Sanna tänkte på den varma vinterjackan hon hade på sig när hon virade in sin lilla dotterdotter Elsa och tog med henne ut på en promenad i den snötäckta parken i utkanten av Göteborg. Parken var full av unga föräldrar med barnvagnar, deras skratt och samtal blandades med ljudet av krasande snö under fötterna. Elsa, som var inlindad i en mjuk filt, somnade genast i den friska luften. Sanna försjönk i minnen från sin ungdom, från tiden då hon ensam uppfostrade sin son Johan. Hon var så fördjupad i tankarna att hon knappt hörde ett barn som grät. Först trodde hon att det var Elsa, men nej – dotterdottern sov stilla. En bit bort stod en man med en barnvagn och såg förvirrad ut. När han fick syn på Sanna vädjade han:
“Snälla, kan du hjälpa mig? Jag vet inte vad jag ska göra!”
Sanna stannade till, chockad av hans ord.
***
När Maja och Johan gifte sig satte svärmor genast ner foten:
“Nu står ni på egna ben och tar ansvar för er själva. Jag har uppfostrat dig, Johan, och gett dig en bra utbildning. Nu vill jag leva för mig själv, jag är bara fyrtiosju. Och ni behöver vänja er vid varandra. Så skynda er inte med barnbarn!”
“Det var verkligen en trevlig kommentar från din mamma,” muttrade Maja surt.
“Oroa dig inte, hon är snäll. Hon var bara ensam med mig när jag växte upp,” log Johan. “Hon skojade ofta med sin kompis att de kände sig unga igen och ville träffa någon. De gick på dans på helgerna och åkte på guidade turer. När skulle hon ha tid med barnbarn?”
“Och hur går det?” frågade Maja skeptiskt.
“Inte så bra. På dansen var det bara en kille, och han valde någon annan, så de slutade gå. Och på turerna var det bara kvinnor! Men lugna dig, mamma säger så bara. Hon kommer inte att säga nej när det väl är dags,” tröstade Johan och slog armen om henne.
De bodde fortfarande hos Sanna, men hon var sällan hemma. Hon jobbade från morgon till kväll, och efteråt gick hon på teater eller träffades med vänner. På helgerna var hon också borta, så de unga fick sköta hushållet själva.
Maja var orolig för att svärmor verkligen skulle bli arg när hon fick veta att de väntade barn. Men Sanna log bara:
“Ni var snabba! Men okej, om ni har bestämt er, så är det så det blir!”
När hon fick veta att det blev en flicka blev hon till och med glad:
“Jag har alltid velat ha en dotter, men det blev inte så. Nu får jag en dotterdotter istället!”
Men i början hjälpte Sanna inte till så mycket med Elsa, som om hon var rädd för att bli fast med ansvaret. Hon längtade inte hem från jobbet, och på helgerna kände hon sig fri.
“Tur att mina föräldrar ibland kommer och går med Elsa,” sa Maja en gång trist när hon inte hann laga middag. Elsa hade varit grinig hela dagen – hon fick tänder.
Johan, som var van vid att hjälpa till hemma sedan han var liten, började genast städa och trösta sin fru:
“Vi ville ju ha ett barn!”
“Hon är farmor! Visst, hon köpte en barnvagn och leker ibland med Elsa. Men min kompis Theodoras mamma springer direkt från jobbet och hämtar dottern. Din mamma har inte ens erbjudit sig!”
“Vi klarar oss. Och mamma är trött efter jobbet. Dessutom, din kompis borde inte lasta sin mamma så mycket,” skrattade Johan. “Mamma varnade oss!”
Men nästa helg bad de ändå Sanna att gå med Elsa i parken medan de gick på bio. Sanna, som inte hade några planer, sa ja.
Sanna drog på sig jackan och virade in Elsa ordentligt – det hade fallit första snön, men solen sken och lovade en härlig promenad. Parken var precis över gatan, och snart gick de längs de knastriga gångarna. Unga mammor och pappor med barnvagnar log mot varandra, medan Elsa, lugnad av den friska luften, somnade.
Sanna gick och tänkte på förr. Hon hade varit Johan ensam. Hennes föräldrar bodde på landet och hjälpte inte till, de dömde henne för det misslyckade äktenskapet. Mannen lämnade henne innan de firade ett år tillsammans. Och hon, stolt, kämpade på ensam. Han skickade underhåll då och då, men allt hon hade gick till Johan. För egen del åt hon det billigaste, bara för att inte svälta. När Johan blev större blev det lättare. Hon jobbade nära hemmet, och Johan kom till hennes kontor efter skolan, åt och gjorde läxorna där. Så levde de. Än idag älskade Sanna god mat – en rest från de hungriga åren.
Plötsligt avbröts hon av ett barn som grät. Hon ryckte till, trodde det var Elsa, men dotterdottern sov fortfarande. En bit bort skakade en man desperat på en barnvagn där ett barn skrek. Han vände sig om, såg Sanna och vädjade:
“Snälla, hjälp mig! Det är första gången jag går med mitt barnbarn, jag vet inte vad jag gör!”
Sanna stelnade till. Hon smickrades av att han trodde hon var en ung mamma. När hon kom närmare såg hon att barnet tappat nappen. Hon satte tillbaka den – barnet tystnade och började smacka.
“Tack! Mina barn bor här nära, och jag är inte långt borta, men jag blev helt paff,” log han generat. “Är det din dotter?”
“Dotterdotter!” skrattade Sanna, och hjärtat svällde av glädje.
“Är du farmor? Men du är ju så ung!” sa han förvånat och tittade på henne med beundran.
“Och du är ingen gammal farfar,” svarade Sanna kokett.
“Tyvärr har vi ingen farmor, så jag försöker hjälpa till, men det är inte lätt. Jag heter Erik, och du?”
“Sanna,” svarade hon. Då vaknade Elsa och gnydde lite.
“Nu måste vi gå hem, det är dags för mat. Hej då, Erik!”
“Kommer du imorgon? Vi kanske kan gå tillsammans?” sa han plötsligt.
“Kanske det,” log Sanna och rullade barnvagnen hemåt med lättare steg.
Det kändes som om åren fallit av henne. Hon blev farmor, och nu träffade hon en man! Trevlig, ensam, antagligen.
Så gick de tills våren kom. Först på helgerna, sedan på kvällarna – den unga farmorn Sanna och den lika unga farfadern Erik.
Deras promenader blev snart något mer – de ville inte skiljas åt. Sanna glömde dans och guidade turer, hon tyckte det var roligare att vara med Erik.
Nu bor de hos honom, i huset bredvid. De passar barnbarnen tillsammans, och Sanna är lycklig.
“Din mamma har verkligen förändrats sen hon träffade Erik!” sa Maja förvånat när honNu skrattar Sanna oftare än någonsin, och Elsa får två extra kramar varje dag, en från farmor och en från farfar.
