Gösta
Elin, har du blivit tokig! Husvärden tar livet av dig för det där!
Majken, vart skulle jag annars göra av honom? Ska jag slänga ut honom? Stackars liten, han lever ju!
Lever gör han allt, men dig är jag inte säker på om du får leva om han bor kvar.
Majken, kära du, nu överdriver du. Det är ju ingen tiger, bara en kattunge. Han kan väl få stanna en stund?
Försöker du övertala mig? Majken skrattade till och smekte den lilla orangea oväntade gästen över huvudet. Tror du jag inte blir rörd? Var hittade du denna skrotnisse då? Mager som en slyngel! Säkert sjuk med, ser knappt ut att kunna hålla huvudet uppe. Vilken liten skatt!
På väg hem från jobbnatten, genom Rålambshovsparken. Där låg han, mitt på gångvägen, insnöad! Jag skulle aldrig ens märkt honom om han inte varit så röd. Tog upp honom iskall, så jag trodde han var död, men nej, det fanns liv! Jag sprang hela vägen tillbaka till korridoren. Elin fnissade medan hon hällde upp mjölk i en emaljmugg. Gunilla såg mig flyga förbi och stod bara med gapande mun.
Vänta du, det där drar på sig problem. Minns du när Gunilla nästan vräkte Stina för att hon tog in en katt? Ordning ska vi ha! sa hon. Inga djur i studenthemmet.
Men du skvallrar väl inte? Elin kastade oroliga blickar genom dörren. Om hon kommer när jag inte är här, göm honom. Bara jag får värma mjölk till honom först.
Gå nu! Majken svepte sjalen omkring katten och rensade ut sin garnkorg. Ingen har sett något! sjöng hon och stängde försiktigt korgen. Skynda dig nu!
Elin lämnade rummet, kvar satt Majken och tittade ner i korgen.
Vilken lycka! Orange och orädd Andas nu, lilla skräp! Elin är godhjärtad, hon skulle gråta ögonen ur sig om det gick illa. Och det vill vi inte, eller hur?
Kattungen var tyst. Han andades så svagt och reagerade inte alls på Majkens ord. Skymningen landade stilla i rummet och Majken satt kvar i mörkret; kvällsro, frihet framför sig. När man jobbar andra passet är hela kvällen förlorad, men nu så skönt! Läsa lite, prata med Elin, höra hur det går med Mikael… Majken suckade. Elin har det bra! Kille, och frieriet fixat. Själv har Majken ingen. Vem skulle vilja ha en så lång tjej? Elin är liten som en docka, sjöjungfruögon och flätan når till midjan. Själv, en jätte som mormor brukade säga när Majken satte stopp för tre busiga bröder med ett örfils-lätt slag. Nu är pojkarna vuxna, äldste redan gift. Fina flickan han fick. Majken var nyss hemma på bröllop i byn. Hon är ensam kvar, ingen på horisonten. Vem vill ha en sådan bjässe? Kanske mormor har rätt, kanske vore det bättre att flytta hem. Men vad gör man där? Inga killar kvar i byn, bara bondgården. Är det förgäves man utbildade sig? Här har hon jobb och respekt, fick till och med semesterresa betald. Majken skakade bort oron. Giftermål, det får vänta! Någon måste ju ändå finnas för henne.
Elin kom snart tillbaka och letade efter en pipett för att mata katten. Han kunde inte dricka själv ur fatet; nosade bara svagt. När Elin försökte, nära på gråtfärdig, tog Majken bestämt ifrån henne den orangea kraken.
Låt mig!
Hon fyllde pipetten, höll kattens huvud mellan fingrarna, öppnade munnen trots protester och fräste:
Nähä du, du får kämpa! Hon räddade dig från snön, så nu får du skärpa till dig!
Kattungen hostade och kippade efter andan men svalde ändå lite, till slut.
Katten fick heta Gösta. Gunilla hade ingen aning om att det bodde någon mer än flickorna i rummet på nästan ett år, tills den dag hon såg en eldröd blixt slinka in genom fönstret på bottenvåningen.
Men vad i hela?
Hennes rop fick hela korridoren att tystna.
Snälla Gunilla, han är så duktig! Fångar möss hela tiden!
Vilka möss? Vi har inte möss! Det här är ett mönsterhem.
Jo, det har vi visst, mönstermöss! Majken korsade de starka armarna över bröstet och log snett mot husvärden, samtidigt som hon drog Gösta bakom sig med foten. Gösta radar upp fångsten vid min säng varje morgon. Nästa gång visar jag dig. Direktören skulle du också bjuda in! Han skulle vara stolt.
Majken! Nu får du ge dig! Gunilla såg bistert på Elin. Ditt påhitt, eller hur? Ska du ta med honom när du gifter dig då?
Jag vet inte. Han älskar mig förstås, men tycker nog ändå att Majken är matte. Kommer sakna Majken
Fy, du talar om honom som en karl! Han är katt, Elin! Han går dit det finns mat.
Säj inte det. Hur jag än försöker, vill han alltid vara hos Majken. Ge dig, snälla, kan vi få ha honom kvar?
Lurifax! Men ser jag eller hör honom, då åker ni båda ut. Och de har rätt i det.
Elin gifte sig snart. Majken blev kvar med Gösta. Dagarna blev gråare och gick långsammare. Gunilla satte inte in någon ny rumskompis. Det gamla korridorskvarteret var på väg att försvinna, de unga kvinnorna hoppades få flytta till nybygget, men bygget gick med snigelfart och ibland stod det helt still. På helgerna hjälpte Majken och de andra till att bära tegel, skrattandes genom de tomma korridorerna där de föreställde sig sitt framtida hem. Det var en sådan dag Majken träffade sitt öde eller trodde hon.
Valter var som hon, inflyttad till Stockholm. Minst i syskonskaran, tagit hand om föräldrar tills de gick bort, nu ensam kvar. Han hade inget eget, men stadslivet lockade ändå. Flickor fanns det gott om, men Valter letade fru med hemgift och lägenhet. Majken passade inte in bland de kriterierna. Men hennes robusta skönhet och enda nick på honom i korridoren, kunde han inte motstå.
Hans tafatta frieri roade Majken först.
Herregud, han är en huvud kortare! Komisk idé skrattade hon till Elin som kom förbi på besök.
Majken, allvarligt, det är inte längden! Är han ingen bra karaktär?
Vet inte Majken blev allvarlig. Vet faktiskt inte, Elin.
Hon tittade hur Elin försiktigt reste sig, klappade Gösta, som låg raklång med magen i vädret.
Tungt? Majken bjöd på honung från brorsorna.
Inte direkt, bara konstigt. Lite som att stå på Centralen och vänta på tåget till nåt okänt bra bara vänta på att det ska starta. Elin kramade väninnan, gav Gösta ett avskedsdutt och vinkade. Hej då, Gösta, ta hand om henne!
Om det var Elins runda mage eller Majkens ensamhet är oklart, men Valter blev snart stamgäst i lilla rummet. Gösta gillade honom inte. Så fort Valter visade sig, fräste katten och sköt rygg, klättrade upp i fönstret och piskade med svansen redo till attack om det så behövdes. Majken öppnade fönstret och släppte ut honom, visste att katten skulle sitta återvände sent, sur och svår, vägra bli klappad, inte ens äta. Vad var det med honom?
Svartsjuk, eller vad tror du? sa Gunilla syrligt, när Gösta började besöka hennes vaktkansli de kvällar Valter var där.
Kanske. Eller så känner han nåt på sig. Du borde vara försiktig med den där Valter. Han kan försvinna och vad gör du då?
Det tror jag inte, Gunilla. Han gör inte så.
Du, tänk på det ändå
Både Gösta och Gunilla fick rätt.
Först trodde Majken att tröttheten berodde på sur mjölk och konserverad svamp. Men veckorna gick och ingenting blev bättre mest ville hon bara sova. Hon förstod plötsligt, medan Elin promenerade förbi med barnvagnen, vad det var frågan om.
Majken! Hur gick det till? Vet han?
Majken stod som förstenad. Huvudet ringde med små silverklockor. Långt borta i hennes sinne hörde hon Gunillas röst:
Tänk på det, flicka lilla…
Det viskandet kallade henne till verkligheten. Hon skakade av sig Elins frågor och skyndade hem. Det var dags att berätta för Valter. Slutet på den fria ungdomen. Nu väntade framtiden.
Men framtiden skulle hon tänka ut själv.
Förlåt, Majken. Men så här kan jag inte ställa upp. Hur vet jag att det är mitt barn? Valter sparkade bort Gösta, som genast klöste honom i vaden. Flytta på dig!
Gösta, slängde sig efter honom men Majken log plötsligt:
Spotta ut honom, Gösta! Du blir bara sjuk av sådant. Han får gå.
Länge satt hon efteråt rak och stel i stolen och såg på dörren som stängdes bakom Valter. Gösta strök kring hennes ben, hoppade till sist upp i hennes knä där han inte brukade få vara, och låg där tyst och spann tills Majken puttade ner honom.
Nog med sorg nu. Jag vill ha te. Riktigt hett.
Hon skrev in sonen som ensamstående mor. Flickan på Födelseregistret såg frågande ut, men Majken sa bestämt:
Ingen far. Har aldrig funnits. En mor räcker.
Elin samlade ihop babykläder åt barnet. Gunilla letade via sitt nätverk rätt på en bra barnvagn. Hon sprang flera gånger till fabriksdirektören och bad om bättre boende, men nybygget stod still.
Det var kallt i rummet; hur Majken än försökte täta fönster och dörrar. Därför motade hon inte bort Gösta från barnets sida; han la sig tätt intill och sonen slutade skrika, rummets enda värmekälla. Majken skrattade åt den märkliga kattkärleken gömde någon bit skinka till Gösta, fast pengarna knappt räckte trots brödernas hjälp. Valter försvann spårlöst ur staden och Majken var mest bara lättad över att slippa. Hon raderade honom ur minnet; det bästa de haft kvar var sonen.
Släkten dök upp samlad när Majken kom hem med barnet från BB.
Vilka kinder! En riktig kraftkarl! Helt din avbild!
Majken fick tårar i ögonen. Ingen fördömde henne tvärtom. Äldsta broderns fru kramade Majken i köket och viskade:
Rätt gjort! Nu är du inte ensam. Rätt karln dyker upp, någon bättre. Vi hjälper dig. Han blir en bra pojk, oroa dig inte.
Varannan vecka kom någon från familjen till stan med korgar och kärlek. Majken packade upp och torkade tårar. Hur lite behöver man egentligen. Bara veta att man inte är ensam. Att någon älskar och stöttar en, alltid. Om nåt händer står de där för dig och barnet.
Dagis för Loke (hon döpte honom efter en viking) var en prövning. Han var ständigt förkyld, Majken slets mellan fabriken och hemmet. Utan hjälp av Gunilla och Elin hade hon gett upp och flyttat till landet. Men tanken på att bo hemma hos storebroderns familj drog inte; hon väntade så länge hon kunde.
Sittande vid sonens säng, febrig och svettig, tänkte Majken ofta på sin kärlek. Inte alla hittar någon att vila hos. Nu visste hon mer vad hon ville ha: inte längre tjusiga ord eller blommor utan någon som tyst gör te, skickar henne i säng och tar nattpasset, som ger ballong på Skansen, berömmer soppan och sätter upp den förbaskade hyllan som stått i hörnet i flera månader.
Det var allt: ett hem. En riktig familj.
Tröttheten kom som en dimma, sömnen föll på Majken där hon satt vid köksbordet bredvid sängen.
En sådan natt blev allting annorlunda.
Loke var sjuk, tredje dagen med feber och öronsmärta. Distriktsköterskan, som bodde i huset intill, kom utan att bli kallad.
Ingen förändring. Allt görs rätt. Vi får vänta, han är stark.
Majken orkade knappt ur stolen, med sonen tätt intill sig. Gunilla kom in, satte sig och kramade pojken.
Het han är!
Febern vill inte gå ner.
Kanske lika bra? Då kämpar kroppen. Säger doktorn.
Jag vet det. Men det är så hemskt att se honom lida.
Det vänder. Tar du slut, hjälper det inte barnet alls. Ät, sov, låt natten råda.
Majken nickade. Gunilla lämnade. Gösta låg bredvid Loke, vevade med svansen när pojken försökte fånga den, och snart somnade båda. Majken tvekade, dröjde sig kvar; bestämde sig för att låta sonen sova.
Hon tog kastrullen och gick ut i det mörka köket för att värma soppa. Plötsligt kras, något gick sönder, och Loke började skrika. Majken rusade in. Och där i drömlik logik stod tiden still. Hon såg en jättelik råtta och kastade sig på den med pallen. Gösta snurrade runt den som en orange blixt och hade redan fått sitt öra upprivet, sidan blodig. Majken lyfte pallen, men Gösta klängde sig fast vid råttans strupe så hårt att Majken knappt fick loss honom när den redan var död.
Gösta, vännen, släpp nu! Du vann!
Katten pep till som ett barn, släppte och släpade sig till barnsängen, där Loke låg och skrek. Då såg Majken den andra råttan, mindre men ändå grotesk. Hon slet upp sonen ur sängen och ropade ut i korridoren:
Hjälp!
En timme senare var hon hemma hos Gunilla. Gunilla gav henne sina hemmanycklar, lovade vaka över Gösta.
Vilket elände! Råttor! Vi har nyss gift oss mot dem. Men mot gamla hus hjälper inget, fan också.
När hon senare tog hand om Gösta märkte hon att katten var illa däran. Åt inte, tvättade sig inte. Nästa morgon åkte hon hem till Majken.
Majken irrade runt, samlade Lokes kläder.
Kan du ta Loke? Jag måste ta Gösta till veterinär. Var finns närmaste?
Bara över kvarteret, spring!
Majken sprang nästan. Gösta låg på mattan, flåsande.
Gösta! Håll ut! Nu ska du få hjälp!
Hon störtade in på kliniken och krävde veterinär NU. Receptionisten protesterade, men tystnade när Majken stirrade på henne som en storväxt viking. De satte sig. Majken höll sin katt och räknade andetagen, bultade av oro. Då öppnades dörren och in klev en man så stor att han måste buga sig under dörrkarmen.
Vad har vi här? dundrade en mörk röst. Majken fick knappt fram ett ord.
Hon gav honom Gösta.
Råttor, viskade hon.
Ser inte helt luggsliten ut. Snygg päls. Din katt?
Ja. Han skyddade min son. Inomhus, inne, mitt i natten.
Det är otroligt.
Måste du fråga så mycket? Gör något nu, han räddade min son! Snälla!
Inte skrika här, tack. Jag heter SvenErik. Och du?
Majken.
Då så. Nästa gång pratar vi lugnt.
Vännen log och sa:
Vi ska hjälpa din hjälte. Oroa dig inte.
År senare kommer en stor orange katt smygande in i barnkammaren, inspekterar hörnen, hoppar upp till spjälsängen, där Loke sover. Lillasyster Freja slår sömndrucken ut med handen och hittar varm, mjuk päls. Gösta spinner så det sjunger i väggarna. Mamma Majken drar upp filten, rättar barnets strumpa och lutar sig mot SvenErik.
Vilken barnvakt vi har.
Går inte hitta bättre SvenErik klappar det ihoplappade örat. Vilken tur att du skällde ut mig den gången och att jag trollade med honom i tre nätter. Sådana katter är värda sin vikt i guld.
Han är redan guld lyser ju nästan.
Gösta trycker nosen mot Majkens hand, sträcker ut sig bredvid Freja, kramar henne med tassen. Majken släcker lampan, lockar med sig maken och stänger tyst dörren om barnkammaren. Hennes barn har aldrig varit rädda för mörkret, för Gösta fanns alltid där. Och med honom fanns aldrig något att frukta.
