Vadim Olegovitsj log. — Ser du vilken tjej? Sergej Nikolaevitj sa: — Vad ska man göra med henne? Bra flicka, men hon ska alltid höra sanningen! — Är det dåligt? — Det är inte alltid bra… *** Tre år senare. En familj kliver ut från en vacker villa. Niklas skjuter barnvagnen, och i Annas koppel går en jättestor, välmående hund. De går ner till ån och Anna släpper kopplet. — Vännen, spring inte för långt! Hunden galopperar iväg mot ån. Efter två minuter piper barnet i vagnen. Hunden är genast tillbaka vid vagnen. Anna skrattar. — Niklas, vi behöver nog ingen barnvakt. Varför kommer du rusande? Sonja har bara tappat nappen! Barnet somnar igen, Vännen nosar försiktigt i vagnen och springer sen vidare efter en fjäril…

På morgonen mådde Mikael Sigfridsson sämre. Han hade svårt att andas. Niklas, jag behöver ingenting.

Life Lessons

018

Nattens snabbuss: När fem festglada ungdomar stiger på den enda nattbussen i Stockholm, förvandlas den till en skrattande, brölig bar på hjul – tills konduktören tar kontrollen och skickar bussen ut ur stan; snart är det ingen som skrattar när lamporna slocknar, telefonerna tappar täckning, och bussen i natten stannar vid en okänd sjö där det enda sättet hem är att städa bussen skinande ren innan soluppgången.

Nattens Ekspress Fredag kväll, och nattbussen glider in vid hållplatsen på Kungsholmen. När dörrarna