**Dagboksinlägg**
Jag städade Olofs arbetsrum när min trasa snuddade vid en trave papper på skrivbordet. De föll ut över golvet, och jag svor tyst medan jag plockade upp dem. Under stolen glimmade något svart – en liten telefon i ett nött fodral.
– Konstigt, mumlade jag och vred på den.
Olofs nya iPhone låg alltid antingen i hans kavajficka eller på nattduksbordet. Den här var billigare, enklare och… okänd. Jag tryckte på knappen – skärmen lystes upp utan lösenord. Hjärtat knöt sig.
Sjunkande ner i stolen stirrade jag på telefonen. Tjugotre år av äktenskap, två döttrar… Skulle allt vara förgäves? Mina fingrar bläddrade av sig själva genom menyn. Inga bilder. Bara några kontakter utan namn, bara initialer. Sedan såg jag meddelandena. Ett samtal med “L.S.” stod högst upp.
– Idag kl 19:00, som vanligt? skrev Olof för tre dagar sedan.
– Ja, jag väntar, svarade “L.S.”
Två dagar senare:
– Tack för igår. Allt var perfekt som vanligt, skrev Olof.
– Kul att du gillade det. Imorgon också?
– Försöker, men kan inte lova. Lovisa verkar misstänksam…
Jag kände hur svartnade för ögonen. *Jag*? Misstänksam? Jag hade inte ens tänkt tanken förrän nu! I bröstet brann det av ilska och sorg. Tjugotre år av förtroende – och så här slutar det?
Nere slogs ytterdörren igen. Olof var hemma tidigare än vanligt. I panik gömde jag telefonen i fickan på morgonrocken och låtsades fortsätta städa.
– Lovisa? Var är du? ropade han från hallen.
– Härinne, städar lite, svarade jag och försökte låta normal.
Olof stod plötsligt i dörren – lång, vältränad, i en prydlig kostym. Vid femtio såg han yngre ut än sina jämnåriga och fångade fortfarande blickar. Förr gjorde det mig stolt, nu kände jag en kall klump av oro.
– Hur var dagen? frågade jag och torkade bokhyllan.
– Okej, suckade han och lossade slipsen. Trött bara. En kund var riktigt krävande.
“*Vilken kund? L.S.?*” ville jag fråga, men höll tyst.
– Varför är du hemma så tidigt?
– Saknade dig, sa han och kramade mig bakifrån. Han luktade som alltid av rakvatten, men också svagt av cigaretter, trots att han slutat för fem år sedan. Lukten gjorde ont.
– Jag tar en dusch, sa han och gick.
Jag sjönk ner i soffan. Vad skulle jag göra? Konfrontera honom? Spionera? Eller bara fråga rakt ut? Telefonen brände i fickan. Jag öppnade meddelandena igen. Inget explicit, inga kärleksförklaringar. Men det hemliga telefonens existens sa nog.
Kvällen var plågsamt spänd. Vi åt, såg en serie, pratade om våra döttrar. Den äldre, Elin, bodde i en annan stad med sin man och tvåårige son. Den yngre, Maja, pluggade på universitetet. Olof betedde sig helt normal – skrattade, frågade om min dag. Inget märkligt… om man inte visste om telefonen.
Sent på natten, när han somnat, kollade jag hans kavaj. I en sidoficka hittade jag ett visitkort: “Linda Svensson” och ett telefonnummer. *L.S.* från telefonens meddelanden?
Nästa morgon stirrade jag på honom medan han sov. Hans välbekanta ansikte kändes plötsligt främmande. Hur kunde han göra så här?
Vid frukosten ställde jag frågan:
– Olof, är du lycklig med mig?
Han tittade förvånat upp:
– Varför undrar du det?
– Svara bara.
– Självklart, sa han och lade handen över min. Tjugotre år tillsammans, Lovisa.
Hans beröring, som brukade värma, brände nu.
– Vill du… ha något annat? Någon annan?
Hans ögonbryn drogs ihop:
– Vad menar du?
– Svara.
– Jag vill bara ha dig, sa han bestämt.
Hans ord lät ärliga, men jag visste inte vad jag skulle tro. Telefonen i morgonrocken kändes tyngre än någonsin.
När han gått ringde jag min väninna Sara.
– Tänk dig, jag hittade en hemlig telefon hos Olof, viskade jag.
– Va? *Verkligen?*
Jag berättade om meddelandena, visitkortet, den rödhåriga kvinnan. Sara suckade:
– Åh, Lovisa… Så hemskt. Vad ska du göra?
– Vet inte. Tjugotre år… Jag trodde allt var bra.
– Prata med honom.
Men jag var rädd. Rädd för att förstöra det vi byggt.
När Olof kom hem den kvällen hade han med sig en bukett av mina favoritblommor.
– Vad är detta? undrade jag. Blommor av skuldkänslor?
– Ville bara göra dig glad. Du har verkat så nere på sistone.
Jag försökte le, men det blev snett.
Vid middagen kunde jag inte hålla mig längre.
– Olof, vad skulle du säga om jag… hade en hemlig telefon?
Han stelnade till.
– Vad menar du?
– Inget. Bara undrade.
Han såg allvarlig ut:
– Jag skulle undra varför du behövde dölja något.
Jag svalde.
– Och om jag inte ville berätta?
– Då skulle jag misstänka att något var fel.
Jag reste mig, hämtade den svarta telefonen och lade den framför honom.
– Jag hittade den i ditt arbetsrum. Och jag läste meddelandena från “L.S.” Och hittade Linda Svenssons visitkort.
Hans ansikte blev blankt av chock. Sedan *skrattade* han. Ett uppriktigt, glädjefullt skratt.
– Lovisa… Du tror inte *på riktigt*…
– Vad annars ska jag tro?
Han drog efter andan.
– Minis du när jag fyllde femtio förra året? Du frågade vad jag önskade mig…
Jag nickade.
– Jag har alltid velat lära mig spela gitarr. Så jag började ta lektioner. Hos Linda.
– *Gitarr?*
– Ja! Jag ville överraska dig på vår årsdag. Köpte den här telefonen så du inte skulle se tiderna.
Jag stirrade misstroget.
– Bevisa det.
Han kom tillbaka med en gitarrmapp.
– Gömd bakom vinterkläderna.
Han spelade – hackigt, osäkert – men ändå. Min favoritlåt.
Jag grät av skam och lättnad.
– Förlåt mig.
– *Jag* borde be om förlåtelse, sa han. Ville bara göra något fint.
Vi satt uppe sent. Han visade sina övningar, berättade om lektionerna. Jag skrattade och grät om vartannat.
– Visste du, sa jag när vi låg i sängen, att jag aldrig trott du k– Visste du, sa jag när vi låg i sängen, att jag aldrig trott du kunde överraska mig så här efter alla dessa år, och nu ser jag fram emot alla nya överraskningar vi ännu kommer att dela.
