Vi och min man nekade oss allt för att våra döttrar skulle få det bra. Förtjänade jag verkligen denna likgiltighet från mina egna barn?
När våra döttrar växte upp, kunde jag och Viktor, min avlidne make, äntligen andas ut. Vi trodde att nu skulle livet bli lättare. Men det blev inte lättare – tvärtom, vi bytte bara en börda mot en annan. Hela deras barndom var fylld av ändlösa uppoffringar. Vi jobbade på den lokala fabriken: jag som förpackare, han som svarvare. Pengarna räckte knappt till mat och kläder.
Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag lyckades köpa något fint till dem, så att de inte skulle ha sämre än andra. Vi åkte aldrig på semester, köpte inte ny möbel, gick i nötta skor – bara för att de skulle få allt. De gick i en vanlig skola, men såg ut som prinsessor. Och vi var stolta över det. Jag trodde att de en dag skulle uppskatta vårt tålamod och kärlek.
När flickorna började på universitetet blev utgifterna bara större. Vi behövde betala för studentboende, packa väskor med mat och kläder. Och återigen drog vi åt svångremmen. Jag samlade småslantar för att kunna skicka ännu en paket. Vi levde för en sak – att de skulle ha det lättare.
Båda döttrarna gifte sig, den ena efter den andra. Glädjen var stor, men kortvarig – nästan genast berättade båda att de skulle bli mammor. Först grät jag av lycka, sedan av rädsla. Vem skulle passa barnen när de slutade med föräldraledighet? Döttrarna sa i kör att barnen var för små för dagis. Och bad mig – deras mormor – om hjälp.
Jag hade då gått i pension, men jobbade extra som städare på apoteket. Viktor och jag pratade om det – han sa att han skulle fortsätta jobba, medan jag tog hand om barnbarnen. Så började ett nytt kapitel: gröt, blöjor, nattliga byten, snor, tecknade filmer – allt upprepades.
Åren gick. Svärsönerna startade eget och började tjäna bra. Vi var glada för deras skull – familjen måste ju klara sig. Och att vi ibland fick ge lite pengar till mat – det var inget, vi var vana.
Sen hände det värsta. Min Viktor gick till jobbet och kom aldrig tillbaka. Hjärtattack. Precis vid fabriksgrinden. Ambulansen kom snabbt, men hjärtat gav upp. Min stöd, min käraste människa – borta för alltid. Vi hade varit gifta i 42 år. Utan honom blev allt grått och tomt.
Döttrarna grät förstås. Var med mig på begravningen. Sen hämtade de barnen och sa:
“Mamma, det är dags för dagis nu, tack så hemskt mycket, nu kan du vila.”
Och jag blev ensam. Lägenheten blev dödstyst. Inga steg, ingen Viktors röst, inget barnskratt. Och jag insåg: på en pension skulle jag inte klara mig. Hyra, mat, mediciner – allt blev för tungt. Det räckte inte ens till tabletterna. Jag teg. Stod ut. Men en dag, när de kom på besök, nämnde jag det. Bara lite försiktigt:
“Tjejer, om ni kunde hjälpa mig lite med hyran, skulle jag kunna köpa mina mediciner…”
Den äldsta svarade direkt:
“Mamma, alltså, vi har knappt råd själva, allt blir dyrare!”
Den yngsta sa inget, hon stirrade bara på telefonen. Och sen slutade de komma. Slutade ringa. Som om det var mitt fel att jag vågade be om hjälp.
Och jag undrar – förtjänade jag verkligen detta? Kan man glömma någon som offrat allt för ens skull? Måste min ålderdom vara så här – fattig, sjuk och ensam?
Jag vill tro att de en dag kommer att minnas, att alla känslor inte är döda. Men varje dag utan dem känns som ett nytt sår. Var det för detta vi levde, arbetade, offrade oss? Är detta allt som återstår av kärlek och tacksamhet?
