Märta stirrar på de brinnande tändstickorna i häxans händer. Hon tänder dem, släcker dem, tänder dem igen och säger allt som Märkta själv vet. Ur den tröga, oförlösta smärtan, ur hopplösheten, ur den eviga viljan att yla som en varg, bestämmer hon sig ändå för att gå till häxan.
Märta tror att hennes liv har nått sin största tragedi. Hennes man har lämnat henne och deras två barn. Fyra månader senare dyker han upp igen, och allt verkar återgå till det normala. Men det är bara en skenbild. Ett sprick i förhållandet växer, och de drar längre ifrån varandra.
Till en början gråter Märta för att hon vill ha tillbaka hur allt var omtanke, meddelanden som Hur mår du? och God natt. Snart växer en hämndkänsla i henne. Hon vill att den andra också ska lida, att hennes man ska få en fruktansvärd olycka, kanske bli påkörd av en buss. Sen blir det likgiltigt vem är mannen, var är han, när kommer han tillbaka? Märta märker att hon också har slutat bry sig om barnen.
Sen lägger sig en tjock grå dimma över hennes bröst, kväver hennes andetag och tankar. En hopplös längtan efter att bara få vara. Hon försöker driva bort den, men den återvänder starkare. En sjukdom efter en annan följer. En cysta i tanden tvingar henne till ett implantat som kostar en hel förmögenhet i kronor. Synen blir suddig. På en promenad i Kungsträdgården snubblar hon på den jämna asfalten, bryter armen på tre ställen. I det ögonblicket bestämmer hon att något måste förändras; hon vill inte pressa sig själv i mörkret för tidigt.
Ingen har lagt någon förbannelse på dig. Tänk inte på det. Det är inte så häxan är, det är din man. Han ser bara sig själv. Allt som händer är ditt eget verk, du begraver och tränger dig själv. Allt han tänker på är sin egen bild av kvinnan. Han kommer inte gå någon annanstans. Han är en fegis, och när han återvänder är platsen redan tagen.
Så vad ska jag göra?
Leva. Leva ditt liv, på ditt sätt.
Märta reser sig, huvudet känns som gjutjärn. Att leva är lätt att säga. Häxan räcker fram en ask med tändstickor och en liten flaska vatten.
Tack.
Märta går ut på gatan. Ett knytnävtskär i halsen får hennes huvud att snurra med samma meningslösa fras: Det är inte så häxan är, det är din man. Efter tolv år tillsammans. På kvällen sätter hon sig med en anteckningsbok. Leva mitt eget liv. Vad vill jag? Vad vill jag? Jag vill? Frågorna förblir utan svar. Hon har alltid velat samma som barnen: gå till havet, akvariet, lekrummet eller åtminstone lekparken i närheten. Eller vad hennes man vill: köpa en lägenhet, en bil, besöka mamma i en grannkommun, renovera balkongen, se film till midnatt eller campa i skogen.
Vad vill hon själv? Vad lever hon för utanför mannens och barnens intressen? Hon inser att hon under åren har smält ihop med familjen, och hennes egna mål försvunnit. Efter en halvtimme i boken skriver hon ner några mål:
Jag vill jogga på morgonen. Hitta tid och kraft för löpning.
Jag vill byta jobb. Bli chef och tjäna en rättvis lön. Utvecklas som yrkesperson.
Jag vill gå ner 7kg.
Jag vill köpa en skinnkappa.
Jag vill ha ett eget hus.
Jag vill ha lugna relationer med barnen.
Jag vill hitta en hobby som ger mig glädje.
Hon suckar, stänger boken. Det är inte lätt att formulera egna önskningar, men någonstans måste hon börja. Hon kastar en blick över sin make Erik som sitter slött i soffan och stirrar på sin laptop.
Din man är så
Orden ekar i hennes huvud. Hon slår igen dörren på bilen. Idag kör hon åter till häxan. Hon måste prata om många saker: hur hon på ett nytt jobb kan organisera avdelningen så att den fungerar utan att någon sliter i onödan, hur hon kan bota sin envisa nacksmärta som inte svarat på manuell terapi, om hon ska låta den äldre sonen tävla eller låta honom måla. Och om mannen. Han är både närvarande och frånvarande.
Du är nästan inte igenkännbar
Varför? Märta svarar förvånad, för inget i hennes liv har förändrats mycket. Hon har bytt jobb, men det känns inte som en livsomvälvning.
Så vilka frågor har du med dig idag?
Rygg, nacke, jobb, son, man. Häxan ler.
Du kommer till mig med ditt liv. Din sjukdom och din man släcker varandra sakta. Snart spelar det ingen roll var din man är, vem han är med, om han talar med sin gamla älskarinna. En dag glömmer du om du behövs för honom eller hur du bevarar familjen. Det blir en annan dag, när du har någonstans att gå och någon att gå med. Men inte på en dag.
Tändstickorna brinner igen.
Låt honom måla.
Och jobbet?
Sätt upp konkreta mål, så får du konkreta lösningar och kan fråga om det som inte gjorts. De kan inte läsa dina tankar.
Din man kommer alltid försöka hänga sig på dig. Ju mer du lever ditt eget liv, desto mer snurrar han runt dig som en skugga när solen skiner. Ingen sol, ingen skugga. Ju starkare solen, desto tydligare skuggan. Förstår du?
Märta nickar.
Tack.
Inte färdigt än, han har lagt in en övning. Ta en tennisboll, lägg den mellan vägg och ryggrad, rulla den medan du knäböjer. Allt kommer på plats.
Tack.
Märta ler för sig själv. En tennisboll Vad i hela friden driver mig hit? Manuellterapeuten tog en förmögenhet, men bollen ska hjälpa. Vad annars finns för val om inte att leva sitt eget liv?
Dagar blir till veckor, vintern blir till vår, sommar, och åter till den gyllene hösten. När läsåret startar tar Märta sonen Lukas till en konstskola. Lukas börjar måla. Hon skäms över att hon inte har sett hans talang. Hans verk visas på kommunala och länsvisa barnutställningar. Han glömmer mobilen och surfplattan, spenderar all fritid med pensel och färg.
I kontoret köper hon en whiteboard och markörer. På morgonen skriver hon upp mål och tidsramar som inte diskuteras längre. De blir bara fakta. Bakom hennes rygg hörs ibland missnöje, men arbetet går framåt och det är det viktigaste.
Märta får träningsuppdrag för personalutveckling. Först som hobby, sen som expert och föreläsare. Träningarna ger en inkomst som motsvarar hennes lön.
En dag får hon en bukett med röda rosor utan kort. En överraskning, troligen från mannen.
Hur känns det?
Efter en timme utan svar antar hon att Erik inte förstår vem som skickade dem.
Tack. skriver hon kort.
Hon älskar krysantemum, deras bittra, brännande doft. Just nu är säsongen. Erik minns aldrig hans frus förkärlek; i hans livsfilosofi gillar alla kvinnor rosor.
Utan för mycket sol, men med ett bländande höstsolsstråle som lyser genom fönstret. Rödklädda lönnlöv svävar i alléen bredvid kontoret. Hon vill sväva med dem.
Märta tar ett djupt andetag av den friska luften genom det öppna fönstret. Hon kastar bort tanken på att hon är oförmögen att göra något på egen hand. Hon har äntligen återfått sin frihet. Och tennisbollen? Den hjälper verkligen.
