Ingrid Andersson satt på en bänk i sjukhusparken och lät tårarna rinna. Idag fyllde hon sjuttio, men varken sonen eller dottern hade dykt upp eller ens ringt för att gratulera henne.
Som tur var hade hennes rumskamrat på avdelningen, Birgitta Hansson, kommit förbi och sagt grattis och hade till och med slagit in en liten present. Och undersköterskan Karin hade gett henne ett äpple och sagt grattis på födelsedagen med sitt varma leende. Själva äldreboendet var rätt fint, men de flesta i personalen verkade mest göra sitt jobb utan större engagemang.
Alla visste ju att många hamnade här för att barnen tyckte att de blev för mycket att ta hand om där hemma. Det var ju precis så det var för Ingrid med hennes son hade ju kört hit henne, sa att det var för att hon skulle kunna vila och få bra vård, men egentligen var hon bara ett problem för hans fru.
Lägenheten de bodde i hade varit hennes från början, men så småningom övertalade sonen henne att skriva över den på honom. Han lovade dyrt och heligt att hon skulle kunna bo kvar som vanligt, men det slutade förstås annorlunda. Snart flyttade hela hans familj in och så startade bråken med svärdottern.
Hon var ständigt missnöjd Ingrid lagade aldrig mat på rätt sätt, badrummet var alltid smutsigt efter henne, och så vidare. Först tog sonen hennes sida ibland, men med tiden började också han att gnälla. Ingrid lade märke till att de viskade ihop om något, och så fort hon gick in i rummet tystnade de.
En morgon tog sonen upp det där med att det vore bra för dig, mamma, att komma bort och vila ett tag, få behandling. Ingrid tittade honom i ögonen och frågade sorgset:
Ska du lämna mig på ett ålderdomshem, Simon?
Han rodnade, såg bort och mumlade:
Men snälla mamma, det är ju bara ett vårdhem. Någon månad, så får du komma hem igen.
Han körde henne dit, var snabb med att skriva på pappren och försvann med ett stressat jag kommer snart och hälsar på igen. Han syntes bara till en enda gång kom med två äpplen och två apelsiner, frågade hur hon hade det men lyssnade knappt innan han försvann ut genom dörren igen.
Nu har Ingrid bott här i nästan två år.
Efter första månaden, när sonen aldrig dök upp, ringde hon hem till lägenheten. Någon helt okänd svarade. Det visade sig att Simon sålt lägenheten, och nu visste ingen var han tagit vägen. Ingrid grät några nätter till efter det, men innerst inne hade hon förstått det fanns ingen väg tillbaka hem för henne. Särskilt smärtsamt var det, eftersom relationen med dottern gått i kras på grund av hennes son.
Ingrid växte upp på landsbygden, och där gifte hon sig med sin ungdomskärlek Per. De hade ett stort hus och ett litet jordbruk, levde inte i överflöd men hade alltid mat på bordet. En granne från stan kom och hälsade på sina föräldrar och började övertyga Per om att de borde flytta till Göteborg där fanns jobb, bra lön och bostad direkt.
Per eldades upp och övertalade Ingrid. De sålde allt och flyttade. Lägenheten i Göteborg fick de direkt och köpte sig lite möbler och en liten Volvo Amazon. Men snart körde Per av vägen med bilen.
Han överlevde inte olyckan. Efter begravningen stod Ingrid ensam med två små barn. För att klara sig städade hon trappor på kvällarna. Hon hoppades att barnen skulle växa upp och stötta henne. Så blev det inte.
Simon hamnade i dåligt sällskap, och Ingrid tvingades låna pengar för att hjälpa honom undan fängelse. Det tog henne nästan två år att betala tillbaka. Sedan gifte dottern Linnea sig och fick ett barn. Det första året gick bra, men sen blev sonen sjuk. Linnea sa upp sig för att springa på sjukhus hela tiden. Läkare efter läkare kunde inte sätta någon diagnos.
Till slut hittade de något sällsynt, som bara behandlades på sjukhuset i Lund och där var det lång väntetid. All tid gick till sjukhusbesök, och maken orkade inte mer utan stack. Linnea hade tur och fick behålla lägenheten i bodelningen. På något av sjukhusen träffade hon en änkling vars dotter hade samma sjukdom.
De blev ett par, men några år senare blev också han sjuk och behövde en operation. Linnea bad Ingrid om pengar pengar hon egentligen tänkt ge Simon i kontantinsats till en bostadsrätt. Ingrid kunde inte förmå sig att hjälpa någon annans man när Simon behövde hjälp, och sa nej.
Linnea blev rasande och innan hon gick sin väg sa hon:
Du är inte min mamma längre. När du själv sitter illa till, kom inte till mig då.
Och sen hade de inte haft någon kontakt på tjugo år.
Linnea lyckades till slut få hjälp till maken och de flyttade med barnen ner till Skåne, till havet. Och Ingrid tänkte många gånger på om hon valt fel, om hon kunnat ändra sitt beslut. Men det var för sent.
Ingrid ställde sig upp från bänken och började långsamt gå mot boendet. Plötsligt hörde hon:
Mamma!
Hjärtat bultade som besatt. Hon snurrade sakta runt. Där stod Linnea. Knäna vek sig, men Linnea hann fram och fångade henne.
Äntligen hittade jag dig Simon ville inte ge ut adressen, men när jag hotade med att ta det till tinget, eftersom han sålt lägenheten olagligt, gav han sig direkt
De gick in tillsammans och satte sig i soffan i dagrummet.
Förlåt, mamma, att det tog så lång tid. Först var jag arg, sen sköt jag bara upp det. Jag skämdes. Men för en vecka sen drömde jag om dig, du gick gråtande runt i en skog.
Jag vaknade med en så tung känsla. Jag berättade för min man, och han sa direkt: Åk och försona er. När jag väl kom till din gamla lägenhet bodde det andra där. Det tog lite tid, men jag lyckades spåra Simons adress. Och nu är jag här. Packa ihop, du följer med mig! Vet du hur stort hus vi har? Rakt vid havet! Min man har sagt att om din mamma inte mår bra, ska hon bo hos oss.
Ingrid föll in i dotterns famn och tårarna kom igen. Men nu var det lyckotårar.
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i landet som Herren din Gud vill ge dig.
