Alltså, du ska få höra vad som hände. Tänk dig, fyrtio år har de bott ihop, under samma tak, och när han är sextiotre säger han plötsligt att han vill göra om hela sitt liv? Det är som taget ur en film.
Karin satt ensam i sin favoritfåtölj, stirrade ut genom fönstret och försökte glömma den där dagen. Bara några timmar tidigare hade hon stressat runt i köket, lagat kvällsmat och väntat på Lennart som brukar komma hem från fisket. Han kom hem utan fisk men med andra nyheter, sådana han tydligen tänkt på länge men aldrig vågat ta upp.
Jag vill skilja mig, och jag hoppas du kan förstå, sa Lennart plötsligt, och han tittade inte ens på henne. Barnen är vuxna, de kommer fatta, och barnbarnen bryr sig ändå inte. Vi kan göra det lugnt, ingen drama.
Karin var helt paff. Men vi har levt ihop i fyrtio år och nu, vid sextiotre, ska du ändra allt? Jag har rätt att veta vad som ska hända.
Lennart var säker på sin sak. Du kan stanna i lägenheten i Göteborg, jag flyttar ut till stugan på Orust. Det är inget att dela på, allt blir ändå kvar till tjejerna sen.
Vad heter hon? frågade Karin uppgivet.
Lennart rodnade, började samla ihop sina grejer och låtsades som han inte hört. Av hans reaktion var det uppenbart att det finns någon annan. Karin hade aldrig tänkt att hon skulle bli lämnad för en annan kvinna på gamla dagar.
Senare försökte hennes döttrar, Elvira och Tove, trösta henne. Det ordnar sig, mamma, det blir bättre snart. Ta inte så hårt på pappas beteende.
Men Karin suckade. Nej, det kommer inte bli bättre. Jag ska bara leva vidare och glädja mig åt ert liv och er lycka.
Elvira och Tove åkte till Lennart på Orust för att prata allvar. De kom hem ledsna, och ville inte säga sanningen till mamma direkt. Istället började de uppmuntra henne att det kanske blir lättare att bara leva för sig själv nu. Karin fattade läget, men hon orkade inte pressa döttrarna på detaljer och försökte bara fortsätta. Det var inte lätt när alla släktingar och grannar ständigt ville fråga och nyfiket gräva.
Herregud, så länge ni varit ihop, och nu lämnar han dig för en annan när ni är äldre, sa grannarna, och de var inte vidare finkänsliga. Är hon yngre? Eller har hon mer pengar?
Karin visste inte vad hon skulle svara, men tankarna kretsade kring kvinnan som tagit hennes plats, och hon ville verkligen se henne. Så en dag åkte hon till Lennarts stuga, bara för att hämta syltburkarna och där fick hon se rivalen.
Lennart, har du sagt att din exfru skulle dyka upp? gnällde den flamboyanta damen med för mycket smink. Jag trodde ni hade löst allt, hon har inget här att göra.
Karin tittade på henne och frågade, Du menar verkligen att byta ut mig mot det här?
Damen klagade, Ska du stå där och låta henne vara otrevlig mot mig? Jag är bara några år yngre än dig och ser ändå mycket bättre ut!
Karin sa helt lugnt, Om hon tror att ytligheten är det viktigaste i den här åldern…
På väg till busshållplatsen hörde Karin den färgglada Barbie-tantens höga kommentarer och kämpade för att inte gråta. Hemma lät hon känslorna komma och ringde sin syster Sofia, som kom över direkt.
Kom igen nu, sa Sofia medan hon fixade en kopp mintte. Du har själv sagt att Lennarts nya inte är särskilt vacker eller smart.
Karin började tveka. Jag kanske ser ut som en gammal tant numera…
Sofia log. Du ser jättefin ut för din ålder. Men det är vansinne att på äldre dar gå runt i leopardtights eller minikjol. Kvinnor är vackra i alla åldrar om de bär upp sig och ser ut som de är.
Karin såg sig själv i spegeln, och insåg att Sofia hade rätt. Hon mådde hyfsat bra, klädde sig snyggt och döttrarna gav henne alltid fina krämer och smink. Hon hade aldrig varit vulgär eller behövt utmärka sig så som den där andra kvinnan.
Men nu när du är fri, ska du passa på att leva, sa Sofia. Döttrarna klarar sig själva, och du kan gå på teater, promenader, och gå på kulturella aktiviteter. Jag tänker inte låta dig deppa!
Sofia höll sitt löfte och började dra med Karin på opera, museum och konserter. Snart fick de ett gäng nya vänner i samma ålder. Det fanns till och med en man som ville ge Karin uppmärksamhet, men hon tackade nej och valde bort privata möten.
Vid ett tillfälligt möte på ICA, kunde Lennart inte låta bli: Hörde att du springer på teater och har nya vänner kanske gifter du dig igen?
Karin såg på honom: Och varför har du kommit hit för att handla, är det inget nära stugan? Eller lagar din nya fru aldrig mat?
Lennarts svar var surt. Jag är van att handla här, det är svårt att ändra sina vanor nu.
Karin lämnade samtalet snabbt. Samtidigt kände Lennart en plötslig lust att springa ikapp henne och berätta hur mycket han ångrar skilsmässan. Han hade ju alltid varit med Karin och barnen, men blev snärjd av livliga Ylva, och drogs med i hennes virvlande liv.
Till en början var det roligt, sen upptäckte Lennart att Ylva inte alls ville sköta hushållet, utan hellre spred skvaller och flockades kring andra män på högljudda fester.
Lennart saknade mer och mer sitt gamla hem och, efter mötet med Karin, blev saknaden ännu större. Hon gjorde aldrig någon scen, ingen bråk, utan överlevde allt med värdighet. Han hade aldrig förstått hur mycket han behövde det lugnet och tryggheten hon gav.
En dag, när Lennart kom hem med fel sorts matvaror, gnällde Ylva. Jag bad om katrinplommon, inte torkade aprikoser! Och fel ost, och majonäs har du glömt!
Lennart exploderade. Tidigare handlade Karin, eller vi tillsammans. Men du vill att jag ska göra allt själv.
Ylva var rasande. Du jämför mig med din exfru hela tiden ska du säga att du ångrar att du lämnade henne också?
Och det gjorde Lennart faktiskt. Fast han visste att det inte skulle hjälpa att säga det. Karin hade aldrig manipulerat, hon bara var sig själv och Lennart insåg desperat hur mycket han ville ha hennes förlåtelse.
Men han förstod att Karin aldrig skulle lita på honom igen. Flera gånger tänkte han ringa henne, och efter ett bråk på stugan tog han mod till sig och gick till hennes port.
Behöver du hämta något? frågade Karin, utan att släppa in honom.
Jag ville bara prata har du tid? mumlade Lennart, medan doften av hennes plommonpaj spred sig ut från köket.
Jag har varken tid eller lust, svarade hon lugnt. Ta det du behöver och gå. Jag väntar gäster.
Lennart hade ingenting att hämta. Han ville säga mycket, men hittade inga ord. Efteråt gick han till köket i stugan och lagade mat till sig själv, medan Ylva var ute och rände. När hon kom hem, halvfull och högljudd, bestämde Lennart sig att det var dags och bad henne packa sina saker.
Efter Ylvas drama var han nära att ringa Karin, men lät bli. Han visste för väl att det inte fanns någon chans till förlåtelse.
Kanske någon gång, långt fram, kunde han be om ursäkt. Han behövde det för sin egen skull, men förstod att Karin aldrig skulle kunna glömma, aldrig ta honom tillbaka. Det visste han redan den dagen han började sin romans med Ylva.
Nu blev det så: Lennart bor i stugan på Orust, och Karin har sitt liv i Göteborg, med döttrar och barnbarn, och går på teater. Exmaken har inte längre någon plats i hennes liv.
Och du vet, ibland är det verkligen så att det bästa är att gå vidare och skapa sitt eget liv oavsett hur gammal man är.
