Det hade gått två år sedan den där dagen, och nu mötte jag henne igen. En vacker kvinna promenerade på Drottninggatan framför mig och mitt hjärta stannade till. I henne kände jag direkt igen min före detta fru, Elin Lundgren, kvinnan som en gång fått alla män att vända sig om efter henne.
Efter vårt bröllop kände jag inte igen Elin längre. Hon blev som en av de där kvinnorna med flottigt hår uppsatt i en slarvig knut, iförd stora t-shirts. Klänningar som framhävde hennes figur eller vackra underkläder såg jag aldrig längre.
Hemma bar Elin så kallade mjukhuskläder enorma tröjor och bylsiga byxor. Hon tycktes helt ha glömt bort att ta hand om sig själv. Manikyr och smink existerade inte i hennes värld längre. Träningen försvann och den lösa magen efter tvillingarnas födelse förblev, likaså celluliterna…
Under de två år vi bodde tillsammans förvandlades hon inför mina ögon. Hon blev rundare och tröjorna bara större. Om jag försiktigt nämnde att hon kanske borde titta i spegeln, blev hon irriterad och tiger.
Jag insåg att jag fortfarande var kär i Elin som hon hade varit innan vi gifte oss, men den kvinnan fanns inte längre. Hon hade varit passionerad, rolig, vacker alla mina vänner var avundsjuka. Efter så stora förändringar tappade jag intresset, blev inte inspirerad och när jag såg på henne fanns bara sorg kvar.
Sista gången jag verkligen såg på Elin hade hon på sig en stor grå t-shirt med mjölkfläckar över magen, ett par slitna shorts som visade hennes celluliter och benen var ännu inte rakade inför sommaren. Håret var i en slarvig boll, några testar stack ut åt alla håll. Ansiktet bar ständigt ett trött uttryck och de mörka ringarna under ögonen talade sitt tydliga språk.
Den kvällen sade jag till Elin att jag inte kunde fortsätta som innan. Hon väckte bara sorg och medlidande hos mig, inte kärlek.
Två år har gått sedan dess och nu möter jag henne alltså igen. Hon går tvärs över gatan i en elegant klänning, håret utsläppt och lockigt, smalare än förr som om en förvandling skett! Hon har gått från att vara en ful ankunge till att återigen vara en drottning. Drottningen som dessutom har uppfostrat våra två barn.
Först nu förstod jag vad jag borde fattat tidigare: Elin hade aldrig haft tid eller ork att ta hand om sig själv. All hennes kraft gick till hemmet och våra tvillingar. Jag slutade bry mig, visste inte hur mycket energi det krävde och begrep inte varför hon inte kunde prioritera sig själv.
De få gånger jag själv var ensam med våra barn, tog det inte mer än två timmar så var jag helt slut. Elin bar dem dagarna i ända, skötte hemmet, lagade mat och hade ändå ork kvar att prata med mig på kvällen. Det var självklart att hon inte hann till salongen eller gymmet. Jag borde förstått att hennes kropp behövde tid att återhämta sig och inte pressat henne att snabbt återvända till träningen.
Vi gick aldrig ut på restaurang så hon hade ingen anledning att bära smycken eller vackra kläder, och hemma var det helt enkelt inte praktiskt. Jag inser nu att jag själv bidrog till att hon inte fick tillfälle att bära sina fina plagg och det var mitt ansvar.
Först efter två år kunde jag se på vårt förhållande utifrån och inse att Elin hela tiden bar hela familjen på sina axlar, utan att någonsin klaga. Hon tog emot mig varje dag med ett leende när jag kom hem från jobbet. Hon skapade ett hem, en trygg plats, och jag såg det först när det var för sent. Jag borde bara ha hjälpt till mer, gett henne tid för sig själv.
Jag var verkligen dum som förlorade en skatt utan att förstå det. Jag slog mig för bröstet och tänkte att allt var hennes fel, att det var hon som misslyckades och så förstörde jag allt.
Nu ser jag på henne och inser hur gärna jag skulle vilja ha henne tillbaka. Men innerst inne vet jag att Elin kanske aldrig kan förlåta mig för det jag gjort. Jag tänker ändå försöka prata med henne och återuppbygga åtminstone en fungerande relation, om inte för vår skull så för barnens, för jag har missat två år med dem redan.
Numera har Elin många beundrare. Men hon låter ingen komma nära sig det verkar som om jag sårat henne för djupt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera skammen och skulden över mina misstag…
I Sverige vet vi att relationer bygger på jämlikhet och att kärlek kräver omtanke. Ibland behöver man stanna upp och se allt någon annan offrar för dig. Gör man inte det kan man förlora det som är viktigast och när du väl inser det, kan det vara för sent.







