I vissa relationer kommer det där ögonblicket när ena parten helt plötsligt, av någon svårförklarad anledning, inte känner någonting längre. Tyvärr var det precis det som hände med Markus. Han hade aldrig haft en romantisk relation innan han fyllde sjutton, trots sin oväntade popularitet bland tjejerna. I stället valde han att fokusera på sina gymnasiestudier och självförbättringdrömmen om att bli kirurg krävde trots allt mer plugg än en normal människa borde tåla. På uppmaning av sin mamma bestämde han sig till slut, när han började på Karolinska Institutet, för att faktiskt ta tjejer i beaktande.
Till slut träffade han en tjej han verkligen gillade. Det var Elina, som till råga på allt råkade tillhöra samma studiegrupp. Hennes förvåning gick inte att dölja när han tog mod till sig och började prata med hennehan pratade sällan med tjejer och höll sig mest till sitt fotbollsgäng. De började prata allt oftare och Markus bjöd till och med ut Elina på restaurang några gånger, något hon tackade ja till utan att blinka. Med tiden gled de in i ett förhållande, och av bara farten blev det allmänt känt att de var ett par.
Markus mamma var överlycklig, nästan på gränsen till pinsam, eftersom hon oroat sig för att han skulle bli kvar ensam hemma i källaren med bara delikatessknäckebröd och medicinböcker som sällskap. Men så, lagom till examen, blev Elina plötsligt sval som en isbit i februarihennes känslor bara töade bort. Visst, det var sorgligt, men svenskar är ju nästan nationalproffs på lågintensiva separationer, så egentligen var det ingen större överraskning.
När Markus fick veta vad som hade hänt, kände han sig ändå helt golvad. Fastän han vid det laget var en vuxen man (med svensk standard räknat i alla fall), var det första gången han fick smaka på den lite bittra melodin av hjärtesorg. Och det, mina vänner, svider mer än en skvätt stark senap på julbordet.
