“Var är din uppsikt över småttingarna? Vem lät dem ta osten? Jag sparade den till mamma!” fräste min syster.
I vår familj har vi alltid firat pojkar mer. Vi bor i Sverige, och av någon anledning sågs flickor med lite fördomar. Så uppfostrades jag. Jag har en yngre bror och en syster, och jag märkte hur olika vi behandlades av släktingarna.
När min syster föddes var pappa djupt besviken. Trots att ultraljudet visade att det blev en flicka hoppades han till sista stund på ett misstag. Men på förlossningen fick han veta sanningen. När mamma sen väntade min bror blev pappa som en ny människa! Släktingar gratulerade med extra värme, alla var överlyckliga.
“En flicka? Hon gifter sig och flyr ur boet. Men en son – han bär vidare släktnamnet!” sa pappa gång på gång.
Skillnaden i uppfostran var tydlig. Efter brors födsel fick han inga sysslor, ingen skäll för dåliga betyg eller bus. Inte för att syster och jag behandlades dåligt, men vi kände skillnaden. Min bror bars på händer.
Det fick mig att tro att alla familjer föredrar söner. Med den övertygelsen gifte jag mig. Min man och jag hade det bra, vi litade på varandra. När han sa att han drömde om en son förvånade det mig inte – det verkade naturligt. När jag blev gravid hoppades jag också på en pojke. Men läkaren log på ultraljudet och sa att vi väntade en flicka. Allt inom mig vändes. Hur skulle jag berätta för min man? Jag var rädd att han skulle bli arg, packa och gå.
Jag vet inte varför jag trodde det, mina föräldrar skilde ju sig inte för vår skull. Men jag var ledsen. Av alla känslor hamnade jag på sjukhus med hotande missfall. Min man var bortrest, men när han fick veta kom han direkt.
Han visste inte om ultraljudet än, och jag visste inte hur jag skulle säga det – han ville ju ha en son. Han frågade inte ens om könet, utan brydde sig bara om mig, lovade att ta med godis, bad mig att inte oroa mig.
Efter han gåt grät jag länge. En sjuksköterska kom för att lugna mig. Jag berättade mina farhågor. Jag vet inte hur hon förstod genom mina snyftningar, men hon sa att jag borde tänka på barnet, inte på min man.
“Det finns gott om män i världen. Huvudsaken är att du föder din dotter – dina nerver skadar henne”, sa sköterskan.
Nästa morgon skällde hon ut min man. Hon trodde han visste och gjort mig ledsen. Han kom in i rummet med stora ögon och frågade var jag fått så dumma idéer ifrån. Jag berättade allt. Han tittade på mig som om jag vore galen och sa att det inte spelade någon roll om det blev pojke eller flicka. Bad mig sluta hitta på problem.
Jag försökte lugna mig, men ibland trodde jag att han bara inte ville göra mig ledsen. Men när jag fick vår dotter och såg hans ansikte, hans tårar, förstod jag att han verkligen var glad. Nu skrattar vi åt mina dumma farhågor. Tur att sjuksköterskan hjälpte mig, annars hade jag nog åkt in i väggen redan innan förlossningen.
Livsläxan? Fördomar sitter djupt – men de kan brytas. En älskande far ser inte kön, bara sitt barn.
