De säger att barn är lycka. Likaså barnbarn. Javisst, jag håller med, men bara när man inte har för många och har råd att stötta dem. Min man och jag har en dotter. Som det brukar bli, när hon var nitton år chockerade hon oss med att berätta att hon väntade barn. Det var som om någon hällde iskallt vatten över oss. Hon fick inte bara ett barn utan två tvillingar! Sen gifte hon sig.
Allt rasade som snö från taket. En ung mamma med två små barn. Hennes man var också ung, tjänade knappt tillräckligt för att köpa en påse kaffe och lite kanelbullar. Vi fick stå för det mesta. Min man och jag tog extra jobb, för att ha råd att försörja barn och barnbarn.
För en tid bodde de hos oss. Mornarna kom snabbt två jobb och jag sprang som en yr höna runt tvillingarna hela natten för att min dotter skulle få vila. Min kropp började kännas som en trasig cykel.
Så gick det tre år, barnen växte till sig, dottern ringde och sa att hon var gravid igen. Jag sa direkt att det vore bättre med abort. Två barn är ju svårt som det är. Men nej, hon stod fast hon ville ha barnet. Hon födde och cirkeln var sluten igen. Nu behövdes ännu mer pengar, ännu ett barn som skulle ha mat och kläder. Min man och jag dök åter ner i jobbhavet med huvudet före. Även om svärsonen tjänade mer nu, hur skulle fem personer kunna leva på det?
Min man fick en stroke och mitt hjärta började bulta som en trasig motor. Det blev tydligt att våra kroppar inte orkade längre. Jag sa till min dotter att nu får de klara sig själva. Då slog hon mig som en stock hon berättade att hon väntar sitt fjärde barn.
Jag fick ingen luft. Vad tänkte de egentligen? Det är som om de tror att min man och jag ska stötta dem hela livet. Men vi kan inte det längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Och jag vill inte att folk ska döma oss för att vi inte hjälper vår enda dotter. Men vi har redan gjort allt vi kunnat.
