Av någon anledning verkar många kvinnor tro att om man har passerat 40 och kanske skiljt sig en eller två gånger, så kan man lika gärna lägga ner hoppet om livet och kärleken. Jag hamnade i precis samma sits. Jag har själv varit gift två gånger. Första gången var jag ung, och från det äktenskapet har jag en dotter. Andra gången gifte jag mig när jag var 30 år. Varken första eller andra äktenskapet höll längre än två år. Det var alltid något som inte stämde med männen.
Självklart har jag haft relationer sedan min andra skilsmässa, men de har aldrig lett till giftermål. Nu är jag 45, och trots allt som har hänt så tror jag fortfarande på att man kan vara lycklig och att själsfränder finns där ute. För att inte dra ut på det för bara en månad sen stötte jag på en man på stan. Mats, han är 49. Jag promenerade i Humlegården i Stockholm, alltid noga med att se proper ut, och bestämde mig för att slå mig ner på ett fik.
Mats kom fram och började prata med mig. Visst, han var inte riktigt min typ, men han såg vårdad ut och verkade ordentlig. Vi presenterade oss och han bjöd på en till kopp kaffe. Jag var snabb med att fråga om han hade partner eller sambo, och då svarade han undvikande. Det var ganska tydligt att han hade något på gång med någon. Ändå bjöd jag hem honom för att fortsätta prata, och erbjöd honom te och en kanelbulle som jag bakat själv dagen före. Du tänker säkert att jag är galen som släpper in en främling, men vi hade faktiskt passerat flera bekanta på vägen, så jag var inte orolig. Dessutom kändes Mats inte farlig.
Vi kom hem till min lägenhet på Östermalm, och redan i hallen tittade Mats sig omkring och fnissade lite:
Oj, du har ju riktigt stor lägenhet. Ser ut som om den inte fått sig en uppfräschning på femton år.
Jag låtsades som ingenting. Visst, senaste renoveringen gjorde jag för tio år sedan. Men den är fräsch! Varför lägga pengar på väggar och tak när jag kan lägga dem på mig själv? Är det så fel tänkt?
Jag bjöd på te och bullar, vi fikade, och sedan började han igen klaga på min lägenhet. Då sa jag rakt ut: Men vad spelar det för roll var jag bor? Varför bjuder inte du hem mig då? Då blev han tyst med en gång. Ingen fortsatt diskussion. Han sa att han skulle ringa om en vecka innan han gick hem.
En hel vecka gick utan att han hörde av sig inte ett sms, inte ett samtal. Sen, sent på kvällen en lördag, messade han plötsligt och sa att han ville komma förbi. Så jag svarade att nästa gång han kommer får han ta med sig arbetskläderna, för då blir det till att tapetsera om tillsammans. Då kom han minsann på att han hade något superviktigt att göra och att han skulle återkomma nästa vecka istället.
Alltså, jag är ganska säker på att han är gift eller sambo, och bara söker lite spänning och gärna hos någon som bor flott och har pengar på banken. Nja, det är inte min grej. Det viktiga är att jag märkte att vi bara var kompisar egentligen. Och jag är fortfarande säker på att jag kommer hitta min kärlek. Det vill jag verkligen säga till andra kvinnor om en man inte anstränger sig för dig, varför ska du lägga någon tid på honom? Vi är värda så mycket mer!
