Jag står på Arlanda och väntar på att min fru ska komma hem från Italien. Flyget är försenat, redan tre timmar enligt högtalarna, och jag börjar bli alltmer irriterad. Bredvid mig står en annan man, en gentlemanstyp med glasögon, hatt och en liten väska. Han närmar sig mig och frågar försynt om jag kan vaka över hans väska i några minuter medan han springer på toaletten. Eftersom jag är en ganska blid själ, går jag med på det och står där och väntar. En halvtimme går, sedan en timme, sedan en och en halv. Nu är jag inte bara irriterad, jag är rasande!
Till slut går jag fram till en polis som jobbar på flygplatsen och förklarar situationen med väskan. Han ber mig följa med honom. Vi går till säkerhetskontoret och börjar ta fram en rapport om väskan, inklusive mina passuppgifter och en beskrivning av vad som hänt. Slutligen kommer vi till steget där vi ska gå igenom väskans innehåll.
Vi öppnar den…
Åh, kära nån! Väskan är fylld till brädden med stora sedelknippen av euro, prydligt packade i bankförpackningar! Jag är så chockad att jag nästan tuggar i mig mitt eget skägg av insikten att jag inte tog för mig av innehållet! Jag känner mig som den största dårfinken, så pass att jag inte ens har energi kvar att förbanna mig själv. Jag ser hur poliserna diskret knycklar ihop rapporten och stirrar generat mellan varandra och väskan… Plötsligt flyger de på den och börjar trycka ner packarna i sina fickor, medan jag står där och dreglar.
Men sergeanten förbarmar sig över mig och säger:
— Vad står du här för, vår lilla hjälte? Ta för dig också, annars är vi väl galna!?
Jag rusar fram till väskan, helt glömd av vad jag heter, och börjar också fylla på med sedlar…
Jag tar och tar och tar…
Vaknar upp — hela täcket är instoppat i mina kalsonger.
