Nattens Ekspress
Fredag kväll, och nattbussen glider in vid hållplatsen på Kungsholmen. När dörrarna öppnades, slog den svala Stockholmsnatten emot oss, men värmen från bussen svepte ändå in som en trygg filt. Fem festglada killar tumlade in, högljudda och med leriga Dr. Martens som dundrade mot trappsteg, rör och tyvärr någons fot.
Vi var bara ett tiotal i bussen ett gäng nattugglor och ensamresenärer som likt jag själv inte orkade spendera pengar på taxi eller vänta på nästa SL-tåg. Alla låtsades bläddra på sina mobiler, fast det gick knappt att missa killarnas högljudda samtal om vad de planerade för natten, med tillhörande skratt och skål i ölflaskor mot fönsterrutan där Drottninggatan blinkade förbi utanför.
Bussens dörrar stängdes med ett väsande ljud och bussen skakade när den gav sig iväg från Sankt Eriksplan. Någonstans vid Norr Mälarstrand reste sig konduktören från sitt säte en äldre kvinna med blonderat hår under sin SL-mössa och glasögon av en stil som måste varit populär på sjuttiotalet. Hennes hand hårt knuten runt biljettrullen.
Grabbar, här betalar vi för oss, sa hon trött, rösten präglad av hundratals liknande nätter.
Har periodkort, grymtade en av killarna.
Jag också, skrek nästa, och så fortsatte det.
Den yngste, knappt över sjutton, skrek högst för att markera mot de äldre. Han försökte se tuff ut men darrade på underläppen.
Vänligen visa upp det, sa kvinnan, och det var inget vänligt i hennes tonfall.
Jamen visa du ditt först då tant! vrålade den bredaste killen i gänget, ölhamrad och kaxig.
Jag är konduktör, svarade hon likgiltigt.
Jag är elektriker, vad ska jag göra, sluta betala för elen? kastade han tillbaka ölet rann ner över hans second hand-jacka med sur doft.
Antingen betalar ni, eller så kliver ni av, sa hon lugnt.
Bussen stannade genast, och de få andra passagerarna försvann snabbt ut bland nattens rullande svarttaxibilar och blinkande cyklister. Killarna var kvar.
Men vi har ju betalat, snäste ynglingen och spände ut bröstet framför polarna.
Kör till garaget, Anneli! ropade konduktören till föraren.
Javisst, Anneli, kör till garaget! Härmaste killarna och gnuggade in påhittade tårar i ögonvrårna.
Dörrarna stängdes igen och bussen svängde runt, mot okänt mål. Deras skratt dog ut efter några sekunder. När jag såg hur bussen faktiskt svängde av och accelererade, trots trådbussens ledningar ovan, började jag undra vad som pågick. Killarna brydde sig mindre tills bussen plötsligt susade fram över Västerbron, långt snabbare än trafikljusen tillät.
Inne i bussen slocknade lamporna. Endast reklamskyltarna och parklyktorna kastade ett blinkande ljus. Konduktören satt tyst längst fram.
Hallå! Vart är vi på väg? ropade någon till slut ur kompisgänget.
Inget svar.
Fattar du? Stanna bussen, vi ska av! Nu hade rösterna nyktrat till, lite rädda faktiskt.
Men konduktören rörde inte en min.
Nu försvann innerstaden. Vi for ut mot Nockebyfältet, in bland mörka åkrar. Mobiltelefoner togs upp, men det fanns ingen täckning. Skärmen ropade desperat efter nät.
Hettan steg. En av killarna stormade fram till konduktören: Vet du vem jag är? Om jag inte kommer till jobbet imorgon är det du som får problem med pensionen! Då slocknade alla lampor framme.
Snälla, släpp av oss, jag måste plugga inför nationella proven! vädjade ynglingen.
Bussen dånade vidare, undan nattluften, och killarna svettades nu av rädsla. Några försökte slå sönder fönster pilsnerflaskor mot rutorna. Andra bände på dragspelsdörren utan resultat.
Till slut hörde jag någon erbjuda pengar, en knastrande tvåhundrakronorssedel: Snälla, behåll resten bara vi får åka tillbaks!
Konduktören satt orörligt.
Till sist dundrade vi ut på en dammig väg vid Mälarens rand. Killarna började viska:
Dränker de oss nu? gnällde den yngste.
Viktor, kan du köra buss? Någon försökte skjuta över ansvar. Viktor bara skakade på huvudet.
När dörren öppnades, klev konduktören långsamt ut i månskenet och försvann mot förarhytten. I handen höll hon något avlångt.
Nu skjuter de oss… Fnös killen i armén och gömde ansiktet.
Plötsligt tändes ljuset. Med tunga steg kom konduktören in och ställde ner en skurhink och moppar.
När ni har tvättat väggarna, får ni trasor till stolarna och golvet. Sen skjutsar jag hem er. Frågor?
Ett samlat nej skakades fram.
Natten blev lång. Killarna föll snabbt in i rutiner. Två sprang efter vatten. En bytte trasor. Två släpade smutsvattenslangen till någon enorm tank, som om bussen tvingats hit förr.
Det blev morgon över Mälaren. Bussen glänste nyputsad. Ingen sa något de arbetade sammanbitet och stilla. Så fort sista sitsen var klar, fick de varsin hålstansad biljett. Bussen rullade, och jag följde med hem till hem till mitt område på Södermalm. När dagen grydde plockade nattbussen upp fler resenärer, och vår märkliga natt var över.
