— Mamma, vad har du gjort? — dottern nästan skrek i telefonen. — En hund från ett hundhem?! Dessutom gammal och sjuk. Du måste vara galen! Varför inte börja dansa istället?
Nonna stod vid fönstret. Hon betraktade hur ett vitt dis långsamt sänkte sig över staden. Snöflingorna virvlade i en dans och lade sig på taken, satte sig på trädens grenar och bröt sina tunna armar under fötterna på sena flanörer.
På sistone hade det blivit en vana att stå vid fönstret.
Tidigare hade hon väntat på att maken skulle komma hem från jobbet, trött och med hes röst. Köket lyste upp av ett milt ljus, middagen stod på bordet och samtal följde över en kopp te…
Så småningom sinade samtalsämnena, och maken började komma hem ännu senare. Han undvek blicken och svarade på frågor med fåordiga fraser. En gång sa han…
— Nonna, jag har något att berätta, jag har träffat en annan kvinna. Vi är förälskade, och jag kommer att ansöka om skilsmässa.
— Vad? Skilsmässa… men jag då, Sacha? Vad händer med mig? — Nonna kände plötsligt en intensiv smärta mellan skulderbladen.
— Nonna, vi är vuxna människor. Barnen har vuxit upp, lever sina egna liv. Vi har levt tillsammans i nästan trettio år, men vi är fortfarande unga. Se på oss, vi är strax över femtio. Men jag vill ha något nytt, fräscht!
— Så jag är gammal och förlorad, bara ett minne, — viskade en förvirrad kvinna.
— Överdriv inte. Du är inte gammal… Men där… där känner jag mig som trettio. Förlåt mig, men jag vill vara lycklig, — maken kysste henne på hjässan och gick in i badrummet.
Han tvättade bort sitt gamla äktenskap, sjungande glada sånger, medan en universell bedrövelse hängde tung över Nonna…
Förräderi. Vad kan vara bitterare?
Nonna märkte inte hur tiden flög iväg – skilsmässan, och Sacha flyttade till sin nya utvalda. Hennes liv blev grått.
Hon hade vant sig att leva för barnen, för maken. Deras problem var hennes problem, deras sjukdomar hennes sjukdomar, deras glädje och framgångar hennes egna. Men nu?
Nonna stod vid fönstret i timmar. Ibland betraktade hon sig i en liten handhållen spegel som hon fått av sin mormor. I den såg hon ibland ett sorgset öga, en tår som försvann bland de första rynkorna, eller ett grått hårstrå vid tinningen.
Nonna var rädd för att stirra sig själv i den stora spegeln.
— Mamma, du måste hitta något att sysselsätta dig med, — dotterns hastiga röst visade att hon var på väg någonstans.
— Vad då, min lilla? — Moderns matta röst försvann längs telefonledningarna.
— Tja, jag vet inte. Böcker, danser för ‘de över…’, utställningar.
— Ja-ja, för dem som är över… Jag är redan över… — Nonna kunde inte samla sig.
— Åh mamma, förlåt, jag har bråttom.
Förvånande nog visade sonen Alex mer förståelse för sin mors sorg:
— Mamma, jag är verkligen ledsen för vad som hänt. Vet du, jag och Anna tänker komma och hälsa på dig, kanske till nyåret. Så kan ni lära känna varandra. Du kommer få det trevligare med oss.
Nonna älskade sina barn, men hon förundrades över hur olika de var…
*****
En kväll, bläddrade Nonna igenom sociala medier, och stötte på en annons:
“Dörrena öppna på hundhemmet! Kom och ta med er barn, bekanta och släktingar. Våra fyrbenta vänner skulle vara mycket glada över att möta nya gäster!
Vi väntar på er på adressen…”
Det fanns även en lista över saker som behövdes om någon skulle vilja hjälpa till.
Nonna läste, en gång, sedan en till.
— Filtar, täcken, gamla sängkläder, handdukar. Jag behöver ändå rensa ut hemma. Jag tror jag har något att ge dem, — funderade Nonna i nattens stillhet.
Stående vid fönstret gick hon igenom listan av vad hon kunde köpa med sin inte allt för stora lön.
Tio dagar senare stod hon vid hundhemmets port. Nonna kom med gåvor. Taxichauffören hjälpte till att lasta ur de oändligt tunga väskorna med filtar och trasor. Även en ihopvikt gammal matta och en bunt med mattor.
Volontärerna på hundhemmet hjälpte gästerna att ta in paket med sängkläder, påsar med mat, väskor med hundpresenter.
Senare delades gästerna upp i grupper av volontärerna, och de blev guidade längs burarna, där de fick höra historien bakom varje av de ledsna boendena…
När Nonna kom hem var hon utmattad. Hon kunde inte ens känna sina ben.
— Okej, dusch, middag, soffa. Något mer får vänta, — sa kvinnan till sig själv.
Men det “senare” blev aldrig av. I hennes huvud snurrade bilder av människor, burar, hundar.
Och deras ögon…
Sådana ögon hade Nonna sett i sin lilla spegel. Ögon fyllda av sorg och misstro mot lycka.
En hund hade särskilt fångat hennes intresse, gammal och gråsprängd. Den var oerhört sorgsen. Den låg tyst i ett hörn och reagerade inte på någon.
— Det är Ledy. En japansk Chin. Hennes ägare övergav henne vid en hög ålder. Ledy är också gammal, hon är redan tolv år.
De säger att med god vård kan de leva uppemot femton. Men Ledy är gammal, sjuk och sorgsen. Tyvärr är det ingen som vill ta hem sådana hundar, — voluntären suckade och ledde gästerna vidare.
Nonna stannade vid Ledys bur. Den reagerade inte på henne. Den låg på en gammal filt, som en gammal smutsig leksak…
Hela veckan tänkte Nonna på den sorgsna hunden på jobbet. Själv hade hon plötsligt återfått energin, och hon visade ny iver på jobbet.
— Ledy är som min spegelbild. Jag är inte så gammal än. Men ensam. Barnen har flyttat, maken har lämnat mig som en övergiven trasa på gatan. Men jag är ingen trasa! Nej, jag är ingen trasa!
Nonna lämnade sitt kontor och ringde hundhemmet.
— Hej! Jag var med på er öppet hus. Ni berättade mycket om Ledy, den gamla hunden. Kommer ni ihåg mig? — frågade hon hoppfullt.
— Ja, absolut minns jag dig. Du var den enda som stannade vid hennes bur.
— Kan jag hälsa på henne?
— Ledy? Otroligt! Självklart, kom gärna! Vi kan ses den här helgen, — volontären och Nonna bestämde en tid för besöket och avslutade samtalet.
Den kvällen stod Nonna åter vid fönstret. Men denna gång var hon inte ledsen när hon tänkte på sitt förflutna. Hon betraktade en man på gården som promenerade med en stor hund.
Hunden sprang glatt i cirklar på den folktomma kvällen. Den jagade en boll, gång på gång bringande den tillbaka till ägaren. Denne klappade hundens huvud ömt.
Helgen närmade sig.
— Hej Ledy! — Nonna satte sig på huk vid hunden. Men den rörde sig inte.
Nonna satte sig direkt på golvet i sina gamla jeans som hon tagit med för att byta om i på hundhemmet.
Utan att närma sig hunden började Nonna prata…
Hon berättade om sig själv, sina barn. Om hur hon bodde ensam i en tre rums lägenhet, som hon nu inte har någon att dela med.
Timmarna gick. Nonna flyttade sig närmare filten, där Ledy låg. Hon försiktigt närmade sig med handen. Nuddade vid huvudet. Strök den lätt.
Hunden suckade.
Och Nonna, mer modig nu, började stryka hunden med långsamma, jämna rörelser. Ledy funderade ett ögonblick, men började snart böja huvudet när Nonna strök den. Så en kontakt etablerades.
Därifrån betraktade hon Nonna med sina bruna ögon, som om den ville förstå om detta var en engångsföreteelse eller inte.
— Vänta på mig, jag är snart tillbaka, — viskade kvinnan till hunden, låste buren och skyndade till volontären.
— Så, hur gick det? — Log volontären mot Nonna.
— Jag.. jag vill ta med henne hem… — av spänningen blev Nonna andfådd.
— Direkt sådär?
— Ja, hon svarade. Ni sa att gamla hundar har nästan inga chanser. Jag vill ge henne den chansen.
— Nonna, jag måste varna dig. Ledy är en sjuk hund, hon behöver vård för att förlänga sitt liv. Det kräver tid, energi och pengar.
— Jag förstår. Jag har uppfostrat två fantastiska barn. Jag tror jag klarar det. Vi ger henne den chansen, — Nonna sa det övertygande.
— Bra, då. Jag kommer att förbereda pappren. Och apropå, vi kommer att följa hennes utveckling. Ni förstår, människor är olika…
— Självklart. Vad ni än säger. Bilder, videosamtal, jag låter er veta om alla veterinärbesök.
Några timmar senare gick Nonna in i lägenheten med hunden omsluten i en handduk. Nonna satte ner den på golvet.
— Nå, Ledy. Detta är ditt nya hem. Nu ska vi lära oss hur vi lever tillsammans.
Nonna tog några dagars semester och ägnade sig fullständigt åt hunden. Veterinärbesök, undersökningar, klotång, borttagande av sjuka tänder…
Ledy visade sig vara en mycket tillgiven hund. Nonna la ut några filtar på golvet, ifall Ledy skulle behöva göra sina behov.
De gick ut mycket tidigt på morgonen och sent på kvällen.
*****
— Mamma, vad har du gjort? Har du förlorat vettet? — Dottern nästan skrek i telefonen.
— Jag mår bra. Tack för att du bryr dig.
— Mamma, vad är detta för en meningslöshet med en hund från ett hem? Dessutom gammal och sjuk. Du måste vara galen i huvudet! Kan du inte syssla med dans istället?
— Min kära, din mor är en ung kvinna. Jag är bara femtiotre år. Jag är frisk, vacker och självständig. Är det inte det jag lärt dig! — kontrade Nonna.
— Men, mamma…
— Inget “men”… Du har ditt liv, din bror Alex är också långt bort. Din far har dessutom bytt ut mig mot en nästan skolålder flicka. Var snäll och lär dig respektera och acceptera mina beslut.
Nonna stängde av telefonen, andades ut och gick till köket. Hon kände för kaffe.
— Mamma, du är fantastisk! Jag kunde inte ens tänka mig! En hund från ett hem, det är värt respekt. Tror du att du kommer att klara det? — Sonen uppmuntrade henne men var samtidigt väldigt förvånad.
— Alex, jag uppfostrade ju er. Det gick på något sätt, — skrattade Nonna. — Jag kommer klara det. Hemmet lovade hjälpa till vid behov.
Nonna nämnde inte för varken sonen eller dottern att hon under nattliga promenader med Ledy hade lärt känna mannen med den stora hunden.
Att han heter Dima. Han är skild, hans ex-fru flyttade till ett nytt liv i ett nytt land med en ny man. Och han fick en hund…
Gissa varifrån?
Jo, Dima träffade sin Acke på hemmet. Acke hämtades därifrån via fångst. En stor rasmässig hund rusade runt som galen i staden när han togs in.
Trots märkning gick det inte att hitta de gamla ägarna. Och Dima började leva med Acke, anpassandes till de nya omständigheterna…
*****
— Mamma, jag och Anna kommer och hälsar på, är det okej? Jag vill introducera henne så snart som möjligt. Hon är lika galen som du!
Nonna skrattade åt sonens ord.
— Kom, min son. Vi ser fram emot er.
Och den trettioförsta, när dörren ringde, blev två hundar uppmärksamma – Dima och Acke hade kommit för att hälsa på Nonna och Ledy.
Sonen, som såg alla dessa, blev glad:
— Mamma, jag väntar inte tills ikväll, jag säger det nu. Detta är min Anna. Jag älskar henne, och du kommer snart bli farmor.
Och dessutom – vi vill skaffa en hund från hemmet. Men först en liten, med tanke på att barnet snart föds…
Den natten fanns inga sorgsna fönster i staden – gratulationer, musik och skratt fyllde staden och hela världen med glädje.
Till och med på hemmen fylldes deras hjärtan med hopp, som ännu ej funnit sin familj – väntan på lycka.
Så låt oss alla vara lyckliga!
Och till er, mina kära vänner, skickar jag och min hörnpinne Fila stora hälsningar och gratulationer. Jag hoppas han inte längre minns hemmet.
För han är lycklig och badar i vår kärlek!
Önskar er allt gott!
