Gamla livsmedelsbutiken i utkanten av Örebro var populär bland de lokala: god mat, generösa portioner och snälla expeditörer. Agneta Larsson hade jobbat där i femton år — först i delikatessdisken, sedan som avdelningsansvarig. Hon visste allt och kom ihåg allt — vem som ville ha fyllda paprikor, vem som behövde bjudas på extra mycket mat, och vem som alltid skulle få en extra skvätt sås, “för gammal vänskaps skull”.
Den här dagen skyndade hon sig från lagret med en bricka med sylta. Precis när hon ställde ner den i disken fick hon syn på en bekant figur — en lång man i en nött rock, med sorg i blicken, stod vid disken och verkade leta efter någon.
Agneta gick fram snabbt:
“Letar du efter Mia? Hon är sjuk. Kommer tillbaka nästa vecka. Ska du ha det vanliga — köttbullarna och revbenen?”
Mannen såg förvånad ut:
“Kommer du ihåg vad jag brukar beställa?”
“Självklart. Du är ju en av våra stammisar”, svarade Agneta och blev lite röd om kinderna.
Han verkade generad, men tillade plötsligt lågt:
“Jag har alltid velat prata med dig, Agneta, men jag hamnar alltid hos Mia. Känns lite tråkigt, faktiskt.”
“Och hur visste du vad jag heter?”
“Det står ju på ditt namnbricka.”
Bakom dem hördes Irma Peterssons irriterade röst:
“Hallå där! Stå inte och gör köer längre! Det är tio personer bakom dig!”
Han ryckte till:
“Förlåt. Vanliga köttbullar, tack…”
Och sedan tystare, medan han mötte hennes blick:
“Kanske skulle någon snäll kvinna kunna laga riktiga hemlagade köttbullar åt mig en dag. Ursäkta, Agneta, jag ser att du inte har ring… om du inte är gift — får jag följa dig hem efter jobbet? Jag bor här, precis över gatan.”
Agneta nickade knappt märkbart och räckte honom påsen. Hjärtat bultade — som i tonåren.
“Då ses vi efter stängning”, log han. “Jag heter förresten Henrik.”
Hela dagen kändes det som om Agneta svävade. Till och med Irma märkte det:
“Agnes, är du sjuk? Kinderna är alldeles röda som om du vore på en dejt!”
“Allt är bra, Irma, jag är bara på gott humör.”
Mot slutet av passet satte Agneta på sig läppstift, lindade halsduken runt halsen och gick ut från butiken. Henrik väntade redan.
“Ska vi ta en promenad? Kanske gå på bio?”
Vädret var blött, snöslask fastnade på ögonfransarna. De gick längs gatan och pratade lugnt, som om de känt varandra i hundra år. Till slut sa han:
“Agnes, vill du följa med hem till mig? Vi kan dricka te och värma oss. Jag bor ju precis här.”
“Det känns lite… vi känner ju knappt varandra…”
“Knappt? Jag har sett dig i ett år. Gått förbi och sett hur du jobbar. Du är snäll, ärlig. Trevlig mot alla. Det känns som om jag känt dig länge. Och du — känner du inte igen mig?”
Hon log:
“Okej, Henrik. Kom, så går vi. Jag är genomvåt.”
I hans lägenhet var det enkelt men mysigt. Han hjälpte henne av med jackan, satte skorna på tork, kokade te med citron och hämtade fram kakor.
När en riktig snöstorm drog in utanför, sa han plötsligt:
“Stanna. Jag sover i köket. Vart ska du ta vägen nu?”
Agneta såg sig om — varmt, lugnt, och hjärtat sa åt henne att inte springa iväg.
“Okej, jag stannar…”
Hon la sig på soffan, han i köket. Men när de vaknade låg de tillsammans — ensamma sov de ändå inte.
När Mia kom tillbaka efter sjukdomen såg hon genast hur Henrik mötte Agneta efter jobbet.
“Men se på dig! Jag var borta en vecka och du har redan snott min kund!” skrattade hon.
Men egentligen var Mia glad. För en lycklig Agneta var som solen — hennes värme spred sig till alla runt omkring. Och lycka, när den är äkta, syns på långt håll. Till och med köttbullarna och revbenen den veckan sålde snabbare än vanligt…
