Märkliga grannar I lägenhet 222, hus 8 på Majgatan, har nya grannar flyttat in. Ett par i femtioårsåldern – båda korta och smala. Han bär skägg och grå kappa, hon syns ofta i lång kjol och blommig basker. Artiga, ler i hissen och håller upp dörren när någon bär tunga kassar. Viktigt i dagens byggnation – de är tysta. Men det var bara till en början – efter två veckor hörde både Smirnovs i 221:an och Kazakovs i 223:an de nya grannarna tydligt. Det blev snart samtalsämnet vid deras middagsbord. Så här talade Smirnovs, som båda är runt 40 och snart varit gifta halva livet: – Har du sett våra nya grannar? – Ja, vi åkte hiss ihop igår. – Vad tycker du? – Verkar vanliga och trevliga. Varför undrar du? – Rätt kärleksfulla är de… – Hur menar du? – När ni alla åkt till jobbet blir det tyst, och då hörs allting. De leker… vuxenlekar. Redan tredje dagen nu. Och inte utan fantasi heller. – Allvarligt? – Japp, som på film. Men det stör, jag har svårt att jobba! – Äsch, låt folk få ha roligt – de är i femtioårsåldern och ändå påhittiga. ”Inte som vi”, tänkte han, men sa inget högt. På helgen blev även familjens överhuvud en ofrivillig åhörare av spel mellan trädgårdsmästaren och husfrun. Smirnovs satt rodnande och lyssnade. ***** Hos Kazakovs – trappuppgångens yngsta par, snart trettio och väntar barn: – Kostya, har du sett de nya grannarna? – Ja, stötte på dem i trappan. Varför? – De är så intressanta. Hon lagar alltid något gott, som på restaurang, och han kommer alltid hem med presenter och blommor. – Hur vet du det? – Går alltid förbi och det doftar ljuvligt. Och har sett honom med paket. Han springer hem som om det vore en dejt! – Hm. – Tror du de är gifta? Känns mer som älskare. – Vem vet… bor ihop gör de ju. – Och de skrattar och fnittrar i köket – precis som nyförälskade! – Jaså. Nu börjar nyheterna, måste kolla. På fredagen mötte Kostya grannen – med blommor och vin, redo för en speciell kväll. ***** Månaden gick. Märkliga grannar bodde nu en månad i 222:an. 221:an vande sig vid ljuden från väggen. De nya hade alltid något på gång, som om varje dag var den sista. En kväll kom Vera Smirnova hem från gallerian, generad, och visade sin make nytt spetsunderkläder. Nikolajs ögon tindrade och han slickade sig om läpparna. – Var på en vuxenbutik häromdagen – osäker på om du gillar det här. – Måste ju prova för att veta, rodnade Vera. ***** Processen är igång, viskade 222:ans man, med örat mot väggen. ***** Konstantin i 223:an gick på lunchen till guldsmeden. Borde överraska sin fru oftare! Bad att få köpa den perfekta chokladbiten till henne också. Plötsligt såg han sin fru Oksana. – Vad gör du här? – Oj, tänkte ta en promenad. Du då? – Köpte örhängen till dig! Här! Oksana log och kysste honom: – Tack älskling. Jag lagar pasta carbonara i kväll! – Åh, vad gott. Ska försöka komma hem i tid – köp gärna blommor också! ***** – Vad händer därinne? frågade 222:ans man sin fru. – De lagar något gott – och även där har processen börjat, log kvinnan. ***** Ytterligare en månad gick – nu såg man knappt igen Smirnovs. Tio år yngre, förälskade och hittar på saker tillsammans hela tiden. Tar in på hotell, pratar mer och har roligare. Kazakovs väntar barn men får ändå tid för dejter, biobesök och restauranger. Oksana lagar gamla favoriträtter. Konstantin köper presenter och minns knappt kvällsnyheterna. ***** – Hur går det med dem? frågade 222:ans fru. – Lugnt, lite madrassgnissel – barnen är väl hemma. Men roligare är det, följer dem slaviskt! – De andra mår också fint. Fnittrar i köket, luktar restaurang ur deras dörr. – Härligt! Tre månader på pricken. Vi stannar två veckor till, för säkerhets skull. – Okej, vem står på tur? – Simonsson, Fyran, lägenhet 65. I 66:an är det slentrian, glömt varandras namn. I 64:an behövs ordning på… sovrummet! – Noterat. Dina VHS-band får stå kvar. Fortsätt gärna låta lite. Och restaurangleveranserna behåller vi ett tag till. Aromoljorna är inte slut än. Förresten, rosorna du bytte vatten på är vissna – dags för en ny bukett. – Fixar! Men massera min rygg, så sover vi sen…

KONSTIGA GRANNAR

Du måste höra om våra nya grannar i lägenhet 222 här på Tegnérgatan 8. Det flyttade in ett par i femtioårsåldern, båda ganska småväxta och smala. Han bär skägg och ett grått yllekappa, hon syns ofta i lång kjol och en färgglad basker. Alltid artiga ler i hissen, håller upp dörren om man står där med matkassar.

Och viktigast av allt, när man tänker på hur lyhörda svenska bostäder är helt tysta. I alla fall först.

Men bara efter några veckor började vi alltså Erikssonarna i 221:an och Lindqvistarna i 223:an höra dem mycket väl genom väggarna. Och det blev snabbt samtalsämnet över kvällsmaten hemma hos oss.

Lyssna här hur det lät hos oss Erikssonar jag och Malin har varit gifta halva våra liv, båda runt fyrtio:
Har du sett de nya grannarna?
Ja, vi åkte hiss tillsammans igår.
Vad tycker du?
Verkar väl vanliga, helt okej. Varför då?
Visade sig vara riktiga romantiker, de där två…
Hur menar du?
När huset tystnar på dagen och alla är borta, då drar de igång vuxenlekar, kan man säga…
På riktigt?
Ja, och med fantasi dessutom. Det låter som en film ibland.
Haha, det låter ju kul!
Du lär få höra det själv när du är hemma. Det är faktiskt lite störande ibland när man försöker jobba.
Äh, var inte så pryd. De är ju femtio plus och ändå håller de ångan uppe.
(Tänkte för mig själv: Vi kunde ju ha haft lite mer av det där, men sa förstås inget högt…)

Helgen kom och då hörde även min make, Anders, deras påhitt. Den gången körde de “trädgårdsmästare och husfru”-varianten. Och vi satt där och rodnade.

***

Och hos Lindqvistarna, det unga paret ute i 223:an, såg samtalen ut såhär. De har varit gifta i fem år, snart trettio och väntar sitt första barn:
Martin, har du sett våra nya grannar?
Ja, jag sprang på dem i porten igår. Varför?
De är så speciella! Hon lagar massa god mat till honom varje dag, som på restaurang. Och han överöser henne med presenter. Inte en dag utan blomsterbukett!
Hur vet du det?
Jag går ju ut med hunden varje dag, det luktar himmelskt från deras lägenhet! Och jag har sett honom med blommor och presentpåsar flera gånger, han nästan springer hem till henne som till en första dejt.
Hmm…
Kan de vara ihop, men inte gifta? Kanske älskare?
Ingen aning Men de bor ju ihop.
Och de fnittrar vid köksbordet, hörs genom väggen om inte vi slamrar med porslinet. Rena tonåringarna.
Okej. Nyheterna har börjat, jag går och kollar.

På fredagen stod Martin Lindqvist öga mot öga med grannen utanför hissen. Han hade blommor, en flaska rödvin man såg på honom att kvällen var laddad.

***

Tiden gick och nu har de härliga grannarna bott i 222:an en hel månad.

Vi i 221:an vande oss vid ljuden suckar, madrassknarr och lite nyskapande varenda vecka. De lever som om varje dag vore den sista rusar hem till varandra och verkar aldrig bli mätta på varandra.

En kväll när Malin kom hem sa hon blygt och undvek att möta mina ögon:
Jag var på Åhléns idag och smet in på underklädesavdelningen… Kolla, vad jag köpte! Hon svepte bort morgonrocken.
Jag tappade nästan hakan av förvåning och värmen slog mig.
Och jag, fortsatte jag, var i förra veckan på en vuxenbutik… Kolla vad jag köpte. Vet inte om du kommer gilla det.
Alltså, man får ju prova! skrattade Malin och blev röd om kinderna.

***

Hörde du det? viskar grannen i 222:an och lägger örat mot väggen mot oss i 221:an.

***

Samtidigt gick Martin från 223:an på lunchen in i guldsmedsbutiken. Han hade inte köpt något till sin fru på länge, och tänkte tillbaka på när han alltid överraskade henne, om så bara med en Marabou i väskan.
Plötsligt såg han en bekant jacka:
Elin! Vad gör du här? Det är ju långt hemifrån.
Ville bara ta en promenad, svarade Elin generat. Själv då?
Köpte örhängen till dig. Varsågod kunde inte hålla mig.
Elin lyste upp:
Tack, älskling! pussade honom. Jag tänkte laga pasta carbonara med räkor till middag du minns när jag gjorde det? De har de bästa räkorna här.
Oh, jag blir hungrig bara av att tänka på det!
Kom hem till sju, så slipper jag värma maten.
Lova, svarade Martin, och tänkte för sig själv: Jag borde verkligen köpa blommor också…

***

Nå, hur går det därinne? frågade mannen i 222:an.
De lagar något spännande, ler kvinnan. Och nu verkar något hända hos grannarna också.

***

En månad senare kände man nästan inte igen oss Erikssonar. Tio år yngre, sa folk! Vi ville bara vara tillsammans jämt och gled till och med iväg på hotellnätter ibland, bara vi två.
Plötsligt hade vi massor av att prata om och alla små saker flöt på.

***

Hos Lindqvistarna väntar de sin första bebis, men plötsligt letade de sig på dejt igen bio, restaurang, konstutställning. Elin rotade fram mammas gamla receptbok. Martin köpte presenter minst en chokladbit i hennes väska varje vecka. Nyheterna på tv? Han minns knappt längre hur de låter.

***

Hur går det nu då? frågade kvinnan i 222:an.
Det knarrar lite från sovrummet, nog är barnen hemma… Men livet är mycket roligare, jag lyssnar noga så jag inte missar något.
Hos de unga är det också toppen. De skrattar i köket och hela trapphuset luktar som en bistro.
Perfekt! Tre månader, det är precis lagom det. Några veckor till så sitter det hela kvar.
Okej. Vem är nästa?
Simonsson, fjärde våningen, lägenhet 65. I 66:an har familjen surnat ihop de har glömt vad de heter allihop. 64:an? Ja, dags att skaka liv i sovrummet och få lite ordning!
Jag förstår. Men jag packar inte undan dina gamla vinylskivor än dra på lite musik du, och maten från restaurangen avbeställer vi inte än. Och de där rosorna du bytte vatten på varje vecka har vissnat, så ett nytt fång måste vi köpa.
Jag fixar. Men massera min rygg först, snälla, så kryper vi ner och sover…