I trapphus sex, där trappavsatserna alltid luktade vått paraply och gammal cement, kändes våren särskilt påtaglig. Luften var sval, men på kvällarna dröjde ljuset kvar det var som om dagen inte hade bråttom att försvinna.
Familjen Andersson kom hem: fadern, modern och deras tonårsson. Under varje arm bar de påsar med grönsaker och bröd, och ur toppen stack långa stjälkar av gräslök. Vid dörren samlades droppar någon hade nyligen kommit in utan att skaka av sitt paraply.
På dörrarna och brevlådorna hängde färska lappar vita papper utskrivna på någons hemprinter. Klarröda bokstäver förkunnade: “OBS! Akut byte av vattenmätare! Måste ske innan veckans slut! Bötessanktioner! Telefonnummer för bokning nedan.” Pappret hade redan svällt av fukt, och bläcket hade runnit på sina ställen. Grannen nedanför, tant Agda, stod vid hissen och försökte slå numret med ena handen, medan hon i den andra höll en kasse full av potatis.
“De säger att det blir böter om vi inte byter”, sa hon bekymrat när Anderssons gick förbi. “Jag ringde, och en ung man förklarade att det var en kampanj enbart för vårt hus. Kanske är det dags?”
Fadern ryckte på axlarna:
“Det känns lite för brådskande. Ingen varnade oss i förväg. Fastighetsförvaltaren har varit tyst inga brev, inga samtal. Och ‘kampanj’… det låter för vackert.”
Vid middagsbordet fortsatte diskussionen. Sonen drog fram en till lapp ur sin skolväska likadan, men hopvikt och instucken i dörrspringan. Modern vände på papperet, jämförde med mätarens kontrollår i räkningen.
“Vår mätare behöver inte kontrolleras på ett år. Varför så bråttom?” frågade hon. “Och varför känner ingen till det här företaget?”
Fadern funderade:
“Vi borde fråga grannarna om de också fått sådana lappar. Och i vilket fall vilket företag är det här, och varför sprider de ut dem överallt?”
Nästa dag var trapphuset livligare. Rösterna ekade mellan våningarna någon högt uppargumenterade i telefon, och vid sopnedkastet diskuterade man de senaste nyheterna. Två kvinnor från lägenhet tre delade sina farhågor:
“De sa till mig att de stänger av vattnet om vi inte byter!” sa den ena upprört. “Och jag har småbarn!”
Just då ringde det på dörren: två män i likadana jackor och med portföljer under armarna gick runt och knackade på. Den ena höll i en surfplatta, den andra en bunt papper.
“God kväll, kära hyresgäster! Akut byte av vattenmätare enligt föreskrift! De som inte byter i tid får böter från fastighetsförvaltaren!”
Mannens röst var hög och självsäker, men alldeles för inställsam. Den andre började genast knacka på grannarnas dörr, som om han hade bråttom att hinna med så många lägenheter som möjligt.
Anderssons såg på varandra. Fadern kikade genom titthålet: okända ansikten, ingen uniform, inga legitimationer. Modern viskade:
“Öppna inte än. Låt dem gå till de andra först.”
Sonen gick till fönstret och såg: på gården stod en bil utan märkning, och chauffören rökte och tittade i sin telefon. På motorhuven speglades gatlyktorna och det våta asfalten efter ett nyligt regn.
Efter några minuter fortsatte männen uppåt i trappan, lämnande våta fotspår efter sig. Droppar av vatten sträckte sig längs matt
