Under sommarlovet åkte Elin med sin mann Johan och barnen till en by inte långt från deras hemstad Göteborg. De hälsade på varje helg, ibland åkte hon ensam. Byn låg bara sju kilometer bort, så på fredagskvällarna kunde Elin åka direkt från jobbet med bussen om Johan jobbade under helgen.
Hon kanske inte skulle åkt varje helg, men dels saknade hon barnen, dels ville hon hjälpa sin mamma med trädgården efter att pappa fått stroke. Den här fredagen var hon redo att åka direkt efter jobbet.
“Johan, jag åker direkt till barnen på landet, så ät något utan mig, det finns mat i kylen. Och kom och hämta mig på söndag, du har ju ledigt, konstigt att du jobbar på lördag…”
“Det är kaos på jobbet”, sa Johan. “Chefen sa att jag får extra betalt.”
Elin var chefsekonom på kontoret och stressade för att få klart rapporten på fredagen. I brådskan gjorde hon några misstag och skickade iväg den till chefen i regionen utan att dubbelkolla.
På lördagen ringde chefen Lars-Göran.
“Elin, vad har du gjort med rapporten? De högre upp är sura och kräver att du fixar det direkt, annars får du ingen bonus.”
“Jag är på landet, Lars-Göran. Kan jag inte fixa det imorgon? Vad skulle jag ens ha…” Han lät henne inte ens avsluta.
“Jag bryr mig inte var du är, fixa det nu”, skrek han så högt att hennes mamma hörde det.
“Okej, jag åker nu.”
“Åh, lilla du, vem var det som skrek så?”
“Min chef, Lars-Göran. Jag gjorde några fel i rapporten, jag stressade igår. Men jag måste åka, han vill ha det nu genast…”
Hon sa adjö till sin trettonårige son och tioåriga dotter.
“Okej, barn, vi ses nästa helg.”
När hon kom tillbaka till stan gick hon direkt till kontoret, ringde säkerheten för att låsa upp, startade datorn och satte sig med rapporten. När hon gick igenom den noggrant såg hon till slut två uppenbara fel.
“Hur kunde jag missa det här? De måste ha blivit förvånade, såna här fel syns ju direkt. Konstigt. Allt för att jag stressade för att hinna med bussen.”
Det var redan kväll när hon skickade den nya rapporten, stängde av kontoret och gick hem.
“Johan borde vara hemma snart, vad förvånad han blir när han ser mig”, tänkte hon medan hon gick långsamt hemåt. “Konstigt, han brukade inte jobba helger. Och på sistone har han varit annorlunda. Mobilen går aldrig ur handen, han är tankspridd, irriterad ibland. Vi borde prata, nu när barnen inte är hemma.”
När hon kom fram och tog upp nycklarna ur väskan såg hon att det lyste i köket.
“Johan är redan hemma!”
När hon gick upp till tredje våningen kände hon en konstig oro. Vid dörren hörde hon romantisk musik som Johan brukade klaga på när hon spelade den. Det var märkligt. Hon öppnade försiktigt, och i hallen stötte hon på ett par sandaler som såg bekanta ut men hon kom inte på vems.
Hon lade ifred nycklarna och väskan och tittade in i vardagsrummet där det var halvmörkt, bara med en vägglampa tänd. Hon gick vidare till sovrummet tomt, bara musiken som spelade.
När hon vände sig mot balkongen såg hon två silhuetter, båda rökte.
“Emma… det är Emma”, gick det upp för henne. “Det är hennes sandaler.” Hon mådde plötsligt illa, det var hennes väninna.
Vad gjorde hon här? På sistone hade hon varit på besök ofta när Elin var hemma. De drack te, ibland vin. Elin skakade, gick ljudlöst mot den halvöppna balkongdörren.
“Johan, när ska du säga till Elin om oss?” hörde hon Emma säga.
Johan verkade inte glad över frågan. “Emma, inte nu igen. Vi sa ju att du inte skulle pressa mig. Jag vet inte ens själv än…”
Genom gardinen såg Elin att han stod i kalsonger och Emma i hans skjorta.
“När tänker du bestämma dig?” frågade Elin högt och drog undan gardinen.
Johan tappade cigaretten av förskräckelse, Emma skrek när den föll på hennes fot.
“Varför kom du hem?” skrek Emma. “Du skulle ju komma imorgon! Det är lika bra att du såg oss.” Hon gick in i rummet, argare än någonsin. Johan satt tyst.
“Elin, du kunde ha ringt”, sa Johan lågt.
“Ska jag behöva ringa innan jag kommer hem?” sa Elin sarkastiskt.
Emma stirrade på henne utan skam. Men Johan sa: “Klä på dig och gå.” Emma muttrade och lämnade till slut lägenheten med en dörrsmäll.
“Elin, förlåt, Emma betyder inget. Jag tänker inte lämna familjen”, sa Johan.
“Tror du vi fortfarande har en familj?”
“Kom inte med det där. Sånt händer, för män. Och du har ju förändrats. Du tar inte hand om dig längre, klär dig inte som förr, när var du hos frisören senast? Jag är en man, jag vill ha något vackert. Förr åkte vi på semester, nu…”
“Nu har vi barn, och min pappa har haft stroke, jag måste hjälpa mamma. Konstigt att du undrar varför jag inte köper nya kläder när din lön blivit mindre. Nu förstår jag varför du har ju en annan kvinna att försörja. Johan, du äcklar mig.”
Huvudet värkte, hon ville bara krypa ner under täcket och glömma allt. Det här var dubbelt förräderi. Men hon tog väskan och sprang ut, nerför trapporna, ut i regnet. Hon märkte inte ens att hon blev genomblöt.
Till slut kom hon till sans. Hon visste inte vart hon skulle, till byn gick inte nu.
“Jag måste till kontoret och sova där.”
Hon snubblade och föll i en pöl, reste sig och gick vidare.
På kontoret ringde hon säkerheten, hittade en gammal morgonrock i förrådet, hängde upp sina våta kläder och drack te. Hon somnade på soffan i receptionen.
Någon ryckte i henne.
“Elin, är du klok? Vad gör du här?” skrek Lars-Göran.
Hon grät, berättade allt. Han erbjöd henne att sova hos honom och hans fru Karin.
Karin, som en gång själv blivit bedragen, förstod. Hon frågade: “Vad tänker du göra? Lämna honom?”
“Jag vill aldrig se honom igen.”
“Det blir svårt, ni har barn. Men jag förstår dig.”
Nästa dag åkte Elin till byn. Hennes mamma såg direkt att något var fel men frågade inget. Lars-Göran ringde och sa att hon kunde ta ledigt två veckor.
Elin berättade allt för sin mamma.
“Jag ska skilja mig. Jag kan inte förlåta honom.”
Barnen hörde och stödde henne. Johan ringde varje dag, bad om förlåtelse, kom till byn och hjälpte till. Barnen var försiktiga, men
