Varför lät jag min son och hans fru flytta in hos mig? Jag vet inte riktigt.
Jag heter Vera Lindgren, bor i en tvåa i en av Stockholms lugna förorter. Jag är sextiotre år, änka. Pensionen är inte stor, men jag klarar mig. När min son Oskar gifte sig för två år sedan blev jag, som vilken mamma som helst, överlycklig. Han är ung bara trettioett år, och hans fru Elin är lite yngre. De gifte sig, vigdes, men hade ingenstans att bo. Ingen egen bostad. De sa: “Mamma, vi får väl bo hos dig ett tag. Snart sparar vi till kontantinsatsen och flyttar.”
Jag, som en dåre, blev glad tänkte att jag skulle få sköta barnbarn. Så jag lät dem stanna. Men nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur det här. För det där “ett tag” har blivit två år, och ingen av oss har någon livskvalitet längre.
I början höll jag mig på behörigt avstånd. De är unga, måste vänja sig vid äktenskapet. Jag störde inte, lagade mat, tvättade, städade allt som det skulle vara. Sen blev Elin gravid. Tidigt, tänkte jag om Gud ville det så, får det väl vara så. Mitt barnbarn, Liam, kom till världen. En underbar pojke. Bara att alla mina besparingar försvann. Allt för ett barn blir dyrt: blöjor, mjölk, gröt allt ska vara märkesvaror, färskt, importerat.
Jag vill gärna hjälpa till. Men jag är ingen hembiträde. Ändå har jag blivit barnflicka, kock och städare i en. Den unga mamman är “så trött”. Liam låter henne inte sopna, säger hon. Så hon ligger i sängen till lunch, med telefonen i handen. Barnet sitter i gungstolen. Hon i soffan. TV:n på, lunchen klar, golvet moppat, barnet badat. Och Elin klagar på att hon är “helt slut”.
Och min son? Oskar går till jobbet och kommer hem tyst, säger inget. När jag försöker prata med honom undviker han mig. “Mamma, blanda dig inte”, säger han. Elin uppför sig som om hon äger lägenheten. Jag säger något, hon svarar med tre ord. Alltid högljutt. Sen säger Oskar att jag “förtrycker” hans fru. Förtrycker! Jag, som gör allt för dem!
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag säger till Oskar: “Hitta en hyreslägenhet. Jag är trött.” Och han svarar: “Vi har inga pengar, mamma.” Jag föreslog att vi byter jag tar en etta, de sparar till kontantinsatsen och lär sig stå på egna ben. Jag skulle hjälpa till med barnet, när jag orkar. Men nej, Oskar nickar bara, inget händer.
Jag förstår att de är unga, att det är svårt. Men jag är inte av stål heller. Jag har högt blodtryck, ledvärk, sömnproblem. Och när de behöver mig springer jag iväg till sjukhuset, sprutor, tar hand om Liam i flera dagar. När jag säger att jag är trött tittar de på mig som om jag vore en förrädare.
Nyligen blev det en stor konflikt. Jag ställde upp köket, lagade gröt till Liam, allt som vanligt. Elin vaknade och sa: “Varför har du lagat den här gröten igen? Jag sa ju att jag vill ha färdiggröten!” Jag höll inte tillbaka. Sa att jag är mormor, inte en matlagningsrobot. Att de borde försörja sig själva. Hon grät, Oskar tog hennes parti, de smällde dörren och gick. En timme senare var de tillbaka, som om inget hänt. Inte ens en förlåtelse.
Nu vaknar jag varje dag och undrar: varför lät jag dem stanna? Varför stod jag inte på mig från början? Kanske för jag är mamma. För jag älskar min son. Och mer och mer tänker jag jag älskar honom, men jag är utmattad. När jag sitter och tar blodtrycksmedicin undrar jag är det dags att de flyttar? Det kommer göra ont, men jag kanske slipper gå under.
Och säg mig är jag så naiv? Eller finns det fler i min ålder som hamnar i samma fälla?
