17 mars
Idag känner jag att hjärtat är tungt när jag öppnar min dagbok. När jag flyttade hit med Henrik för två vintrar sedan, efter att vi träffats på jobbet på Arlanda, var allt nytt och spännande. Vi gifte oss i Stadshuset, och vi var lyckliga en stund. När jag blev gravid, tog Henrik mig hem till hans föräldrar på den lilla gården utanför Västerås. Kanske trodde han att vi skulle hitta trygghet där, men ingen av dem hälsade mig varmt välkommen.
Jag har snart vant mig vid min roll här. All mat ska jag laga, tvätten tvättar jag för hela hushållet, huset städar jag varje dag, och ibland mjölkar jag kon som vi har i ladan. Ofta sopar jag i ladan och staplar ved inför vintern. Det händer ofta att jag gör arbeten som männen brukar ta hand om. Men tyngst känns det när släkten kommer på besök. Alltid minst sju personer, och allt ansvar hamnar på mig. Jag lagar flera rätter, dukar upp allt och anstränger mig till det yttersta. På knappt en timme syns knappt några rester kvar på bordet.
Idag, när jag äntligen slog mig ned på kanten av bordet med en bit lax och sallad på tallriken, kände jag hur benen skakade. Svärmor tittade skrattandes på mig och sa:
“Agnes, du äter för mycket idag. Du är så liten och ändå försvinner maten så fort när du sätter igång!” Sedan skrattade hon högt, och snart följde resten av sällskapet hennes exempel. Jag reste mig utan att säga ett ord och gick ut i köket. Tårarna strömmade nedför kinderna, och magen kurrade. Ingen verkade lägga märke till att jag knappt ätit på hela dagen. Henrik satt tyst som vanligt, lyssnade bara när dropparna av förakt föll över mig.
Utifrån hörde jag svärmor säga högt till någon:
“Jag träffade min förra svärdotter på Coop igår. Tänk att hon fortfarande kallar mig mamma! Hon var så ordentlig, helt olik den här.”
Efter att alla åkt hem samlade jag ihop disken och gick tillbaka till köket, trött och tom. Svärfar följde efter mig. Jag stod tyst över diskhon, och han stod och såg på mig länge innan han sa:
“Agnes, vet du att jag hatar dig?”
Orden var som små knivar. Jag valde att säga ingenting. Efter en stund frågade han igen. Då svarade jag lågt:
“Jag vet.”
“Det är så märkligt bara. Du gör allt, hjälper alltid till, klagar aldrig. Och ändå hatar jag dig. Är det inte konstigt?”
“Kanske… det är det nog.”
Jag förstod att samtalet inte skulle förändra något. Ingen skulle börja respektera mig för att jag står ut. Alla verkar snarare finna nöje i min ensamhet och min tystnad.
Ibland undrar jag varför jag stannar och om det verkligen är värt det att leva med en man som tyst ser på när hans fru förnedras, dag efter dag, och ändå inget säger eller gör.
