Blixt Högt smäll Mörker Mörker
Till slut började mörkret skingras. En röst hördes:
Britta Nilsson, det är räddningsmannen, något exploderade där inne.
Genom smärtan kände han en hand vidröra halsen. Försökte öppna ögonlocken. Det gick med svårighet. Framför ögonen dinglade en rektangulär berlock med zodiaktecken graverade på den… Kvinnans ögon i vit rock
Till operationssalen! löd rösten alldeles intill.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamman rusade direkt till köket efter att ha tittat in i rummet där sonen höll på med läxorna. Johan, som steg in, märkte genast att sonens humör inte var det bästa.
Lasse, vad har hänt? pappan klappade honom lätt på huvudet.
Ingenting, – muttrade sonen som gick i fyran.
Kom igen, säg bara!
Snart är det den 8 mars. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi måste förbereda presenter till tjejerna.
Nå, vad är problemet då? pappan log.
Vi är lika många killar och tjejer. Och hon delade ut vem som ger till vem, – sonen suckade tungt. Jag fick den fula, Britta Nilsson.
Alla tjejer vill ha en present på den 8 mars, och de fula också, – pappan försökte tala med sonen som med en vuxen. Hur delade hon ut? Alfabetiskt?
Nej, efter stjärntecken?
Hur då? Johan kunde inte låta bli att le igen.
Efter kompatibilitet. Britta är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Oxen. Och jag är ju Oxen.
Det är ju bra om ni passar ihop! När du växer upp kanske du blir kär i henne ändå.
Pappan höll inte ut utan skrattade lite ironiskt men vänligt. Mamman kom springande in i rummet:
Vad händer här?
Anna, gå till köket, – pappans ansikte blev strängt. Vi har ett allvarligt samtal med sonen.
När mamman gått ut frågade Lasse med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Förbereda en present!
Vilken?
Imorgon på jobbet gör jag en present till din utvalda.
Pappa, vilken present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag jobbar i galvaniken. Där gör vi alla sorters metallbeläggningar.
Pappa, jag förstod inte.
Imorgon får du se själv!
***
Nästa dag kom pappan med en berlock på kedja i form av en rektangel, som verkade gyllene. På ena sidan var två zodiaktecken graverade, Oxen och Jungfrun, och på den andra stod det fint men litet skrivet:
«Till min klasskamrat Britta på den 8 mars! Lasse».
Åh, så fint den berlocken såg ut! Och när mamman packade in den i en cellofanpåse såg den helt fantastisk ut.
***
Och så den 7 mars. Läraren tänkte inte hålla lektioner. Först gav skolbarnen henne en present. Hon tackade länge. Sedan meddelade hon att killarna skulle ge presenter till tjejerna.
Vad som började då! Alla killar rusade till sina «utvalda». Lasse gick också fram till Britta Nilsson och sa, som pappa hade lärt honom:
Britta, jag gratulerar dig till den 8 mars! Kanske kommer ödet att förena Oxen och Jungfrun någon gång.
Efter att ha sagt den inlärda frasen gick Lasse till sin plats och märkte förstås inte hur hjärtat på den här tjejen, som han tyckte var ful, började slå.
Snart flyttade Brittas föräldrar till ett annat område, och Britta själv började från femman gå i en annan skola.
***
Lars öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhusrummet. Försökte röra armar och ben. Bara vänster arm rörde sig.
Var är jag? vände han sig till ingen i synnerhet.
Något tickande hördes och en patient på kryckor närmade sig hans säng, tittade noga på honom och frågade:
Har du vaknat till? Du är på akutkirurgiska avdelningen.
Har jag armar och ben hela? frågade Lars med låg röst.
Verkar som allt är på plats, – den andre meddelade den glada nyheten. Du är bara lindad från topp till tå.
Det är bra om allt är helt.
Då kom en sjuksköterska fram och frågade medlidande:
– Hur mår du?
– Vad har hänt med mig! svarade Lars med en motfråga.
– Ditt liv är inte i fara. Armar och ben kommer att fungera. Men många ärr kommer att finnas kvar, – hon räckte över den påslagna telefonen. Din mamma bad att få ringa när du vaknar.
– Sonen, – mammans röst hördes genom tårar.
– Mamma, allt är bra, – han försökte tala så muntert som möjligt. De sa att bara små ärr kommer att finnas kvar. De skriver ut snart.
– De lät mig inte stanna hos dig i natt. Sonen, jag kommer nu.
– Mamma, var inte så orolig!
Han lade telefonen bredvid sig, försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nå, de skriver inte ut dig snart, – sjuksköterskan log tillbaka. Tre veckor ligger du här. Det är säkert!
– Vad hände med dig? grannen i salen frågade när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsman. På fabriken började syrgasflaskor explodera, – började Lars minnas. De ringde oss. Vi kom före brandmännen. Lokalen är enorm, inne tre skadade. Vi sprang in, flaskor utspridda, eld här och där. Började bära ut de skadade Jag gick ut sist När jag redan var vid dörren exploderade en till Minns inte mer.
– Ja, det blev du illa.
– Svensson Lars, – sjuksköterskans röst löd. En kollega från jobbet till dig.
– Hej, Lasse! Hur är det?
– Armar och ben hela! den skadade svarade optimistiskt. Men jag kan hälsa bara med vänster hand än så länge!
– Sluta nu!
– Vad hände sen?
– Vi höll redan på att gå ut när det exploderade. Raskade tillbaka direkt, drog ut dig du var blodig överallt läkarna var redan där
– Tack!
– Lasse, vad pratar du om?! plötsligt dök ett leende upp på kompisens ansikte. – De vill nog nominera oss till medaljer.
– Till dess har de skrivit ut mig.
– Okej, jag går. Nu blir det rond. Sjuksköterskan sa att det inte skulle vara länge.
Kompisen hann inte gå innan en läkare, en man runt fyrtio, kom in:
– Nå, hur går det, hjälte? gick fram till hans säng.
– Bra.
– Eftersom du redan pratar betyder det att du lever. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde ihop mig? frågade Lars.
– Nej, Britta Nilsson. Hon kommer i övermorgon.
***
Två dagar gick. Lars försökte redan ställa sig upp. Visserligen var smärtan i benen fortfarande stark, höger arm var sönderriven. Och sår över hela kroppen minst ett tiotal. Två i ansiktet, när det exploderade slog han i porten, tur att han hann sträcka fram höger arm. Tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle ronden göras av läkaren som sytt ihop honom i fem timmar i operationssalen i förrgår. Lars var till och med lite nervös.
Och så kom hon in. Ung, smal, visserligen med glasögon, men de förstörde henne inte alls, och den vita rocken passade henne perfekt. Lars var redan gift vid sina tjugosju. Men efter ett halvår skildes de karaktärerna stämde inte, som det stod i ansökan, men i verkligheten gillade inte den före detta frun räddningsmannens lön.
– Goddag! sa läkaren och gick mot hans säng.
– Goddag! Var det du som sydde ihop mig?
– Det var jag, – hon log. Är det något fel?
– Låt mig undersöka dig!
Och hon lutade sig över honom Framför ögonen en berlock med zodiaktecken som dinglade från hennes hals:
– Britta Nilsson!!! utbrast han.
Hon tittade noga på hans svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon, utan att känna igen honom.
– Jag är Oxen, – och pekade på berlocken.
– Lasse Svensson? hennes läppar darrade. Kommer du fortfarande ihåg mig?
– Vad menar du, Britta? när han såg tårar i kvinnans ögon lade han sin handflata på hennes hand.
– Förlåt! hon tog fram en näsduk och torkade ögonen. Jag trodde aldrig att vi skulle träffas så här.
Britta kom inte in i hans sal mer den dagen. Men Lars hade redan förstått att hennes schema var som hans: dag, natt och två lediga.
Han ville inte se hjälplös ut inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i salen stödd på sängar, ett par gånger, hållande sig i väggen, gick han ut i korridoren.
Kväll. Läkaren som jobbade dagskiftet gick. Ny skift kom det kändes på samtalet i korridoren. Nu rond
Och plötsligt rop, brådskande steg i korridoren. Sånt händer när en ny skadad kommer in.
Det var redan tio. Sjuksköterskan kom, släckte ljuset i salen. Men han kunde inte sova. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade, och i denna tystnad kände Lars snarare än hörde att någon grät i korridoren. Han reste sig och gick försiktigt ut i korridoren.
Vid vakttavlan satt och med huvudet i händerna grät hans före detta klasskamrat. Han gick fram, lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Britta!
Hon reste sig och tryckte sig mot hans axel:
– Jag opererade en kvinna, hon kom under en bil, – kvävd av tårar började hon berätta. Jag gjorde allt möjligt och omöjligt Hon är nu på intensiven, men hon kommer inte klara sig. Hon har två barn hennes man är nu med henne i salen
– Lugna dig, Britta!
– Jag har jobbat som kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag också sett så många dödsfall, men vi har räddat ganska många liv också, – Lars suckade tungt. – Därför lämnade frun mig. Hon säger att jag inte kommer hem som mig själv och tjänar lite pengar. Men jag har alltid fyrtio man kan leva på det.
– Jag har precis samma, – hon tittade honom i ansiktet. Killar tittar på mig som om jag vore tokig. Jag har aldrig varit gift, bor fortfarande med föräldrarna som ett barn.
– Sluta nu, vi är bara tjugosju hela livet framför oss.
– Nej, Lasse, vi är redan tjugosju.
– Britta Nilsson, hennes puls försvinner, – sjuksköterskan ropade när hon sprang ut.
– Ursäkta! och Britta rusade till intensiven.
Lars kunde inte somna den natten. På morgonen kom sjuksköterskan, gav honom som vanligt en spruta.
– Kvinnan som opererades i natt, lever hon? frågade han oväntat även för sig själv.
– Hon lever, men tillståndet är extremt allvarligt.
***
Tre veckor gick. Såren på Lars kropp läkte. Han och Britta sågs när det var hennes skift, dessutom drogs han mer och mer till henne. Men akutkirurgiska avdelningen är inte stället där man kan prata om något mycket personligt.
Och så under en av de morgonrondarna meddelade läkaren mannen:
– Idag skriver jag ut dig, – log och tillade. I betydelsen, från sjukhuset. Du går direkt till din vårdcentral, och där bestämmer de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Kan packa!
– Ja, ja! Skynda dig inte så mycket. De förbereder utskrivningen nu.
När läkaren gått rakade Lars sig. Tittande i spegeln noterade han tillfredsställande att de två kvarvarande ärrarna inte förstör ansiktet alls, snarare lägger till manlighet. De övriga ärrarna är inte värda att bry sig om.
Han packade, gick ut i korridoren. Mot honom, hållande sig i väggen, kom en patient.
«Hon klarade sig ändå!» en glad tanke blixtrade till.
Sjuksköterskan kom ut, räckte utskrivningen:
– Hej då, Lars! Kom inte hit mer!
***
Han hade sin egen etta, men han åkte till föräldrarna. Mamma hade ju väntat så mycket och oroat sig. Hon hade till och med tagit semester.
– Sonen! mamman kastade sig i hans famn.
– Det är bra, mamma! Som du ser är jag levande och frisk.
– Kom, jag har lagat mat till dig. Hur smal du har blivit.
– Åh, hur jag har längtat efter hemlagad mat!
– Tills du återhämtat dig och gift dig får du bo i barndomshemmet. Ditt rum står tomt än, – och ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
***
Fram till kvällen gick Lars till frisören. Han gick till sin lägenhet. Hämtade lite kläder. Mamman började genast ordna dem.
På kvällen kom pappan från jobbet. De satte sig, som förr, alla tillsammans och pratade till sent på natten.
Han gick och lade sig i sitt rum, där barndomen och ungdomen passerat, men somnade inte direkt:
«Imorgon måste jag gå till vårdcentralen. Sen till jobbet. Och på kvällen»
Med tanken på nästa kväll somnade han långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Lars på morgonen till vårdcentralen. Fram till lunch gick han runt i rummen. Efter lunch gick han till jobbet, just hans skift var.
– Vart ska du? frågade pappan.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan, när jag fortfarande gick i fyran. Du gjorde en berlock till mig som present till en klasskamrat?
– Den fula Britta Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg, du sa också: «När du växer upp kanske du blir kär i henne».
– Det minns jag också.
– Pappa, Britta är kirurg nu. Det var hon som gjorde operationen på mig. Och hon bär fortfarande den berlocken runt halsen.
– Det var något!
– Pappa, dina ord slog in. Jag går till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja livet med en älskad person.Blixt Högt smäll Mörker Mörker
Till slut började mörkret skingras. En röst hördes:
Britta Nilsson, det är räddningsmannen, något exploderade där inne.
Genom smärtan kände han en hand vidröra halsen. Försökte öppna ögonlocken. Det gick med svårighet. Framför ögonen dinglade en rektangulär berlock med zodiaktecken graverade på den… Kvinnans ögon i vit rock
Till operationssalen! löd rösten alldeles intill.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamman rusade direkt till köket efter att ha tittat in i rummet där sonen höll på med läxorna. Johan, som steg in, märkte genast att sonens humör inte var det bästa.
Lasse, vad har hänt? pappan klappade honom lätt på huvudet.
Ingenting, – muttrade sonen som gick i fyran.
Kom igen, säg bara!
Snart är det den 8 mars. Läraren höll oss kvar idag och sa att vi måste förbereda presenter till tjejerna.
Nå, vad är problemet då? pappan log.
Vi är lika många killar och tjejer. Och hon delade ut vem som ger till vem, – sonen suckade tungt. Jag fick den fula, Britta Nilsson.
Alla tjejer vill ha en present på den 8 mars, och de fula också, – pappan försökte tala med sonen som med en vuxen. Hur delade hon ut? Alfabetiskt?
Nej, efter stjärntecken?
Hur då? Johan kunde inte låta bli att le igen.
Efter kompatibilitet. Britta är Jungfru, och Jungfrur passar bäst med Oxen. Och jag är ju Oxen.
Det är ju bra om ni passar ihop! När du växer upp kanske du blir kär i henne ändå.
Pappan höll inte ut utan skrattade lite ironiskt men vänligt. Mamman kom springande in i rummet:
Vad händer här?
Anna, gå till köket, – pappans ansikte blev strängt. Vi har ett allvarligt samtal med sonen.
När mamman gått ut frågade Lasse med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Förbereda en present!
Vilken?
Imorgon på jobbet gör jag en present till din utvalda.
Pappa, vilken present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag jobbar i galvaniken. Där gör vi alla sorters metallbeläggningar.
Pappa, jag förstod inte.
Imorgon får du se själv!
***
Nästa dag kom pappan med en berlock på kedja i form av en rektangel, som verkade gyllene. På ena sidan var två zodiaktecken graverade, Oxen och Jungfrun, och på den andra stod det fint men litet skrivet:
«Till min klasskamrat Britta på den 8 mars! Lasse».
Åh, så fint den berlocken såg ut! Och när mamman packade in den i en cellofanpåse såg den helt fantastisk ut.
***
Och så den 7 mars. Läraren tänkte inte hålla lektioner. Först gav skolbarnen henne en present. Hon tackade länge. Sedan meddelade hon att killarna skulle ge presenter till tjejerna.
Vad som började då! Alla killar rusade till sina «utvalda». Lasse gick också fram till Britta Nilsson och sa, som pappa hade lärt honom:
Britta, jag gratulerar dig till den 8 mars! Kanske kommer ödet att förena Oxen och Jungfrun någon gång.
Efter att ha sagt den inlärda frasen gick Lasse till sin plats och märkte förstås inte hur hjärtat på den här tjejen, som han tyckte var ful, började slå.
Snart flyttade Brittas föräldrar till ett annat område, och Britta själv började från femman gå i en annan skola.
***
Lars öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhusrummet. Försökte röra armar och ben. Bara vänster arm rörde sig.
Var är jag? vände han sig till ingen i synnerhet.
Något tickande hördes och en patient på kryckor närmade sig hans säng, tittade noga på honom och frågade:
Har du vaknat till? Du är på akutkirurgiska avdelningen.
Har jag armar och ben hela? frågade Lars med låg röst.
Verkar som allt är på plats, – den andre meddelade den glada nyheten. Du är bara lindad från topp till tå.
Det är bra om allt är helt.
Då kom en sjuksköterska fram och frågade medlidande:
– Hur mår du?
– Vad har hänt med mig! svarade Lars med en motfråga.
– Ditt liv är inte i fara. Armar och ben kommer att fungera. Men många ärr kommer att finnas kvar, – hon räckte över den påslagna telefonen. Din mamma bad att få ringa när du vaknar.
– Sonen, – mammans röst hördes genom tårar.
– Mamma, allt är bra, – han försökte tala så muntert som möjligt. De sa att bara små ärr kommer att finnas kvar. De skriver ut snart.
– De lät mig inte stanna hos dig i natt. Sonen, jag kommer nu.
– Mamma, var inte så orolig!
Han lade telefonen bredvid sig, försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nå, de skriver inte ut dig snart, – sjuksköterskan log tillbaka. Tre veckor ligger du här. Det är säkert!
– Vad hände med dig? grannen i salen frågade när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsman. På fabriken började syrgasflaskor explodera, – började Lars minnas. De ringde oss. Vi kom före brandmännen. Lokalen är enorm, inne tre skadade. Vi sprang in, flaskor utspridda, eld här och där. Började bära ut de skadade Jag gick ut sist När jag redan var vid dörren exploderade en till Minns inte mer.
– Ja, det blev du illa.
– Svensson Lars, – sjuksköterskans röst löd. En kollega från jobbet till dig.
– Hej, Lasse! Hur är det?
– Armar och ben hela! den skadade svarade optimistiskt. Men jag kan hälsa bara med vänster hand än så länge!
– Sluta nu!
– Vad hände sen?
– Vi höll redan på att gå ut när det exploderade. Raskade tillbaka direkt, drog ut dig du var blodig överallt läkarna var redan där
– Tack!
– Lasse, vad pratar du om?! plötsligt dök ett leende upp på kompisens ansikte. – De vill nog nominera oss till medaljer.
– Till dess har de skrivit ut mig.
– Okej, jag går. Nu blir det rond. Sjuksköterskan sa att det inte skulle vara länge.
Kompisen hann inte gå innan en läkare, en man runt fyrtio, kom in:
– Nå, hur går det, hjälte? gick fram till hans säng.
– Bra.
– Eftersom du redan pratar betyder det att du lever. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde ihop mig? frågade Lars.
– Nej, Britta Nilsson. Hon kommer i övermorgon.
***
Två dagar gick. Lars försökte redan ställa sig upp. Visserligen var smärtan i benen fortfarande stark, höger arm var sönderriven. Och sår över hela kroppen minst ett tiotal. Två i ansiktet, när det exploderade slog han i porten, tur att han hann sträcka fram höger arm. Tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle ronden göras av läkaren som sytt ihop honom i fem timmar i operationssalen i förrgår. Lars var till och med lite nervös.
Och så kom hon in. Ung, smal, visserligen med glasögon, men de förstörde henne inte alls, och den vita rocken passade henne perfekt. Lars var redan gift vid sina tjugosju. Men efter ett halvår skildes de karaktärerna stämde inte, som det stod i ansökan, men i verkligheten gillade inte den före detta frun räddningsmannens lön.
– Goddag! sa läkaren och gick mot hans säng.
– Goddag! Var det du som sydde ihop mig?
– Det var jag, – hon log. Är det något fel?
– Låt mig undersöka dig!
Och hon lutade sig över honom Framför ögonen en berlock med zodiaktecken som dinglade från hennes hals:
– Britta Nilsson!!! utbrast han.
Hon tittade noga på hans svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon, utan att känna igen honom.
– Jag är Oxen, – och pekade på berlocken.
– Lasse Svensson? hennes läppar darrade. Kommer du fortfarande ihåg mig?
– Vad menar du, Britta? när han såg tårar i kvinnans ögon lade han sin handflata på hennes hand.
– Förlåt! hon tog fram en näsduk och torkade ögonen. Jag trodde aldrig att vi skulle träffas så här.
Britta kom inte in i hans sal mer den dagen. Men Lars hade redan förstått att hennes schema var som hans: dag, natt och två lediga.
Han ville inte se hjälplös ut inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i salen stödd på sängar, ett par gånger, hållande sig i väggen, gick han ut i korridoren.
Kväll. Läkaren som jobbade dagskiftet gick. Ny skift kom det kändes på samtalet i korridoren. Nu rond
Och plötsligt rop, brådskande steg i korridoren. Sånt händer när en ny skadad kommer in.
Det var redan tio. Sjuksköterskan kom, släckte ljuset i salen. Men han kunde inte sova. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade, och i denna tystnad kände Lars snarare än hörde att någon grät i korridoren. Han reste sig och gick försiktigt ut i korridoren.
Vid vakttavlan satt och med huvudet i händerna grät hans före detta klasskamrat. Han gick fram, lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Britta!
Hon reste sig och tryckte sig mot hans axel:
– Jag opererade en kvinna, hon kom under en bil, – kvävd av tårar började hon berätta. Jag gjorde allt möjligt och omöjligt Hon är nu på intensiven, men hon kommer inte klara sig. Hon har två barn hennes man är nu med henne i salen
– Lugna dig, Britta!
– Jag har jobbat som kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag också sett så många dödsfall, men vi har räddat ganska många liv också, – Lars suckade tungt. – Därför lämnade frun mig. Hon säger att jag inte kommer hem som mig själv och tjänar lite pengar. Men jag har alltid fyrtio man kan leva på det.
– Jag har precis samma, – hon tittade honom i ansiktet. Killar tittar på mig som om jag vore tokig. Jag har aldrig varit gift, bor fortfarande med föräldrarna som ett barn.
– Sluta nu, vi är bara tjugosju hela livet framför oss.
– Nej, Lasse, vi är redan tjugosju.
– Britta Nilsson, hennes puls försvinner, – sjuksköterskan ropade när hon sprang ut.
– Ursäkta! och Britta rusade till intensiven.
Lars kunde inte somna den natten. På morgonen kom sjuksköterskan, gav honom som vanligt en spruta.
– Kvinnan som opererades i natt, lever hon? frågade han oväntat även för sig själv.
– Hon lever, men tillståndet är extremt allvarligt.
***
Tre veckor gick. Såren på Lars kropp läkte. Han och Britta sågs när det var hennes skift, dessutom drogs han mer och mer till henne. Men akutkirurgiska avdelningen är inte stället där man kan prata om något mycket personligt.
Och så under en av de morgonrondarna meddelade läkaren mannen:
– Idag skriver jag ut dig, – log och tillade. I betydelsen, från sjukhuset. Du går direkt till din vårdcentral, och där bestämmer de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Kan packa!
– Ja, ja! Skynda dig inte så mycket. De förbereder utskrivningen nu.
När läkaren gått rakade Lars sig. Tittande i spegeln noterade han tillfredsställande att de två kvarvarande ärrarna inte förstör ansiktet alls, snarare lägger till manlighet. De övriga ärrarna är inte värda att bry sig om.
Han packade, gick ut i korridoren. Mot honom, hållande sig i väggen, kom en patient.
«Hon klarade sig ändå!» en glad tanke blixtrade till.
Sjuksköterskan kom ut, räckte utskrivningen:
– Hej då, Lars! Kom inte hit mer!
***
Han hade sin egen etta, men han åkte till föräldrarna. Mamma hade ju väntat så mycket och oroat sig. Hon hade till och med tagit semester.
– Sonen! mamman kastade sig i hans famn.
– Det är bra, mamma! Som du ser är jag levande och frisk.
– Kom, jag har lagat mat till dig. Hur smal du har blivit.
– Åh, hur jag har längtat efter hemlagad mat!
– Tills du återhämtat dig och gift dig får du bo i barndomshemmet. Ditt rum står tomt än, – och ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
***
Fram till kvällen gick Lars till frisören. Han gick till sin lägenhet. Hämtade lite kläder. Mamman började genast ordna dem.
På kvällen kom pappan från jobbet. De satte sig, som förr, alla tillsammans och pratade till sent på natten.
Han gick och lade sig i sitt rum, där barndomen och ungdomen passerat, men somnade inte direkt:
«Imorgon måste jag gå till vårdcentralen. Sen till jobbet. Och på kvällen»
Med tanken på nästa kväll somnade han långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Lars på morgonen till vårdcentralen. Fram till lunch gick han runt i rummen. Efter lunch gick han till jobbet, just hans skift var.
– Vart ska du? frågade pappan.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan, när jag fortfarande gick i fyran. Du gjorde en berlock till mig som present till en klasskamrat?
– Den fula Britta Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg, du sa också: «När du växer upp kanske du blir kär i henne».
– Det minns jag också.
– Pappa, Britta är kirurg nu. Det var hon som gjorde operationen på mig. Och hon bär fortfarande den berlocken runt halsen.
– Det var något!
– Pappa, dina ord slog in. Jag går till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja livet med en älskad person.
