Hej du, lyssna på den här historien om mig och min syster. Från att jag var liten hatade jag min lillasyster Astrid. “Rör inte min docka!” skrek jag när jag ryckte den ur Linneas händer. “Mamma! Linnea tar mina leksaker igen!”
“Sluta vara så snål”, muttrade åttaåriga Linnea, men släppte dockan. “Äsch, vilken fjantig prinsessa ändå!”
“Flickor, varför skriker ni redan på morgonen?” Mamma kom ut från köket och torkade händerna. “Linnea, låt Astrid vara. Du har massor av egna leksaker.”
“Mina är gamla, hennes är nya!” protesterade Linnea. “Det är orättvist!”
“För att jag är yngst”, sa Astrid nöjt och tryckte dockan intill sig. “Det sa mamma själv.”
Linnea bet ihop och teg. Jo, mamma hade sagt så. Farmor också. Och moster Elsa. Alla sa samma sak: “Astrid är liten, ge efter för henne”, “Astrid är klen, vi måste skydda henne”, “Vilken fin flicka Astrid är.”
Men jag, Linnea? Jag var stor. Jag var stark. Jag borde förstå. Alltid förstå och ge efter.
“Kom och ät frukost”, sa mamma trött. “Och hämta din syster.”
I skolan försökte jag glömma hemmaproblemen, men Astrids spöke förföljde mig. Fröken Lena frågade alltid hur Astrid mådde, om hon var sjuk eller snart skulle börja ettan.
“Du, Linnea, hjälper du Astrid att förbereda sig för skolan?” undrade hon en dag efter lektionen.
“Ja”, ljög jag.
I verkligheten avskydde jag att hjälpa henne. Astrid gnällde, vägrade lära sig bokstäver, klagade över att hon var trött. Och mamma sa alltid: “Sluta tjata på henne. Ser du inte att hon är trött?”
“Astrid, så där skriver man inte A!” röt jag och suddade ut hennes klottriga bokstav. “Såhär ska det se ut!”
“Vill inte!” gnällde hon. “Min hand gör ont!”
“Nej, den gör inte ont! Du är bara lat!”
“Mamma! Linnea kallar mig lat!” skrek Astrid genast.
Och mamma skällde såklart på mig. Alltid på mig.
När Astrid började skolan hoppades jag att hon äntligen skulle förstå hur det var – att plugga, kämpa, få F och E. Men nej då. Astrid hade lätt för sig, fick bara A:n och lärarna avgudade henne.
“Vilken begåvning din syster är!” utbrast min klassföreståndare. “En riktig toppelev. Du kunde lära dig av henne hur man pluggar ordentligt.”
Jag teg med knutna nävar. Vad kunde jag säga? Att Astrid inte var smart, bara otroligt tur? Att allt kom till henne utan ansträngning? Medan jag satt uppe halva natten för att få ett C.
Hemma var det lika illa. Astrid blev skitsöt – ljushårig, blåögd, med fin hy. Grannfruarna uppskattade henne: “Åh, vilken liten ängel!”
Och jag? Jag var vanlig. Inte ful, inte vacker – bara en vanlig tjej med kastanjehår och grå ögon. Miljoner sådana.
“Vår Astrid kommer bli skådespelerska”, sa mamma drömmande när hon kammade Astrids hår. “Eller modell. Med sitt utseende vore det dumt att inte göra något av det.”
Jag låtsades som om jag inte hörde, men orden skar i hjärtat. Så jag var alltså inte värd att göra något av? Att jag inte kunde bli något ordentligt?
“Jag ska bli läkare”, sa jag tyst en gång.
“Läkare?” Mamma såg förvånad ut. “Nja, om du klarar plugget. Du måste ju prestera.”
*Om du klarar.* Inte “du blir säkert” eller “det går bra”, utan *om*. Som om hon inte trodde på mig alls.
Astrid blev bara vackrare. I högstadiet flockades killarna runt henne. Hon koketterade, fick presenter och blommor. Jag såg på med bitterhet och avund.
“Titta på örhängena jag fick av Markus!” babblade hon framför spegeln. “Han sa att de matchar mina ögon!”
“Finfina”, väste jag mellan tänderna.
Jag drömde också om att få presenter, höra komplimanger. Men vem tittar på en grå liten mus när en sådan skönhet skiner bredvid?
“Varför ser du så sur ut?” undrade Astrid när hon såg mitt humör. “Ska jag köpa örhängen åt dig?”
“Behövs inte”, skar jag av.
Jag ville inte ha nådapporter. Inte nåd. Jag ville själv bli sedd, uppskattad, älskad. Men var fanns någon sådan?
Efter gymnasiet kom Astrid in på teaterhögskolan i Göteborg. Mamma var i sjunde himlen.
“Jag visste att du skulle bli skådespelerska!” strålade hon. “Så talangfull, så söt! Du blir säkert känd!”
Jag pluggade själv till läkare i Uppsala. Det var tufft. Riktigt tufft. Anatomi, fysiologi, kemi – krävde sjuka mängder plugg. Men jag gav inte upp. Visst, jag blev ingen superstjärna som syster, men jag hjälpte folk i alla fall.
“Hur går det på högskolan?” frågade mamma, men man såg att hon hellre ville höra om Astrids teaterframgångar.
“Okej”, svarade jag kort.
“Astrid ringde igår, hon fick huvudrollen i kursföreställningen! Tänk dig! På första året – huvudroll!”
Ja, jag tänkte mig det. Astrid var alltid först.
Åren gick. Astrid blev skådespelerska, men inte så känd. Jobbade på en liten teater i Malmö, spelade mindre roller i tv-serier ibland. Mamma var ändå stolt: “Dottern min är skådespelerska!” Själv blev jag allmänläkare på ett vårdcentral, hjälpte folk. Men mamma verkade inte lika imponerad.
“Astrid är med i en ny tv-serie igen”, berättade hon för väninnorna. “De ska visa den på tv.
Och från den dagen brukade de alltid fika tillsammans på lördagmorgnar och berätta om sina liv utan bitterhet eller avund.
