Min svärson sa att jag inte skulle få träffa min dotter om jag inte sålde min mors hus
Jag har levt ensam i halva mitt liv. Ja, jag var gift en gång, men min man lämnade mig ett år efter bröllopet. Just då hade jag fött vår dotter. På vägen ut lämnade Peter ändå en trea till oss. I det fallet gjorde han rätt för sig. Jag tänkte inte gifta om mig. Och ensam var jag inte riktigt heller. Jag hade Lova, som växte upp. Hon var mitt allt. Det fanns redan mer än nog att stå i.
Jag visste att jag gjorde mitt bästa, men ändå saknade Lova en fars axel att luta sig mot. Det kunde jag inte ge henne. Så med tiden började hon klamra sig fast vid varje pojke hon träffade eller blev ihop med. Inte alla tyckte om den beroenden. Många gånger fick jag trösta henne och laga hennes sårade hjärta. Men Gud är god, och till slut träffade min dotter sin man.
Daniel var duktig och snäll. Jag var bara glad att Lova gift sig med honom. Han respekterade både mig och henne. Vad mer kunde man önska? Jag tyckte han var den perfekte svärsonen. Men livet är ingen saga. Efter ett halvår av äktenskapet förändrades Daniel helt.
Under tiden tog jag hand om min egen mor. Hon levde fortfarande. Hon hade fått mig tidigt, precis som jag fått Lova, så hon hann se sitt barnbarn. Men nu blev hon sjuk. Det gick så långt att jag var tvungen att ta hem henne och vårda henne dag och natt. Det fanns inget val, så mamma bodde hos mig. Men svärsonen tyckte inte alls om det.
Varför han blev så arg förstod jag inte. Jag bad honom ju inte att ta hand om henne. Allt låg på mina axlar. Dessutom var min mamma inte krävande, bara lite glömsk. Vad var problemet?
Men med tiden blev det bara värre. Nu tog även Lova Daniels sida. Båda undvek mig. Förr åt vi tillsammans, nu gömde de sig på sitt rum. Jag försökte prata med Lova, men det var lönlöst. Hon teg eller kom med undanflykter.
De skaffade inte heller barn. De sa att de ville leva för sig själva först. Jag ifrågasatte det i början, men släppte det sedan. Det var deras val. Men Daniel började irritera mig, som man säger nu för tiden. I mitt hem uppförde han sig som om han ägde stället. Fast han lyfte inte ett finger för att renovera eller köpa något nytt. Istället var han ofta ute med kompisar på krogen. Var hade den underbare svärsonen jag först kände blivit av?
Antagligen visade han nu sitt rätta jag.
Varje vecka blev han mer olidlig. Sedan kom nyår, och Daniel vägrade fira med oss. Han tog med sig Lova till deras rum, och de firade för sig själva. Vid midnatt kom dottern ut för att önska god fortsättning, men hennes man visade sig inte ens.
Dagen efter sa han rakt ut: “Lova och jag ska sälja din mors hus och köpa en egen lägenhet.” Jag visste inte ens hur jag skulle reagera. Bodde de inte redan hos mig? På min bekostnad? Var det inte nog?
“Nej, det tror inte jag. Tjäna själva ihop till en lägenhet. Det är min mors hus. Vi säljer ingenting. Det är hennes egendom, och hon får bestämma själv,” sa jag argt.
Det retade upp Daniel. Samma dag packade han sina saker, tog min dotter och åkte till sina föräldrar.
Det gjorde ont att Lova inte protesterade, men det är hennes liv. Om hon tror det blir bättre så med Daniel, får hon väl leva så.
Gjorde kvinnan rätt?
Vad skulle du ha gjort i hennes situation?
