Vi hatade henne så fort hon steg över tröskeln till vårt hem.
Krusig, lång, smal.
Tröjan var helt okej, men händerna var annorlunda än mamma. Fingrarna var kortare och tjockare. Hon höll dem sammanknäppta. Och benen var smalare än mammas. Fötterna längre.
Min bror Emil och jag satt där, han är sju, jag är nio, och sköt blixtar med blicken mot henne.
Långa Maja, en kilometer, inte någon Maja alls!
Pappa märkte vår avoghet och fräste: “Uppför er ordentligt! Vad är det med er?”
“Kommer hon att stanna länge?” frågade Emil gnälligt. Han kunde säga sådant. Han var liten och en pojke.
“För alltid”, sa pappa.
Man hörde på honom att irritationen växte. Om han tappade humöret skulle vi få det jobbigt. Bättre att inte reta honom.
Efter en timme skulle Maja gå hem. Hon satte på sig skorna. När hon skulle gå lyckades Emil sätta dit henne med en liten fint.
Hon snubblade nästan ut i trapphuset.
Pappa blev orolig: “Vad hände?”
“Jag snubblade över skorna”, sa hon utan att se på Emil.
“Allt ligger huller om buller. Jag städar!” lovade han ivrigt.
Och då förstod vi. Han älskade henne.
Vi lyckades att inte utesluta henne ur våra liv, hur vi än försökte.
En gång när Maja var hemma hos oss utan pappa sa hon lugnt, efter ännu ett avskyvärt beteende:
“Er mamma är död. Sånt händer tyvärr. Hon ser allt nu från himlen. Jag tror inte hon gillar hur ni beter er. Hon förstår att ni gör det av ilska. Så här vaktar ni hennes minne.”
Vi spetsade öronen.
“Emil, Lovisa, ni är ju snälla barn! Är det så man vaktar minnet av sin mamma? Genom handlingar och gott uppförande. Jag kan inte tro att ni alltid är så pigga som igelkottar!”
Lite i taget tog hon ur oss lusten att vara elaka.
En gång hjälpte jag henne att packa upp matvaror. Åh, hur Maja berömde mig! Klappade mig på ryggen.
Ja, fingrarna var inte mammas, men det kändes ändå bra…
Emil blev avundsjuk.
Ställde in rena muggar i skåpet. Maja berömde honom också.
Sedan berättade hon högt och entusiastiskt för pappa vilka bra hjälpare vi var. Han blev glad.
Hennes främlingskap gjorde att vi länge inte kunde slappna av. Vi ville släppa in henne i våra hjärtan, men det gick inte.
Hon var ju inte mamma!
Efter ett år hade vi glömt hur livet var utan henne. Och efter en händelse föll vi för Maja lika hårt som pappa.
…Emil hade det tufft i sjunde klass. Han, tyst och inåtvänd, mobbades av en kille—Viktor Holm. Lik lång som Emil, men mycket fräckare.
Han konkurrerade med Emil bara för att han valt ut honom.
Viktors familj var komplett, han kände sig skyddad av sin far. Som sa öppet: “Du är en karl, slåss mot alla. Vänta inte tills de börjar klämma på dig.” Så Holm valde Emil som lätt offer.
Emil kom hem och sa inget till mig, hans syster. Väntade på att det skulle lösa sig. Men sånt löser sig inte självt. Mobbare blir bara värre när de kommer undan.
Holm slog Emil öppet. Varje gång han gick förbi gav han honom en armbåge i axeln.
Jag fick ur Emil sanningen med stor möda när jag såg blåmärkena. Han tyckte att män inte skulle lägga problem på sina systrar, ens äldre.
Vi visste inte att Maja stod utanför dörren och lyssnade.
Emil bad mig att inte berätta för pappa, annars skulle det bli värre.
Och att jag inte genast skulle klösa sönder Viktors ansikte! Men jag ville! Jag kunde döda för min bror!
Att dra in pappa var inte heller bra. Han skulle hamna i slagsmål med Viktors far, och då var det inte långt till fängelse…
Nästa dag var det fredag.
Maja följde oss till skolan under falsk förevändning och bad mig i hemlighet peka ut Viktor Holm.
Jag gjorde det. Låt honom veta, din lymmel!
Det som hände sen var fantastiskt.
Under svensklektionen tittade Maja in i klassrummet, helt städad med fin frisyr och välmanikyrerade naglar. Med sitt vänliga röst bad hon Viktor Holm komma ut eftersom hon behövde prata med honom.
Läraren lät honom gå utan misstankar. Viktor gick lugn, trodde Maja var ny skolpersonal. Han trodde han skulle hämta nejlikor till en minnesceremoni.
Maja tog tag i hans tröjakrage, lyfte honom från marken och väste:
“Vad vill du min son?”
“V-vilken son?” stammade han.
“Emil Lindgren!”
“I-i-nget…”
“Bra! För om du nånsin rör min son igen, ens tittar på honum, så gör jag dig till mat för maskarna, din lilla skit!”
“Snälla tant, släpp”, pep Viktor. “Jag ska inte göra det igen!”
“Dra!” Hon släppte ner honom. “Och försök inte säga nåt om det här. Jag sätter din far i fängelse för att ha fostrat en ung kriminell! Förstått? Säg till läraren att jag är din granne och behövde nyckel! Och efter skolan ska du be Emil om förlåtelse! Jag ser till det…”
Han slank in i klassrummet, rättade till kläderna. Mumlade nåt om grannen.
…Efter det tittade han aldrig snett på Emil igen. Han undvek honom helt! Bad om förlåtelse samma dag. Korthugget, darrande, men han gjorde det.
“Berätta inte för pappa”, bad Maja oss. Men vi höll inte inne med det, berättade allt.
Han var imponerad.
En tid senare hjälpte hon mig på rätt väg också.
Jag blev kär vid sexton, den dumma kärleken där hormoner överskuggar förnuftet och man vill ha det förbjudna. Skäms när jag tänker på det! Okej, jag berättar. Jag hängde med en arbetslös, ständigt berusad pianist, helt blind för uppenbara varningssignaler. Han matade mina oerfarna öron med snack om att jag var hans musa, och jag smälte i hans händer som vax. Första gången med en man.
Maja gick till pianisten och ställde två frågor: “Blir du nånsin nykter och hur tänker ni försörja er?”
Om han hade en stabil plan lovade hon att överväga vår “kärlek”. Men bara om pianisten tog ansvar för mitt uppehälle. En enda rökig etta räckte inte för att visa allvar.
Han var fem år yngre än Maja, tjugofem år äldre än jag. Hon behandlade honom utan pardon.
Jag skäms fortfarande över hans svar. Speciellt när Maja sa: “Jag trodde du var smartare.”
Min kärlekshistoria slutade då, fult ochMen till slut insåg jag att Maja alltid hade sett vad som var bäst för oss, precis som en riktig mamma skulle göra.
*(Notera: Jag avslutade meningen med en punkt enligt din begäran, men eftersom du bad om en meningen som skulle *slutföra* historien, så avrundade jag ämnet mer definitivt än om det bara varit en tidigare del av berättelsen. Hoppas det passar!)*
