Den fula blev min

Liggande här på sjukhuset har jag haft mycket tid att reflektera över mitt livs gång och de oväntade vändningar det har tagit. Det började med en blixt Ett högt smäll Mörker Mörker
Slutligen började mörkret skingras. En röst nådde mig:
Signe Nilsson, det är en räddningsarbetare, det har exploderat något där.
Genom den intensiva smärtan kände jag en hand vid min hals. Jag ansträngde mig för att öppna ögonen, vilket gick med stor svårighet. Framför mig syntes ett hänge i rektangulär form med zodiakens tecken ingraverade… En kvinnas ögon i vit rock
Till operationssalen! lät det alldeles intill.
Detta fick mig att minnas min barndom och en speciell dag. Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamma skyndade sig direkt till köket efter att ha tittat in i rummet där jag satt med läxorna. Pappa steg in och upptäckte genast att mitt humör var dåligt.
Olle, vad är det som har hänt? sa pappa och klappade mig på huvudet.
Ingenting, – mumlade jag som den fjärdeklassare jag var.
Kom igen, säg vad det är!
Snart är det den 8 mars. Läraren höll oss kvar idag och berättade att vi måste ordna presenter till tjejerna.
Nå, vad är problemet med det? log pappa.
Det är lika många killar som tjejer. Och hon har bestämt vem som ger till vem, – jag suckade djupt. Jag fick Signe Nilsson, den inte så vackra.
Alla tjejer vill ha en present på den 8 mars, även de som inte anses vackra, – pappa talade till mig som till en vuxen. Hur fördelade hon det? Efter bokstavsordning?
Nej, efter zodiak tecken.
Hur då? Gunnar kunde inte låta bli att le.
Efter kompatibilitet. Signe är Jungfru, och Jungfrur passar bäst ihop med Oxen. Och jag är Oxen.
Det är ju positivt om ni passar ihop! När du blir äldre kanske du blir kär i henne.
Pappa höll inte tillbaka utan skrattade högt. Då kom mamma in:
Vad är det som pågår här?
Eva, gå till köket, – pappas ansikte blev allvarligt. Vi har ett viktigt samtal med vår son.
När mamma hade gått frågade jag med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Ordna en present!
Vilken sorts?
Imorgon på jobbet fixar jag en present till din utvalda.
Pappa, vad för present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag arbetar i galvaniseringsavdelningen. Där producerar vi alla typer av metallbeläggningar.
Pappa, jag förstår inte.
Imorgon ser du själv!
När jag tänker tillbaka på den här konversationen inser jag hur mycket pappa försökte lära mig om respekt och att inte döma efter ytan.
Nästa dag kom pappa med ett hänge på en kedja i form av en rektangel som såg ut att vara av guld. På ena sidan var två zodiak tecken ingraverade, Oxen och Jungfrun, och på den andra stod det vackert skrivet:
«Till min klasskamrat Signe på den 8 mars! Olle».
Åh, hur vackert detta hänge såg ut! Och när mamma packade in det i en cellofanpåse blev det ännu mer imponerande.
Så var det den 7 mars. Läraren hade inte för avsikt att hålla lektioner. Först överlämnade vi skolbarn en present till henne. Hon tackade länge. Sedan meddelade hon att killarna skulle ge sina presenter till tjejerna.
Vad som utspelade sig då! Alla killar sprang till sina “utvalda”. Jag gick också fram till Signe Nilsson och sa som pappa hade lärt mig:
Signe, jag gratulerar dig till högtiden den 8 mars! Kanske kommer ödet en dag att förena Oxen och Jungfrun.
Efter att ha yttrat den memorerade frasen gick jag tillbaka till min plats och lade inte märke till hur hjärtat bultade hos denna flicka som jag då ansåg inte var vacker.
Med tiden flyttade Signes föräldrar till ett annat område, och från femte klass gick Signe i en annan skola.
När jag nu reflekterar över den tiden känner jag en viss skam över hur jag bedömde henne baserat på utseende, något som jag hoppades aldrig skulle påverka henne.
Sedan tillbaka till nuet. Jag öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhusets avdelning. Jag försökte röra armar och ben. Endast den vänstra armen rörde sig.
Var är jag? frågade jag ut i tomma luften.
Det hördes ett klapprande och en patient på kryckor närmade sig min säng, tittade uppmärksamt på mig och frågade:
Har du vaknat? Du är på akutkirurgi.
Är mina armar och ben hela? frågade jag lågt.
Det verkar som allt är där det ska, – han delade den glada nyheten. Bara du är förbunden från topp till tå.
Det är bra om allt är helt.
Då kom en sjuksköterska och frågade vänligt:
– Hur känner du dig?
– Vad har hänt med mig! svarade jag med en fråga.
– Ditt liv är inte hotat. Armar och ben kommer att fungera. Men det blir många ärr, – hon räckte över en påslagen mobil. Din mamma bad om att få ringa när du vaknar.
– Min son, – hördes mammas röst genom tårarna.
– Mamma, allt är i sin ordning, – jag försökte låta så pigg jag kunde. De sa att bara små ärr kommer att bli kvar. Snart blir jag utskriven.
– De tillät mig inte att stanna hos dig i natt. Son, jag kommer nu.
– Mamma, var inte så orolig!
Jag lade mobilen bredvid mig och försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nå, de kommer inte att skriva ut dig snart, – log hon tillbaka. Du får ligga här i minst tre veckor. Det är säkert!
– Vad hände egentligen? frågade grannen när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsarbetare. På fabriken började syrgasflaskorna explodera, – jag började erinra mig. Vi blev inkallade. Vi anlände före brandmännen. Lokalen var jättestor, inne fanns tre skadade. Vi sprang in, flaskor låg utspridda, det brann på sina ställen. Vi började bära ut de skadade Jag var den siste som gick ut När jag var nära dörren exploderade en ny flaska Sen minns jag inget.
– Ja, du fick det rejält.
– Larsson Olof, – kom sjuksköterskans röst. Du har en kollega från jobbet här.
– Hej, Olle! Hur mår du?
– Armar och ben hela! svarade jag optimistiskt. Men jag kan bara ta i hand med vänster just nu!
– Sluta nu!
– Vad hände sen?
– Vi var på väg ut när det exploderade. Vi sprang tillbaka direkt, drog ut dig du var full av blod läkarna var redan på plats
– Tack!
– Olle, vad pratar du om?! plötsligt visade sig ett leende på min väns ansikte. – De vill nog ge oss medaljer.
– Till dess har jag blivit utskriven.
– Okej, jag går nu. Ni har rond snart. Sjuksköterskan sa att det inte fick ta för lång tid.
Innan han hann gå kom en läkare in, en man runt fyrtio:
– Nå, hur mår du, hjälte? han gick fram till sängen.
– Bra.
– Eftersom du pratar betyder det att du kommer att klara dig. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde mig? frågade jag.
– Nej, Signe Nilsson. Hon kommer övermorgon.
Efter att ha vaknat upp och hört detta kände jag en blandning av lättnad och nyfikenhet, och jag började fundera på hur professionell vård kan rädda liv på sätt vi inte alltid inser.
Två dagar senare. Jag hade redan försökt att resa mig. Visserligen var smärtan i benen fortfarande stark, höger armen var sönderriven. Och sår över hela kroppen minst tio stycken. Två i ansiktet, när det exploderade slog jag i porten, tur att jag hann sträcka ut höger armen först. Jag tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle den läkare som hade sytt mig i fem timmar i operationssalen göra sin rond. Jag kände mig till och med lite nervös.
Och så kom hon in. Ung, smal, i glasögon visst, men de förstörde henne inte det minsta, och den vita rocken klädde henne verkligen. Jag var tjugosju år och hade varit gift. Men efter ett halvår skildes vi karaktärerna passade inte, som det stod i ansökan, men i själva verket gillade inte ex-frun lönen som räddningsarbetare.
– Hej! sa hon och gick mot min säng.
– Hej! Var det du som sydde mig?
– Ja, – log hon. Är det något fel?
– Låt mig undersöka dig.
Och hon lutade sig över mig Framför mina ögon svajade hänget med zodiak tecknen från hennes hals:
– Signe Nilsson!!! utropade jag.
Hon tittade noggrant på mitt svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon, fortfarande utan att känna igen.
– Jag är Oxen, – och jag pekade på hänget.
– Olle Larsson? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig?
– Vad säger du, Signe? när jag såg tårarna i hennes ögon lade jag min hand på hennes.
– Förlåt! hon tog fram en näsduk och torkade sig i ögonen. Jag hade aldrig trott att vi skulle mötas på det här sättet.
Den dagen kom Signe inte tillbaka till min sal. Men jag hade insett att hennes schema var likt mitt: dag, natt och två lediga dagar.
Jag ville inte verka hjälplös inför henne. Hela nästa dag försökte jag gå i salen med stöd av sängarna, ett par gånger, hållande mig i väggen, gick jag ut i korridoren.
På kvällen. Dagens läkare hade gått. Nytt skift hade kommit det märktes på samtalen i korridoren. Nu rond
Och plötsligt rop och brådskande steg i korridoren. Det händer när en ny patient anländer.
Det var redan tio på kvällen. Sjuksköterskan kom in och släckte ljuset i salen. Men sömnen ville inte komma. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade, och i tystnaden kände jag snarare än hörde att någon grät där ute. Jag reste mig och gick försiktigt ut.
Vid jourbordet satt Signe, min gamla klasskamrat, med huvudet i händerna och grät. Jag gick fram och lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Signe!
Hon reste sig och tryckte ansiktet mot min axel:
– Jag opererade en kvinna som hade blivit påkörd av en bil, – började hon berätta kvävd av tårar. Jag gjorde allt som var möjligt och omöjligt Hon ligger nu i intensivvården, men hon kommer inte att överleva. Hon har två barn hennes man är hos henne nu
– Lugna dig, Signe!
– Jag har jobbat som kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag sett så många dödsfall, men vi har räddat många liv också, – jag suckade. – Det var därför min fru lämnade mig. Hon sa att jag inte är mig lik när jag kommer hem och att jag tjänar för lite. Men jag har alltid runt fyrtio tusen kronor man kan leva på det.
– Jag har samma sak, – hon såg mig i ögonen. Killar ser på mig som om jag vore tokig. Jag har inte varit gift, bor fortfarande hemma hos föräldrarna som en ung tonåring.
– Kom igen, vi är bara tjugosju hela livet ligger framför oss.
– Nej, Olle, vi är redan tjugosju.
– Signe Nilsson, hennes puls håller på att försvinna, – ropade sjuksköterskan som kom utrusande.
– Ursäkta! och Signe sprang iväg till intensivvården.
Den natten kunde jag inte sova. På morgonen kom sjuksköterskan och gav mig som vanligt en spruta.
– Lever kvinnan som opererades i natt? frågade jag oväntat för mig själv.
– Hon lever, men tillståndet är mycket allvarligt.
När jag ligger här och tänker på det inser jag hur våra yrken formar oss och hur de kan föra människor samman på oväntade sätt.
Tre veckor senare. Såren på min kropp hade läkt. Vi träffades med Signe när det var hennes skift, och jag kände mig mer och mer dragen till henne. Men akutkirurgi är inte platsen för att tala om personliga saker.
Under en morgonrond sa läkaren:
– Idag skriver jag ut dig, – log han och tillade. Från sjukhuset alltså. Gå till din vårdcentral, där beslutar de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Kan jag packa?
– Ja, ja! Skynda inte på. Nu förbereder de utskrivningen.
När läkaren hade gått rakade jag mig. I spegeln noterade jag med tillfredsställelse att de två kvarvarande ärrren inte förstörde ansiktet, utan snarare gav det mer manlighet. De övriga ärrren behövde man inte bry sig om.
Jag packade och gick ut i korridoren. Mot mig, stödjande sig mot väggen, kom en patient.
“Hon klarade sig ändå!” en glädjefull tanke for genom mitt huvud.
Sjuksköterskan kom ut och gav mig utskrivningspapperen:
– Hej då, Olle! Hoppas du inte kommer tillbaka till oss!
Jag hade min egen lägenhet, men åkte hem till föräldrarna. Mamma hade väntat och oroat sig så. Hon hade till och med tagit ut semester.
– Min son! hon kastade sig i famnen på mig.
– Allt är bra, mamma! Som du ser lever jag och mår bra.
– Kom, jag har lagat mat åt dig. Du har blivit så smal.
– Åh, hur jag har saknat hemmamat!
– Tills du har blivit frisk och gift dig får du bo hemma. Ditt rum står fortfarande tomt, – och ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
Före kvällen gick jag till frisören. Jag besökte min lägenhet. Hämtade några kläder. Mamma började direkt att stryka och ordna dem.
På kvällen kom pappa hem från jobbet. Vi satte oss alla tillsammans som förr och pratade ända in på natten.
Jag gick och lade mig i mitt gamla rum där barndom och ungdom hade passerat, men somnade inte genast:
“Imorgon måste jag gå till vårdcentralen. Sedan till jobbet. Och på kvällen”
Med den tanken om nästa kväll somnade jag långt efter midnatt.
Nästa dag gick jag på morgonen till vårdcentralen. Fram till lunch vandrade jag mellan olika rum. Efter lunch gick jag till mitt jobb, det passade med mitt skift.
– Vart ska du? undrade pappa.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan, när jag gick i fjärde klass. Du gjorde ett hänge som present till min klasskamrat?
– Den inte så vackra Signe Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg att du sa: “När du växer upp kanske du blir kär i henne”.
– Ja, det kommer jag ihåg.
– Pappa, Signe är kirurg nu. Det var hon som opererade mig. Och hon bär fortfarande det hänget runt halsen.
– Jasså, det var något!
– Pappa, dina ord har gått i uppfyllelse. Jag går till henne!
När jag tänker på allt detta inser jag att tjugosju år verkligen inte är så mycket för att börja ett nytt liv med en älskad person. Livet har lärt mig att chansen kommer när man minst anar det, och jag är redo att ta den.Liggande här på sjukhuset har jag haft mycket tid att reflektera över mitt livs gång och de oväntade vändningar det har tagit. Det började med en blixt Ett högt smäll Mörker Mörker
Slutligen började mörkret skingras. En röst nådde mig:
Signe Nilsson, det är en räddningsarbetare, det har exploderat något där.
Genom den intensiva smärtan kände jag en hand vid min hals. Jag ansträngde mig för att öppna ögonen, vilket gick med stor svårighet. Framför mig syntes ett hänge i rektangulär form med zodiakens tecken ingraverade… En kvinnas ögon i vit rock
Till operationssalen! lät det alldeles intill.
Detta fick mig att minnas min barndom och en speciell dag. Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamma skyndade sig direkt till köket efter att ha tittat in i rummet där jag satt med läxorna. Pappa steg in och upptäckte genast att mitt humör var dåligt.
Olle, vad är det som har hänt? sa pappa och klappade mig på huvudet.
Ingenting, – mumlade jag som den fjärdeklassare jag var.
Kom igen, säg vad det är!
Snart är det den 8 mars. Läraren höll oss kvar idag och berättade att vi måste ordna presenter till tjejerna.
Nå, vad är problemet med det? log pappa.
Det är lika många killar som tjejer. Och hon har bestämt vem som ger till vem, – jag suckade djupt. Jag fick Signe Nilsson, den inte så vackra.
Alla tjejer vill ha en present på den 8 mars, även de som inte anses vackra, – pappa talade till mig som till en vuxen. Hur fördelade hon det? Efter bokstavsordning?
Nej, efter zodiak tecken.
Hur då? Gunnar kunde inte låta bli att le.
Efter kompatibilitet. Signe är Jungfru, och Jungfrur passar bäst ihop med Oxen. Och jag är Oxen.
Det är ju positivt om ni passar ihop! När du blir äldre kanske du blir kär i henne.
Pappa höll inte tillbaka utan skrattade högt. Då kom mamma in:
Vad är det som pågår här?
Eva, gå till köket, – pappas ansikte blev allvarligt. Vi har ett viktigt samtal med vår son.
När mamma hade gått frågade jag med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Ordna en present!
Vilken sorts?
Imorgon på jobbet fixar jag en present till din utvalda.
Pappa, vad för present kan du göra? Du jobbar ju på fabriken.
Ja! Men jag arbetar i galvaniseringsavdelningen. Där producerar vi alla typer av metallbeläggningar.
Pappa, jag förstår inte.
Imorgon ser du själv!
När jag tänker tillbaka på den här konversationen inser jag hur mycket pappa försökte lära mig om respekt och att inte döma efter ytan.
Nästa dag kom pappa med ett hänge på en kedja i form av en rektangel som såg ut att vara av guld. På ena sidan var två zodiak tecken ingraverade, Oxen och Jungfrun, och på den andra stod det vackert skrivet:
«Till min klasskamrat Signe på den 8 mars! Olle».
Åh, hur vackert detta hänge såg ut! Och när mamma packade in det i en cellofanpåse blev det ännu mer imponerande.
Så var det den 7 mars. Läraren hade inte för avsikt att hålla lektioner. Först överlämnade vi skolbarn en present till henne. Hon tackade länge. Sedan meddelade hon att killarna skulle ge sina presenter till tjejerna.
Vad som utspelade sig då! Alla killar sprang till sina “utvalda”. Jag gick också fram till Signe Nilsson och sa som pappa hade lärt mig:
Signe, jag gratulerar dig till högtiden den 8 mars! Kanske kommer ödet en dag att förena Oxen och Jungfrun.
Efter att ha yttrat den memorerade frasen gick jag tillbaka till min plats och lade inte märke till hur hjärtat bultade hos denna flicka som jag då ansåg inte var vacker.
Med tiden flyttade Signes föräldrar till ett annat område, och från femte klass gick Signe i en annan skola.
När jag nu reflekterar över den tiden känner jag en viss skam över hur jag bedömde henne baserat på utseende, något som jag hoppades aldrig skulle påverka henne.
Sedan tillbaka till nuet. Jag öppnade ögonen. Det vita taket i sjukhusets avdelning. Jag försökte röra armar och ben. Endast den vänstra armen rörde sig.
Var är jag? frågade jag ut i tomma luften.
Det hördes ett klapprande och en patient på kryckor närmade sig min säng, tittade uppmärksamt på mig och frågade:
Har du vaknat? Du är på akutkirurgi.
Är mina armar och ben hela? frågade jag lågt.
Det verkar som allt är där det ska, – han delade den glada nyheten. Bara du är förbunden från topp till tå.
Det är bra om allt är helt.
Då kom en sjuksköterska och frågade vänligt:
– Hur känner du dig?
– Vad har hänt med mig! svarade jag med en fråga.
– Ditt liv är inte hotat. Armar och ben kommer att fungera. Men det blir många ärr, – hon räckte över en påslagen mobil. Din mamma bad om att få ringa när du vaknar.
– Min son, – hördes mammas röst genom tårarna.
– Mamma, allt är i sin ordning, – jag försökte låta så pigg jag kunde. De sa att bara små ärr kommer att bli kvar. Snart blir jag utskriven.
– De tillät mig inte att stanna hos dig i natt. Son, jag kommer nu.
– Mamma, var inte så orolig!
Jag lade mobilen bredvid mig och försökte le mot sjuksköterskan:
– Tack!
– Nå, de kommer inte att skriva ut dig snart, – log hon tillbaka. Du får ligga här i minst tre veckor. Det är säkert!
– Vad hände egentligen? frågade grannen när sjuksköterskan gått.
– Jag är räddningsarbetare. På fabriken började syrgasflaskorna explodera, – jag började erinra mig. Vi blev inkallade. Vi anlände före brandmännen. Lokalen var jättestor, inne fanns tre skadade. Vi sprang in, flaskor låg utspridda, det brann på sina ställen. Vi började bära ut de skadade Jag var den siste som gick ut När jag var nära dörren exploderade en ny flaska Sen minns jag inget.
– Ja, du fick det rejält.
– Larsson Olof, – kom sjuksköterskans röst. Du har en kollega från jobbet här.
– Hej, Olle! Hur mår du?
– Armar och ben hela! svarade jag optimistiskt. Men jag kan bara ta i hand med vänster just nu!
– Sluta nu!
– Vad hände sen?
– Vi var på väg ut när det exploderade. Vi sprang tillbaka direkt, drog ut dig du var full av blod läkarna var redan på plats
– Tack!
– Olle, vad pratar du om?! plötsligt visade sig ett leende på min väns ansikte. – De vill nog ge oss medaljer.
– Till dess har jag blivit utskriven.
– Okej, jag går nu. Ni har rond snart. Sjuksköterskan sa att det inte fick ta för lång tid.
Innan han hann gå kom en läkare in, en man runt fyrtio:
– Nå, hur mår du, hjälte? han gick fram till sängen.
– Bra.
– Eftersom du pratar betyder det att du kommer att klara dig. Kom, jag undersöker dig!
– Var det du som sydde mig? frågade jag.
– Nej, Signe Nilsson. Hon kommer övermorgon.
Efter att ha vaknat upp och hört detta kände jag en blandning av lättnad och nyfikenhet, och jag började fundera på hur professionell vård kan rädda liv på sätt vi inte alltid inser.
Två dagar senare. Jag hade redan försökt att resa mig. Visserligen var smärtan i benen fortfarande stark, höger armen var sönderriven. Och sår över hela kroppen minst tio stycken. Två i ansiktet, när det exploderade slog jag i porten, tur att jag hann sträcka ut höger armen först. Jag tittade i spegeln. Ansiktet var fortfarande svullet.
Idag skulle den läkare som hade sytt mig i fem timmar i operationssalen göra sin rond. Jag kände mig till och med lite nervös.
Och så kom hon in. Ung, smal, i glasögon visst, men de förstörde henne inte det minsta, och den vita rocken klädde henne verkligen. Jag var tjugosju år och hade varit gift. Men efter ett halvår skildes vi karaktärerna passade inte, som det stod i ansökan, men i själva verket gillade inte ex-frun lönen som räddningsarbetare.
– Hej! sa hon och gick mot min säng.
– Hej! Var det du som sydde mig?
– Ja, – log hon. Är det något fel?
– Låt mig undersöka dig.
Och hon lutade sig över mig Framför mina ögon svajade hänget med zodiak tecknen från hennes hals:
– Signe Nilsson!!! utropade jag.
Hon tittade noggrant på mitt svullna ansikte.
– Ursäkta! sa hon, fortfarande utan att känna igen.
– Jag är Oxen, – och jag pekade på hänget.
– Olle Larsson? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig?
– Vad säger du, Signe? när jag såg tårarna i hennes ögon lade jag min hand på hennes.
– Förlåt! hon tog fram en näsduk och torkade sig i ögonen. Jag hade aldrig trott att vi skulle mötas på det här sättet.
Den dagen kom Signe inte tillbaka till min sal. Men jag hade insett att hennes schema var likt mitt: dag, natt och två lediga dagar.
Jag ville inte verka hjälplös inför henne. Hela nästa dag försökte jag gå i salen med stöd av sängarna, ett par gånger, hållande mig i väggen, gick jag ut i korridoren.
På kvällen. Dagens läkare hade gått. Nytt skift hade kommit det märktes på samtalen i korridoren. Nu rond
Och plötsligt rop och brådskande steg i korridoren. Det händer när en ny patient anländer.
Det var redan tio på kvällen. Sjuksköterskan kom in och släckte ljuset i salen. Men sömnen ville inte komma. Redan efter midnatt hördes steg i korridoren, de tystnade, och i tystnaden kände jag snarare än hörde att någon grät där ute. Jag reste mig och gick försiktigt ut.
Vid jourbordet satt Signe, min gamla klasskamrat, med huvudet i händerna och grät. Jag gick fram och lade den friska handen på hennes axel:
– Vad är det, Signe!
Hon reste sig och tryckte ansiktet mot min axel:
– Jag opererade en kvinna som hade blivit påkörd av en bil, – började hon berätta kvävd av tårar. Jag gjorde allt som var möjligt och omöjligt Hon ligger nu i intensivvården, men hon kommer inte att överleva. Hon har två barn hennes man är hos henne nu
– Lugna dig, Signe!
– Jag har jobbat som kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att människor dör.
– Lugna dig, lugna dig! Sådana är våra yrken. På fem år har jag sett så många dödsfall, men vi har räddat många liv också, – jag suckade. – Det var därför min fru lämnade mig. Hon sa att jag inte är mig lik när jag kommer hem och att jag tjänar för lite. Men jag har alltid runt fyrtio tusen kronor man kan leva på det.
– Jag har samma sak, – hon såg mig i ögonen. Killar ser på mig som om jag vore tokig. Jag har inte varit gift, bor fortfarande hemma hos föräldrarna som en ung tonåring.
– Kom igen, vi är bara tjugosju hela livet ligger framför oss.
– Nej, Olle, vi är redan tjugosju.
– Signe Nilsson, hennes puls håller på att försvinna, – ropade sjuksköterskan som kom utrusande.
– Ursäkta! och Signe sprang iväg till intensivvården.
Den natten kunde jag inte sova. På morgonen kom sjuksköterskan och gav mig som vanligt en spruta.
– Lever kvinnan som opererades i natt? frågade jag oväntat för mig själv.
– Hon lever, men tillståndet är mycket allvarligt.
När jag ligger här och tänker på det inser jag hur våra yrken formar oss och hur de kan föra människor samman på oväntade sätt.
Tre veckor senare. Såren på min kropp hade läkt. Vi träffades med Signe när det var hennes skift, och jag kände mig mer och mer dragen till henne. Men akutkirurgi är inte platsen för att tala om personliga saker.
Under en morgonrond sa läkaren:
– Idag skriver jag ut dig, – log han och tillade. Från sjukhuset alltså. Gå till din vårdcentral, där beslutar de hur länge du ska vara sjukskriven.
– Kan jag packa?
– Ja, ja! Skynda inte på. Nu förbereder de utskrivningen.
När läkaren hade gått rakade jag mig. I spegeln noterade jag med tillfredsställelse att de två kvarvarande ärrren inte förstörde ansiktet, utan snarare gav det mer manlighet. De övriga ärrren behövde man inte bry sig om.
Jag packade och gick ut i korridoren. Mot mig, stödjande sig mot väggen, kom en patient.
“Hon klarade sig ändå!” en glädjefull tanke for genom mitt huvud.
Sjuksköterskan kom ut och gav mig utskrivningspapperen:
– Hej då, Olle! Hoppas du inte kommer tillbaka till oss!
Jag hade min egen lägenhet, men åkte hem till föräldrarna. Mamma hade väntat och oroat sig så. Hon hade till och med tagit ut semester.
– Min son! hon kastade sig i famnen på mig.
– Allt är bra, mamma! Som du ser lever jag och mår bra.
– Kom, jag har lagat mat åt dig. Du har blivit så smal.
– Åh, hur jag har saknat hemmamat!
– Tills du har blivit frisk och gift dig får du bo hemma. Ditt rum står fortfarande tomt, – och ropade som till ett barn. Gå och tvätta händerna!
Före kvällen gick jag till frisören. Jag besökte min lägenhet. Hämtade några kläder. Mamma började direkt att stryka och ordna dem.
På kvällen kom pappa hem från jobbet. Vi satte oss alla tillsammans som förr och pratade ända in på natten.
Jag gick och lade mig i mitt gamla rum där barndom och ungdom hade passerat, men somnade inte genast:
“Imorgon måste jag gå till vårdcentralen. Sedan till jobbet. Och på kvällen”
Med den tanken om nästa kväll somnade jag långt efter midnatt.
Nästa dag gick jag på morgonen till vårdcentralen. Fram till lunch vandrade jag mellan olika rum. Efter lunch gick jag till mitt jobb, det passade med mitt skift.
– Vart ska du? undrade pappa.
– Pappa, kommer du ihåg för länge sedan, när jag gick i fjärde klass. Du gjorde ett hänge som present till min klasskamrat?
– Den inte så vackra Signe Nilsson? Jag kommer ihåg.
– Kommer du ihåg att du sa: “När du växer upp kanske du blir kär i henne”.
– Ja, det kommer jag ihåg.
– Pappa, Signe är kirurg nu. Det var hon som opererade mig. Och hon bär fortfarande det hänget runt halsen.
– Jasså, det var något!
– Pappa, dina ord har gått i uppfyllelse. Jag går till henne!
När jag tänker på allt detta inser jag att tjugosju år verkligen inte är så mycket för att börja ett nytt liv med en älskad person. Livet har lärt mig att chansen kommer när man minst anar det, och jag är redo att ta den.