Jag förstod först inte varför min dotter hade så bråttom att gifta sig med sin pojkvän, som hon bara hade känt i en månad. Jag började till och med tro att hon var gravid. Vad annars kunde det vara för anledning? Men min dotter försäkrade att de inte väntade barn. De älskade bara varandra så mycket, sa hon, och kunde inte leva utan den kärleken. Ja, jag blev ändå glad för deras skull. Det är ju inte alla som har sådan tur att hitta en sådan kärlek.
De bestämde sig snabbt för att ordna bröllop, och vi, liksom brudgummens föräldrar, bidrog med pengar. Det blev en fin vigsel i Stockholm, och alla gäster var glada och log. Men jag la märke till att brudgummens mamma såg så sorgsen ut. Först trodde jag bara att hon ogillade sin sons val, och ville inte ens närma mig för att fråga hur det var. Men det gnagde ändå inom mig, så till slut gick jag fram till henne.
När jag frågade hur det var fatt, svarade min svägerska först ingenting, men så tittade hon upp med tårar i ögonen och började berätta.
Det här bröllopet borde aldrig ha ägt rum. Min son kommer göra din dotter olycklig. Han älskar henne inte, inte alls. Han gifter sig bara av hämnd. Hans förra flickvän gjorde slut med honom och var otrogen med hans bästa vän. Så nu skulle han ge igen. Jag bad honom att inte göra det, men unga lyssnar ju inte på oss äldre.
Jag stod där och tänkte att det lät helt osannolikt. Jag hade ju flera gånger frågat min dotter om allt var bra mellan dem, och hon hade bara sagt att allt var perfekt. Då brydde jag mig inte om min svägerskas tårar jag trodde bara hon var emot bröllopet.
Men två månader senare kom min dotter hem till Uppsala igen, gråtande och med väskorna i händerna. Det visade sig att hennes man ansökt om skilsmässa. Han älskade fortfarande sitt ex, kunde inte stå ut med min dotter, och hade bara gift sig för att hämnas. Nu plågas jag av skuldkänslor varför stoppade jag det inte? Jag visste ju innerst inne…
