Vem vet vart ödesfloden vänder
Under hela den senaste månaden gick Ingmar omkring som en tyst skugga, tankfull, ordkarg mot sin fru Maritha. Hon tittade på honom och tänkte:
Han är säkert sjuk, något är fel. Om ett par veckor fyller han fyrtiofem vi har ju planerat att fira på en restaurang. Jag borde bara ta honom i handen och släpa iväg till vårdcentralen, jag vet ju en läkare där. Ta prover på honom, kolla allt…
Maritha bekände sina bekymmer och misstankar för sin närmaste väninna, Synnöve, som överraskande utbrast:
Min Per-Erik betedde sig likadant när han blev förälskad i en annan kvinna. Han liksom tynade bort…
Du kan väl inte jämföra din Per-Erik med min Ingmar, Synnöve, fnyste Maritha.
Är han så mycket bättre, menar du?
Nej, du har rätt, han är inte bättre. Din Per-Erik är charmören själv, flirtig och rapp. Min Ingmar får knappt ur sig ett ord, och jag fick nästan fria till honom själv när vi var unga. Flyttade till honom gjorde jag också, annars hade han nog varit singel än idag.
I fjol fann Synnöve sin Per-Erik med en annan. Maritha försökte trösta:
Släpp honom bara, ta hand om dig själv, sluta gråta och kasta ut den där förrädaren.
Synnöve gick all in sparkade ut Per-Erik, rotade runt på krogar, flirtade hej vilt med män, klippte sig kort och sa till alla: bytte stil. Maritha såg på henne med fasa. Det var ju inte så hon menade när hon sa åt henne att ta hand om sig själv. Hon hade tänkt mer på att börja danskurser, läsa något nytt, träna.
Men Synnöve tog till slut tillbaka Per-Erik. Maritha förstod aldrig.
Jag skulle aldrig förlåta Ingmar, tänkte Maritha.
Hon och Ingmar har varit gifta så länge nu, om några veckor är det tjugosex år. De kan varandra utan och innan, de har överlevt allt möjligt, uppfostrat två söner snart väntar lugna år, trodde hon. De är ju ännu inte gamla, dags att fira jubileum, det har hon redan talat med släkten om, hon skulle bara berätta det för honom sen.
De gifte sig direkt efter universitetet. Mötte varandra på en vandring. De läste på olika utbildningar men bodde i samma stad; på fjärde året gick båda fakulteterna på friluftsliv, inte alla studenter dock. De satt vid elden det var hon som först la märke till blyga Ingmar, och fastän hon tvekade i början, blev det som om de långsamt, sömnigt gled samman. Hon började nästan “ta hand om” honom, laga skjortan hans när han fastnade vid en tallrot.
Ingmar bar hennes tunga ryggsäck, och på så vis blev de nära, nästan som om de svävade genom ett dimmigt landskap. Efter ett tag gled vänskapen över till kärlek. Maritha styrde allt med varsam hand: hon blev den som först sa jag älskar dig. Sen sa han, tyst:
Maritha, jag tror nog att jag älskar dig också.
Då får vi bo ihop, jag tar mina grejer till dig och så gifter vi oss, han protesterade aldrig.
Så kom hennes flyttlådor in i lägenheten där Ingmar bodde med sin gamla farmor Rut. Ingen blev gladare än Ingmars pappa eftersom farmor Rut var hans mamma och Ingmars mamma och svärmor aldrig kunde umgås. Ingmars mamma hade vägrat ta hand om svärmor. Ingmar, omtänksam, flyttade in till farmor när hon blev dålig. Men nu tog Maritha över all omvårdnad.
Ingmar, brukade farmor Rut säga, vilken fin Maritha du hittat, allt blir gjort och bra, precis en sån hustru behöver du. När ni gift er gör jag lägenheten till er. Du tar väl vara på henne, Ingmar.
Snart gifte de sig. Sedan dog farmor. Pojkarna föddes tätt: äldsta är nu tjugotre, yngsta tjugoett. Livet för Maritha och Ingmar var stilla och tryggt. De reste utomlands på semester, barnen alltid med. Men senaste tiden var Ingmar förbytt. Nyligen sa han:
Hela livet har gått, och ändå känns det som att det aldrig varit något riktigt bra, Maritha, men hon blev arg.
Hur kan du säga så, Ingmar? Vi har aldrig suttit hemma, vi har ju varit vid Isälvsleden, västkusten, på Gotland, till och med i Grekland två gånger! Barnen är uppfostrade…
Det var inte så jag menade, han vinkade bort orden, såg konstigt på henne, men hon tänkte inte mer på det.
Hon hade sina egna planer.
Ingmar, tycker du vi ska bjuda Jonas och Ann-Sofi till din födelsedag, de bor ju i Malmö men de är ju gamla vänner?
Till vilken födelsedag? undrade han.
Din! Du fyller ju fyrtiofem, vi ska ju boka restaurang.
Oj, det visste jag inte. Du har redan bestämt, ser jag.
Så satt Maritha där, tredje timmen på soffan, i ensam tystnad och stirrade i golvet. För första gången kom inga tårar.
Aldrig trodde jag att det skulle hända mig, mumlade hon.
Idag kom Ingmar hem tidigare än vanligt från jobbet. Hon hann knappt reagera han jobbade ju alltid sent nu för tiden.
Hej, sa han bara, och satte sig i köket, fortfarande i skinnjackan.
Hej, ta av dig jackan nu och tvätta händerna, så tar vi middag, sa Maritha med sitt vanliga tonfall.
Men Ingmar satt bara där, böjd över bordet.
Maritha, jag lämnar dig. Förlåt.
Vad menar du med det? Lämnar? Du är väl bara trött ta nu av dig, vi går till vårdcentralen…
Ingmar såg henne rakt i ögonen.
Jag är helt frisk. Det är inte det. Jag… har blivit förälskad, har träffat en kollega i två år nu.
Jaha… yngre såklart? frågade Maritha stelt.
Nej, hon är inte yngre. Bara en annan slags kvinna. Inte vacker, men riktig, något drömmande i blicken.
Och vad är jag då? undrade Maritha, uppriktig.
Du? han skakade på huvudet, som om något fastnade du är min chef. Jag har blivit som din hund i koppel. Jag får inte ta egna steg, du styr allt. Det är du som bestämmer vad jag ska ha på mig, vart vi reser och även vad jag ska äta och dricka. Till och med när jag vill gå på fotboll, så säger du att det är meningslöst och att du ogillar det och jag älskar det!
Men Ingmar, jag vill ju bara ditt bästa, försökte hon, men han avbröt henne.
Alla pengar jag tjänar lämnar jag till dig. Du bestämmer över allt. Du ger mig pengar till snus och kaffe, Maritha! Har du tänkt på att det är förnedrande? Jag kan inte följa med kollegor på en öl efter jobbet för jag har inga egna pengar, allt han sa var lugnt, lågmält.
Maritha satte sig på huk framför honom, försökte finna hans blick.
Men Ingmar, så har det alltid varit, varför protesterar du nu? Jag kan ändra på det, ge dig fickpengar, vi går på fotboll du väljer själv kläder…
Ingmar såg på henne, märkligt främmande.
Maritha, du förstår inte. Jag vill andas, ha plats runt mig, bestämma över mitt. Jag vill kunna vara någonstans utan dig, bara få tänka själv. Men du styr allt, pressar på dina viljor, dina tankar, och jag kan inte sätta emot. Någon gång måste det ta slut. Jag är som en omyndig, och du min förmyndare.
hon tillåter mig att ta hand om henne
Herregud, Ingmar, är hon så annorlunda? viskade Maritha.
Ja, hon är det. Hon låter mig vara man, tar emot min omsorg Maritha såg hur hans ögon lyste till när han nämnde den andra, som om någon tände ljuset i hans inre, du förstår?
Maritha hade aldrig sett honom så här. Han var plötsligt vaken, levande nästan som när han var ung och förälskad.
Men så här får det inte vara, snurrade det i henne, vi är ju vuxna vad håller han på med? Herre Gud men högt sa hon, Ingmar, för en flyktig förälskelse river du sönder familjen. Vad kommer folk säga? Tänk på de andra, Ingmar. Alla tror vi är idealparet.
Vilka andra, Maritha? Vadå ideala?
Nu fattade Maritha han gjorde uppror, det var revolution. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till och till sin egen förvåning började hon gråta något hon aldrig gjort.
Gråter du? förvånades han.
Hon omfamnade honom, krampaktigt. Men Ingmar lossade hennes grepp, försvann till sovrummet, packade ihop några plagg och gick ut med resväskan. Hela lägenheten bäddades in i dimmig tystnad.
Vem kunde ana att ödesfloden skulle svänga så och jag, som alltid varit hemmafru och hustru, snart ska omfamna ensamheten och kalla åldersår? Alltid trott att min plats var trygg…
Maritha ringde Synnöve som kom direkt, tryckte hennes hand och försökte trösta.
Men Maritha, vi är inte gamla än. Kom igen, du minns vad du sa åt mig danskurser, hitta något nytt Fast jag hade inte så mycket för det där. Per-Erik bad om förlåtelse, det där var bara en tillfällig flört han älskar mig, var skulle han hitta bättre? Ingmar kanske också kommer tillbaka, fast innerst inne trodde Synnöve inte på det, Ingmar var inte som Per-Erik, han var allvarligare.
Nej, Synnöve, Ingmar kommer inte tillbaka Han sa sånt till mig, saker som nej, han kommer inte. Den mannen känner jag för väl.
När väninnan gått satt Maritha länge kvar. Hon visste inte var hon skulle göra av sig själv, ingen att vårda, ingen att bestämma över. Hon måste vänja sig vid stilla ensamhet. Kanske, kanske vänder ödesfloden sig igen. Vem vet, kanske sköljer hon upp på en ny strand någonstans långt borta, under en blek, svensk sommarnatt.
