Ska du ta ut väskan nu? föreslog frun.
Ta den!
Hur menar du? frågade den unga tjejer som just hade förberett sig för ett långt uppehåll, lite för förvånad över hastigheten.
Ja, bara så, kan du ta ut väskan åt dig? sa Solveig.
Vilken väska? Bär era egna! tänkte Nora och trampade fram på mattan i hallen, gick ut och kände att allt gick bra men att en liten bitter eftersmak låg kvar.
På kvällen exploderade drama i lägenheten.
Du får ett barn! Vi får ett barn! deklarerade Nora stolt och såg på Lennart och väntade på reaktionen. Är du inte glad, kärlek?
Nora Andersson hade börjat på sin tredje årskurs på universitetet i Göteborg. Tillsammans med Viktor Rydström hade de båda flyttat från en annan stad.
Viktors pappa, som var i militären, fick en ny placering och familjen flyttade. Nora, som hade ett förhållande med Viktor, följde med hon blev en riktig kamrat i den nya staden.
Men Viktor försvann när Nora upptäckte att hon snart skulle bli mamma. Han försvann helt från radarerna, lämnade föräldrarna på ett okänt håll och tog med sig alla papper från sista året på sjuksköterskeprogrammet. Han svarade inte på samtal.
Samtidigt började Nora märka att den söta anatomiläraren, Lennart Johansson, gav henne lite extra uppmärksamhet. Nora var listig och smart hennes lockiga huvud fungerade bra. Att gå tillbaka till föräldrarna med en bebis kändes inte rätt; det var ingen bra idé.
Barnet var föräldrarna enda hopp, och om något gick fel kunde de bli tillsagda på snöret. Att komma tillbaka med en extra mun i familjen var inte välkommet i en storfamilj där man redan hade problem med utrymme.
Därför såg Nora en möjlighet i den 30årige, redan etablerade mannen i familjen, som hade inga egna barn. Hon inledde en förbindelse med den giftade Lennart och märkte med förvåning att han inte brydde sig så mycket om preventivmedel han ville tydligen bli pappa.
Okej, Lennart, jag ska göra din dröm sann! Du blir en lycklig pappa! tänkte Nora och började planera.
Efter en och en halv månad kunde hon meddela den glada nyheten till Lennart: barnet skulle födas något tidigt, men ändå en liten mirakel.
Allt var planerat till perfektion en enkel middag i en festlig atmosfär. Nora hyrde ett rum av en ensam gammal dam för en symbolisk summa. Den gamla damen var inte alls emot Nora och Lennart att träffas, så länge hon fick betala för el och ibland lite godsaker. Äldre människor har ju också sina bekymmer och dyra mediciner.
När Lennart drack ett glas vin och Nora bara smuttade lite, räckte hon honom ett positivt graviditetstest, som i alla tv-serier, och sade: Du får ett barn! Vi får ett barn! Är du inte glad, älskling?
Lennart svarade inte som förväntat: han tog inte Nora i en dans, föreslog inte äktenskap och efter en kort tystnad sa han:
Jag är inte redo!
Redo till vad? förvånades Nora. För henne var han alltid redo, som en pionjär.
Till barnet!
Så du var redo att göra barn, men nu är du osäker? frågade hon med ett snett leende.
Lennart ignorerade frågan och gick därifrån.
Fan också, den där läraren! skrek Nora åt honom, utan att bry sig om artighetsregler.
Det betyder inte att han var en ond man bara att han var oförmögen att få barn. Så barnet kunde inte vara hans.
Lennart hade faktiskt varit ofruktbar sedan barndomen efter att ha haft påssjuka eller mässling. Efter tre år av giftermål hade hans spermier både låga och slappa. När man behöver ett enda friskt spermie räcker det, men när man behöver fler är det omöjligt.
De höll hemligheten för sig själva och låtsades jobba på problemet. Till slut tänkte de kanske adoptera ett barn från ett barnhem. Men under tiden levde de för sig själva, vilket också var bra.
Ingen i Lennarts familj visste om hans infertilitet, för hans mor var redan borta när han fick sin egen cancerdiagnos. Familjen ville bara skydda honom och låta honom hoppas på ett barnbarn. När hans sjukdom förvärrades bestämde Lennart och Solveig att låta hans far gå bort i frid, så att de inte fick mer sorg.
Deras äktenskap gick bra: Lennart älskade Solveig, och Solveig litade på sin man. En liten otrohet kan ju stärka ett förhållande, eller hur?
Efter att Nora berättat om sin graviditet minskade Lennarts känsla för henne. Han började ignorera henne helt. Så Nora bestämde sig för att gå till hans hem och säga sanningen till hans fru men naturligtvis i hans frånvaro.
Solveig, en balanserad kvinna, svarade på Noras stora kärleksförklaring och förslag om att låta Lennart gå:
Ta den!
Hur menar du? frågade den unga tjejen som hade förberett sig på en lång flytt, förvånad över hastigheten.
Så bara så ska du ta ut väskan åt dig? svarade Solveig.
Vilken väska? Bär era egna! tänkte Nora och gick ut på mattan i hallen, kände att allt gick okej men med en liten bitter eftersmak.
Senare på kvällen bröt en ny konflikt ut.
Vem tror du du är, Solveig? ropade Lennart upprört. Jag har inget att testa på! Jag är ju en ansvarsfull familjeman!
Ja, Lennart var verkligen en ansvarsfull man. Men Solveig litade fullt ut på sin make och trodde på honom igen. Ingen kom med någon väska, och allt var som förut.
Nora, som inte var dum, insåg att tiden för den gamla partipolitiken var över.
Vi går en annan väg! sa hon, och tänkte på den gamla ledaren Ilich som en gång sade att man måste ta nya vägar.
Hon sökte kontakt med Ylva Svensson, potentiell svärfar till Lennart, och hittade hans adress på nätet. Hans far, som var lite förvirrad av sina mediciner, mötte den gravida Nora med glädje: han skulle få ett barnbarn!
Utan att tänka för mycket erbjöd han Nora en stödpeng på trettiotusen kronor i månaden. Det var en bra summa för en ung kvinna som växte upp i en fattig familj. Så började Nora ett bättre liv.
Graviden gick bra, knappt någon illamående. Hon köpte rosa små saker till den lilla flickan i affären. Ultraljudet visade att det skulle bli en tjej.
Ibland besökte hon farfar Ylva, som gav henne frukt som hon annars inte hade råd med. När tiden för förlossning närmade sig kom han och hämtade henne från sjukhuset, med en gammal barnvakt som hade svårt att gå men som ändå ville hjälpa.
Självklart lämnar jag dig inte! tänkte Nora medan hon mumsade på körsbär.
Farfar Ylva gick bort när flickan var sex månader gammal, sjukdomen tog över. Nora dök upp på begravningen, och en granne erbjöd sig att passa barnet. Hon trodde nog att de skulle läsa upp ett arv där hennes namn skulle stå med, men inget arv fanns.
När hon försökte gå ombord på bussen till begravningsmiddagen, stängde föraren dörren på begäran av familjen och bussen körde iväg. Nora sprang efter och knackade på dörren.
Hon hade sparat lite av de trettiotusen kronorna, plus föräldrapenning och barnbidrag det räckte för att klara sig. Hon bestämde sig för att börja jobba på ett vårdcenter och ta emot samtal, då hennes utbildning som sjuksköterskestudent räckte.
Hon fick sin dotter på sju månader in på en dagis.
Ett år efter svärfars begravning blev Solveig gravid igen! Lennarts spermier vaknade till liv igen, som om solen gjorde dem aktiva.
Till slut föddes en underbar pojke till paret. Allt gick bra, fast Solveig ibland minns Norns besök som om hon hade blivit gravid av hennes man. Men hon skakar av sig de tankarna: “Vad spelar det för roll?” Lennart visade sig vara en fantastisk pappa omtänksam, kärleksfull och mild, precis som han alltid varit.
Och resten av historien är bara detaljer som inte behövs.
