— Ursäkta, vet ni om bussen har gått? — flämtade en man som sprang fram till hållplatsen. En man, inte en herre, väl över femtio, i jacka och träningsoverall, med en sliten väska över axeln. Hans ansikte var enkelt, med mustasch; Maj-Lis avskydde alltid mustascher och vände bort blicken utan att svara honom.
— Ursäkta, är det svårt att svara? Har sista bussen gått, eller inte? Du väntar ju på bussen? — Mannen fick tillbaka andan och släppte den tunga väskan på bänken bredvid Maj-Lis.
— Jag väntar varken på något eller någon, — svarade hon irriterat, men insåg att det var sent och hon visste inte vem mannen var, så hon svarade mjukare, — En buss gick för ungefär fem minuter sedan, jag la inte märke till det.
— Jaha! — Mannen sjönk ner på bänken så plötsligt att Maj-Lis blev rädd att bänken skulle rasa ihop och hon hoppade upp.
— Missade du också bussen? — fortsatte mannen att fråga och hon kände sig förföljd.
Maj-Lis drog åt kappan och bestämde sig för att gå hem, det var redan sent.
För en timme sen kände hon en konstig längtan att gå ut. Det blev kvavt och ensamt, något som aldrig hänt tidigare.
Maj-Lis hade levt ensam hela sitt liv och kände sig väldigt nöjd med det. Väninnorna hade gift sig, fått barn, men hon hade aldrig önskat det där. Hon mindes tillbaka – hennes mamma på landet hade fött barn på löpande band. Sedan lämnade hon tre av dem på en institution, och Maj-Lis, som var äldst, rymde till staden. Hon avslutade sina studier, utbildade sig till ekonom och arbetade hela sitt liv på stadens centrala restaurang. Restaurangen “Den Gyllene Tiden”, glatt musik, god mat!
Maj-Lis började som ekonom och blev sedan chefsekonom fram till pensionen. Bröllop, jubileer, det var aldrig tråkigt. Bra lön, god mat, hon köpte en lägenhet, reste på semestrar och ville inte ha något annat liv.
Men ett år sedan sa restaurangens nya ägare att Maj-Lis inte kände till de nya arbetsmetoderna och att mycket inte passade honom.
Och så skickades hon i pension, trots att Maj-Lis inte alls kände sig redo för det.
Till en början började hon leta efter ett nytt jobb. Hon insåg sedan att det hon erbjöds inte tilltalade henne, och där det tilltalade henne behövdes yngre folk.
Hon slog ifrån sig, tänkte att hon hade en ekonomisk buffert sparad, och gick i pension utan att se sig tillbaka, in i det friaste liv hon någonsin haft.
Till en början var allt fantastiskt; inga planer, inga väckarklockor, utflykter och till och med stavgång i parken.
Men plötsligt tröttnade hon på allt, och ikväll gick hon bara ut och satte sig på en bänk vid busshållplatsen.
Bilar körde förbi, tutade, blinkade, människor gick förbi och pratade, men hon satt där och kände som om hon inte existerade; bara den bullriga staden levde sitt eget liv och hennes liv saknade fullständigt betydelse!
Och hon var inte viktig för någon, absolut ingen, i hela världen!
Och plötsligt, den här mannen!
— Har du också ingenstans att sova, eller? Jag har sovit här på bänken över natten förut, sen åkt hem på morgonen. Jag bor utanför stan, missade bussen efter att ha jobbat natt. Då det var varma nätter, idag är det kyligt! Men jag har mackor med korv, kom igen… frun, sätt dig ner, jag bits inte. Här, ta sabrödet är fräscht, korven fin, jag tar fram min termos och vi dricker lite varmt te, socker finns också, värmer upp oss.
Mannen började plötsligt prata du till henne och räckte en macka till Maj-Lis. Hon ville tacka nej, men insåg att hon var väldigt hungrig. Hon hade inte ätit middag, knappt lunch. När hon tog en tugga var det så gott! Hon hade inte köpt korv på länge — försökt att banta, men här var brödet aromatiskt, korven läcker.
Mannen skrattade glatt,
— Så, smakar det gott, va? Här, jag har hällt upp te, var försiktig så du inte bränner dig. Vad heter du förresten?
— Maj-Lis, — svarade hon med full mun, och mannen nickade glatt,
— Så Maj-Lis! Jag heter Micke, ursäkta, Michael heter jag, Michael Larsson. Jag brukade jobba på fabrik, men nu är det bevakning dygn tre dagar ledigt. Det går bra, min mamma är sjuk, gammal, så jag jobbar mest för hennes medicin, hoppas hon lever länge. Familj hade jag, men den försvann, sonen blev stor, frun gick till en annan — så jag lever och lever! — han suckade och log, men ögonen blev plötsligt sorgsna.
— Och du, Maj-Lis, hur långt har du hem? Vill du ha pengar till taxin? För mig är det långt, de kör inte utanför stan på natten, inga kunder tillbaka, dubbel taxa blir det, för dyrt. Här, det räcker för dig, — Micke log mot henne, och Maj-Lis kom plötsligt ihåg en skolkamrat, Calle, som brukade ge henne sina smörgåsar när hon var alltid hungrig, och tittade på henne med varm, lite retsam blick, precis som den här mannen. Just nu kände hon sig ung igen, som om livet på restaurang »Den Gyllene Tiden» aldrig funnits, och att det inte var hon som blivit pensionerad.
Maj-Lis åt upp smörgåsen, drack det varma, söta teet och utan att riktigt veta varför sa hon,
— Kom med mig, Micke, ska du verkligen sova på bänken? Det där är mitt hus, ingen skjuts behövs. Ta din väska och följ med, men uppför dig väl, jag är tyngre på handen än jag ser ut!
Mannen blev ställd, såg förvirrat på henne, sen på huset bakom och återigen på Maj-Lis,
— Men varför satt du här då? Vad väntade du på?
— Jag väntade inte på något, har inget att vänta på längre, kommer du, eller inte? — Maj-Lis vände sig och gick mot huset. Michael började tveka, tog sedan sin väska,
— Javisst, men det känns obekvämt! Ja jag… tänk inte på det, jag sover på golvet, i hörnet, åker direkt imorse. Tack, fryser annars, — Michael följde efter Maj-Lis, skakade på huvudet i förvåning.
På morgonen vaknade Maj-Lis av ett konstigt ljud. Hon gick ut från rummet — Michael var redan uppstigen, han hade sovit på kökssoffan och reparerade något på toaletten,
— Din toa läcker, har fixat det, kanske jag har förtjänat frukost? — han rätade upp sig och log, och hon blev förvånad. Framför henne stod en främmande man i t-shirt, håret delvis grått, fuktigt — han hade bara sköljt sig. Men hon blev glad och varm inombords, utan att riktigt förstå varför.
— Jaha, vi fixar frukost då, Micke, verkligen förtjänat det. Vill du ha äggröra med tomater? — Maj-Lis log, — och för övrigt… tvättmaskinen funkar inte bra heller, läcker lite. Och dessutom…
Så blev Michael Larsson kvar hos Maj-Lis fram till nästa arbetsnatt. Han ringde sin mamma, hon visade sig må bra och stannade kvar.
De bor nu tillsammans, Michael jobbar skiftesarbete, och Maj-Lis väntar på honom och lagar gourmetmat och rätter från restaurangen. Michael pussar hennes händer,
— Maj-Lis, jag förstod, du väntade på mig, det var inte en slump att jag missade bussen, det var ödet! Förlåt, du var så ensam, jag kunde inte lämna dig ensam. Har levt ett helt liv och visste inte att jag kunde älska så här, otroligt vad jag haft tur!
De besöker ofta hans mamma, trots att hon är över åttio är hon envis och livlig. Maj-Lis känner sig som en flicka bredvid henne.
Maria Persdotter är så glad för sin sons skull. Äntligen har Michael också funnit lycka, någon att leva för.
