Det var en larmig vårdag på Götgatan, precis som det brukar vara när solen äntligen har slagit igenom den långa vintern och smälter det sista kvarstående snötäcket. Vattnet rann nerför trottoaren som silvertrådar, och i fjärran hördes den lilla kyrkan vid Storkyrkans torg. En mikrobus klev ur platsen och en grupp kvinnor i färgglada klänningar och sjalar steg ur den ljusblå, grön och vit. Sjalarna var knutna löst kring halsen. Män i skräddarsydda kostymer med välpolerade skor gick i släptakt bakom dem.
Från en mindre bil steg en kvinna ut, fokuserad och försiktig.
Alva! Du får inte gå ensam, Alva! ropade hennes man, Sven, som sprang fram till bilen.
Tyst, Sven. Petter har somnat. Jag vill inte väcka honom. Jag är rädd viskade Alva, förvirrad. Hon hade aldrig förrän nu gjort barnets dop. Hon var förstamarbetande mamma och fruktade att den lilla Petern skulle skrika som för en vecka sedan när de badade honom. Då hade han blivit så rädd att sjuksköterskan, Märta Vikström, hade kommit in, lugn och nästan stelt, och gått in i rummet där Alva höll sin vrickande bebis.
Lägg ner honom befallde Märta.
Vad? Jag hör inget muttrade Alva, halvt förvirrad av tröttheten.
Lägg ner barnet, du skakar honom som en slede! Du tror du har ställt om benen i huvudet! svarade Märta med skarp ton.
Alva ryckte upp sina ögonbryn i förskräckelse och såg på Sven, som bara log åt hennes panik.
Det var märkligt hur Alva, som bara var en ung flicka en gång, nu hade fött en son till sin make, men ingen av dem visste riktigt hur de skulle uppfostra honom.
Lägg honom nu! Så stark, så liten! sade sjuksköterskan. Och han ser så ut som sin pappa!
Sven reste sig stolt. Det fick Alva att tänka på hur hennes svärmor brukade säga: Alvas lilla knippe, likt en kunglig släkt! Hon märkte också att Petern hade en liten knubbig näsa, och hennes egen blick flög till hans ögon.
Märta fortsatte: Du ser så bekymrad ut, Alva. Vad har du på hjärtat? Du ligger bakom fönstret, låt svalka barnet.
Sven gick genast och stängde fönstret.
Doktorn, vad är det med honom? frågade Alva med tårar i rösten. Han har aldrig varit så här orolig förut.
Vad vill du ha av mig? svarade Sven. Skulle du föda en flicka, vore det annorlunda! Men en pojke, en liten knutte, är ändå en gåva.
Samtalet fortsatte med skämt och skratt, men Märta gick igenom Petern noggrant, masserade hans ben och kollade hans armar som krampade. Till slut konstaterade hon:
Det är kolik. Jag ska skriva ut något för att lugna magen. Sluta skaka, mamma, det är inget farligt. Han är stark. En napp? föreslog hon.
Vi är emot nappar! svarade Sven bestämt. Det är meningslöst.
Mot? märkte Märta förvånat. Alva Låt honom ligga i din famn, ta hand om honom och gå sedan till köket.
Alva nickade, men suckade djupt och gav Petern till Sven.
Så, min kära, låt oss dricka lite kaffe. skrattade Märta och pekade på köket.
Köket var mörkt men varmt, med doft av nybryggt kaffe.
Vi har en kaffebryggare och lite socker, så vi kan göra te också. sa Märta medan hon såg sig om.
Alva ställde fram två muggar. Märta frågade vad som var speciellt med barnsjukhusets sjuksköterskor.
Alva ryckte på axlarna. De har inte kritiserat mig, bara försökt vara förstående. Det är skönt att vara barnläkare, man kan hjälpa allt.
Märta nickade. Utbildning och böcker hjälper, men erfarenhet är viktigast. Du har en bra termometer i badkaret, rena kläder och en välvårdad bebis. Drick ditt te medan du kan.
Samtalet föll snabbt ner i tårar.
Jag är så trött. Jag behöver sova. Petter äter mycket, men vill inte ha blöjor som är våta, och jag har inga krafter kvar snyftade Alva. Jag har studier kvar, tre tentor, och känner mig som en dimma. Jag orkar inte mer.
Märta suckade och frågade om någon hjälpte dem. Alva förklarade att svärföräldrarna bodde långt borta och att hennes föräldrar hade motsatt sig deras äktenskap och barnet. Hon kände sig ensam med skulden.
Märta pekade på muggen och sa: Lägg ifrån dig den här lilla presenten, 4,6 kilo väger han. Du måste äta, annars blir du svag. Låt honom somna och fortsätt sedan med ditt liv. Allt blir bra.
Alva åt snabbt en köttbiff med äppelmos, som Sven hade köpt på en lokal marknad, och la sig sedan på soffan i köket. Hon försökte dra över en filt, men krafterna räckte inte. Hon somnade omedelbart.
Det är som om det bara var igår.
Nu står Alva i en krämfärgad klänning med låga klackar, håller Petern i famnen framför ett litet hus intill kyrkan. Idag ska han döpas och Alva är nervös.
Kom, Alva, dags! tjuter Sven, kramar sin son och går mot gästerna.
Snart kommer de in i kammaren, dopet sker, Petern snyftar några gånger, men sedan öppnas hans blå ögon och han möter de målade änglarna i taket. Gåvopersonen, Alvas väninna, nickar och säger:
Petter är ett starkt knippe! viskar hon. Bra jobbat, ni två!
Märta Vikström går in genom de smidda grindarna till kyrkplanen och gör korsfärd.
Hon ser en man i keps och en kåpa, men även om han tvivlar på korset, vet hon att någon högre kraft kan hjälpa.
Ta av kepsen, vännen, du är i ett heligt rum påpekar hon. Mannen drar av kepsen, blottar ett skalligt huvud. Hon rycker på axeln åt traditionerna.
Mannen mumlar ett tack och tittar på dopet. Märta kommenterar:
Ett vackert dop, ett fint par och en stark liten pojke! hon ler mot Alva men går sedan vidare.
Den unge mannen svarar: Döpning är bara en ceremoni, men barnet blir alltid förföljt! han skrattar.
Märta svarar: Du förstår inte, ung man
Vi måste döpa honom, jag känner att allt blir bättre och att Sven blir frisk! ropar hon.
Samtidigt har hennes egen son, Erik, växt upp till en stark ung man som jobbar som byggnadsingenjör. De berättar om hur Erik ska gifta sig, men när de får ett samtal från sjukhuset blir de oroliga: Erik är kritiskt sjuk.
Vad säger du? frågar Erik, förvirrad. Jag förstår inte.
Det visar sig att Erik fick en infektion och måste behandlas. Hans far, Johan, blir rasande och anklagar annan läkare, men med hjälp av sjuksköterskan Lena får de en lösning.
Efter veckor av behandling blir Erik frisk igen. Familjen firar och tackar för den ängel som skyddade honom.
Tillbaka i kyrkan, står Alva och Sven med Petern i famnen, och Märta ser på dem med ett leende. Solen glittrar i strömmen som rinner förbi, och allt känns rent och förberett för våren.
Mannen utan keps går mot äktenskapsbyrån, och både han och Märta stannar vid den gamla byggnaden med sina moderna fönster och klassiska pelare.
Jag får nog aldrig se hans bröllop säger Märta.
Vems är det? frågar mannen.
Jag har en son, en fin kille, men han vill inte gifta sig. Det är så sorgligt att vara ensam förklarar hon.
Mannen fnissar, men märker att en ung brud i spets med fräknar ser lycklig ut. De diskuterar hur ungdomar idag prioriterar arbete framför familj.
Samtalet slutar i ett skratt och en oväntad kyss, men polisen blir tillkallad och folk samlas runt dem. Barnet Sune hoppar runt på en fest och pratar om hur han har en ängel som räddade honom från en hund på gatan.
Alla i kyrkplanen slutar att prata om dop och börjar njuta av den vackra vårdagen, med hopp om att både Alvas och Svens barn, Petern, och alla andra barn, får växa i trygghet och kärlek.
