Jag sitter här och skriver i min dagbok medan jag reflekterar över hur mitt liv har gestaltat sig. Vid 35 års ålder trodde jag att jag aldrig skulle få uppleva den lycka som en kvinna kan känna men ödet hade andra planer för mig. Vi fann varandra när vi båda var nästan fyrtio år. Olof hade då varit änkling i tre år. Jag hade aldrig varit gift men jag hade en son. Som man säger i folkmun födde jag honom för mig själv.
I min ungdom hade jag ett förhållande med den stilige mörkhårige Per som lovade att gifta sig med mig och charmade den unga mig. Jag lät mig övertygas av hans löften som visade sig vara tomma. Det visade sig att han var gift. Till och med hans fru kom till mig och bad att jag inte skulle förstöra deras familj. Som den unga oerfarna kvinnan jag var gav jag efter men jag bestämde mig för att behålla barnet. Det var en svår tid där jag brottades med mina känslor och kände mig splittrad.
Så blev det. Jag födde Erik som blev min enda tröst och glädje. Han var väluppfostrad och studerade bra. Efter skolan började han på universitetet i ekonomi. Olof kom och hälsade på flera gånger. Han föreslog att vi skulle flytta ihop. Jag tvekade även om jag tyckte om honom. Jag kände skam över min son och över att tillåta mig att bli lycklig.
En kväll bestämde sig Erik för att prata med mig. Han sa att han inte var emot det. Jag kommer ändå inte att bo hemma längre mamma. Farbror Olof är en pålitlig man bara han inte gör dig illa. Det viktigaste är att du är lycklig. Hans ord gav mig hopp och mod. Olofs son var inte heller emot.
Så började vi leva tillsammans. Vi gifte oss och hade en liten fest. Jag arbetade på bybiblioteket och Olof som agronom. Vi gjorde allt tillsammans. Vi skötte hemmet höll djur och odlade trädgården. Vi älskade och respekterade varandra men det var synd att vi inte fick gemensamma barn.
Båda sönerna gifte sig och vi fick barnbarn. Varje helg förberedde vi gåvor till barn och barnbarn. Hemgjorda ägg mjölk grädde fläsk och kyckling. På helgerna samlades många gäster i vårt hus. Då satt Olof och jag vid bordet och gladdes. Vi var tacksamma för att ha någon att fira med.
Bara på kvällarna när vi lade oss tänkte var och en tyst för sig att få lämna denna värld först och aldrig behöva känna sig ensam. Det var en stilla önskan som vi bar på i tysthet.
Åren tog sin rätt och en dag smög sig olyckan på oss. På morgonen kände jag mig illamående när jag började laga mat i köket. Jag föll. Olof kallade på ambulans med grannarnas hjälp. Läkarna sa att jag hade drabbats av en stroke. Alla funktioner var intakta utom att jag inte kunde gå. Det var skrämmande men Olofs närhet gav mig styrka att klara av det.
Erik med fru kom för att besöka mig. Han gav pengar till mediciner och åkte hem. Olof hyrde en bil och när jag skrevs ut bar vi mig in i huset med hjälp av en granne. Allt blir bra tröstade han mig du bara lever. Även om du sitter och pratar med mig. Jag klarar allt. Lämna mig inte min duva.
Olof skötte mig väl. Efter en månad satt jag i rullstol. Jag hjälpte honom i köket. Vi gjorde allt tillsammans. Skalade potatis och morötter sorterade bönor bakade bröd. På kvällarna diskuterade vi hur vi skulle leva vidare. Vintern var nära och Olof hade inte kraft att hugga ved. Kanske kan barnen ta oss till sig över vintern och på våren och sommaren klarar vi oss själva tänkte vi med oro.
På helgen kom Erik med fru. Lena såg sig omkring och sa vi måste skilja er åt ni duvor. Vi tar mamma nästa vecka. Jag förbereder rum. Olof viskade generat och jag då. Vi har aldrig skilts. Barn hur så. Det kändes som ett stort svek från dem vi älskade mest.
Det var förr när ni hade kraft sa de nu är det annorlunda. Låt din son ta dig. Ingen tar er tillsammans. De åkte. Vi suckade bittert och tänkte hur det skulle bli. När vi somnade drömde vi om att inte vakna för att slippa se detta.
På nästa helg kom båda sönerna. De packade saker. Olof satt vid min säng tittade på mig mindes unga år och grät. Han lutade sig mot mig och viskade förlåt Astrid att det blev så. Vi har missat i barnens uppfostran. De skiljer oss som onödiga kattungar. Förlåt. Jag älskar dig. Hans ord skar i mitt hjärta.
Jag ville stryka hans kind men hade inte kraft. Han gick torkade tårar med ärmen. I bilen torkade han inte. Sedan kom de och lindade mig i filt bar ut mig fötterna först. Det kändes symboliskt. Jag gjorde inte motstånd. Jag kände mig borta när Olof åkte. Jag ville bara inte leva till kvällen.
En vecka senare en fin höstdag på Allhelgona uppfylldes vår dröm. Vi möttes i en annan värld.Jag sitter här och skriver i min dagbok medan jag reflekterar över hur mitt liv har gestaltat sig. Vid 35 års ålder trodde jag att jag aldrig skulle få uppleva den lycka som en kvinna kan känna men ödet hade andra planer för mig. Vi fann varandra när vi båda var nästan fyrtio år. Olof hade då varit änkling i tre år. Jag hade aldrig varit gift men jag hade en son. Som man säger i folkmun födde jag honom för mig själv.
I min ungdom hade jag ett förhållande med den stilige mörkhårige Per som lovade att gifta sig med mig och charmade den unga mig. Jag lät mig övertygas av hans löften som visade sig vara tomma. Det visade sig att han var gift. Till och med hans fru kom till mig och bad att jag inte skulle förstöra deras familj. Som den unga oerfarna kvinnan jag var gav jag efter men jag bestämde mig för att behålla barnet. Det var en svår tid där jag brottades med mina känslor och kände mig splittrad.
Så blev det. Jag födde Erik som blev min enda tröst och glädje. Han var väluppfostrad och studerade bra. Efter skolan började han på universitetet i ekonomi. Olof kom och hälsade på flera gånger. Han föreslog att vi skulle flytta ihop. Jag tvekade även om jag tyckte om honom. Jag kände skam över min son och över att tillåta mig att bli lycklig.
En kväll bestämde sig Erik för att prata med mig. Han sa att han inte var emot det. Jag kommer ändå inte att bo hemma längre mamma. Farbror Olof är en pålitlig man bara han inte gör dig illa. Det viktigaste är att du är lycklig. Hans ord gav mig hopp och mod. Olofs son var inte heller emot.
Så började vi leva tillsammans. Vi gifte oss och hade en liten fest. Jag arbetade på bybiblioteket och Olof som agronom. Vi gjorde allt tillsammans. Vi skötte hemmet höll djur och odlade trädgården. Vi älskade och respekterade varandra men det var synd att vi inte fick gemensamma barn.
Båda sönerna gifte sig och vi fick barnbarn. Varje helg förberedde vi gåvor till barn och barnbarn. Hemgjorda ägg mjölk grädde fläsk och kyckling. På helgerna samlades många gäster i vårt hus. Då satt Olof och jag vid bordet och gladdes. Vi var tacksamma för att ha någon att fira med.
Bara på kvällarna när vi lade oss tänkte var och en tyst för sig att få lämna denna värld först och aldrig behöva känna sig ensam. Det var en stilla önskan som vi bar på i tysthet.
Åren tog sin rätt och en dag smög sig olyckan på oss. På morgonen kände jag mig illamående när jag började laga mat i köket. Jag föll. Olof kallade på ambulans med grannarnas hjälp. Läkarna sa att jag hade drabbats av en stroke. Alla funktioner var intakta utom att jag inte kunde gå. Det var skrämmande men Olofs närhet gav mig styrka att klara av det.
Erik med fru kom för att besöka mig. Han gav pengar till mediciner och åkte hem. Olof hyrde en bil och när jag skrevs ut bar vi mig in i huset med hjälp av en granne. Allt blir bra tröstade han mig du bara lever. Även om du sitter och pratar med mig. Jag klarar allt. Lämna mig inte min duva.
Olof skötte mig väl. Efter en månad satt jag i rullstol. Jag hjälpte honom i köket. Vi gjorde allt tillsammans. Skalade potatis och morötter sorterade bönor bakade bröd. På kvällarna diskuterade vi hur vi skulle leva vidare. Vintern var nära och Olof hade inte kraft att hugga ved. Kanske kan barnen ta oss till sig över vintern och på våren och sommaren klarar vi oss själva tänkte vi med oro.
På helgen kom Erik med fru. Lena såg sig omkring och sa vi måste skilja er åt ni duvor. Vi tar mamma nästa vecka. Jag förbereder rum. Olof viskade generat och jag då. Vi har aldrig skilts. Barn hur så. Det kändes som ett stort svek från dem vi älskade mest.
Det var förr när ni hade kraft sa de nu är det annorlunda. Låt din son ta dig. Ingen tar er tillsammans. De åkte. Vi suckade bittert och tänkte hur det skulle bli. När vi somnade drömde vi om att inte vakna för att slippa se detta.
På nästa helg kom båda sönerna. De packade saker. Olof satt vid min säng tittade på mig mindes unga år och grät. Han lutade sig mot mig och viskade förlåt Astrid att det blev så. Vi har missat i barnens uppfostran. De skiljer oss som onödiga kattungar. Förlåt. Jag älskar dig. Hans ord skar i mitt hjärta.
Jag ville stryka hans kind men hade inte kraft. Han gick torkade tårar med ärmen. I bilen torkade han inte. Sedan kom de och lindade mig i filt bar ut mig fötterna först. Det kändes symboliskt. Jag gjorde inte motstånd. Jag kände mig borta när Olof åkte. Jag ville bara inte leva till kvällen.
En vecka senare en fin höstdag på Allhelgona uppfylldes vår dröm. Vi möttes i en annan värld.
