För henne är min son en främling. Varför behandlar min svärmor sina barnbarn som “sina egna” och “andra”?
Jag vet inte hur jag ska börja denna bekännelse. Vi lever som en familj, bundna av samma blod. Men i verkligheten känns det som om vi står på var sin sida av en fästning. Vi är inte fiender, inte heller främlingar, men det känns som om vi aldrig kommer bli riktigt nära.
Jag heter Linnéa, jag är 29 år. Min man och jag har en underbar liten pojke – Emil, tre och ett halvt år gammal. Glad, snäll och otroligt nyfiken. Han kan redan bokstäverna, börjar lägga ihop ord, ritar vackert, gnäller inte och städar upp sina leksaker efter sig. Vi är otroligt stolta över honom. Men det finns ett “men”. För hans mormor, min svärmor, är han som luft. Som om han inte ens finns.
Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. Kanske för att jag inte är hennes dotter, utan “bara” hustrun till hennes son? Eller för att vi bor hos henne medan jag är hemma med barnet och inte har råd med en egen lägenhet än?
Hon har en dotter – Elin. Och Elins familj är allt för henne. Varje litet steg de tar är som en högtid, varje ord de säger behandlas som en bedrift. Elins son, Vilhelm, är det gyllene barnet, ett underbarn, geniot och ljuset i hennes liv. Men min son? Han verkar knappt räknas som barnbarn.
Varje morgon gör svärmorn sig redo – som om hon ska på en formell middag – och skyndar till Elin. Där passar hon på Vilhelm, tar honom till aktiviteten, simskolan, engelsklektioner och förskolan. Där finns hembakade bullar, soppor, pannkakor, tecknade filmer och leksaker. Där är hon årets mormor. Men hemma hos oss är hon en trött, likgiltig kvinna som bara kritiserar: jag lagar mat fel, städar fel, umgås fel med Emil.
När jag lagar mat hemma försvinner burkar med soppa, sylt och köttbullar plötsligt. “Det är till Elin, hon har så mycket att göra.” Men jag? Jag har väl inget bättre för mig, eftersom jag “ändå bara är hemma”.
När jag gör inläggningar fnyser hon: “Elin gjorde godare. Du har för mycket ättika.” Men burkarna tar hon ändårdå. Vem skulle ta något de inte tycker om?
Men med barnen… Där gör det som mest ont. För att inte tycka om mig – det klarar jag. Men följden för mitt barn? När båda pojkarna är tillsammans – min Emil och Elins Vilhelm – blir det en tävling i jämförelser. “Vilhelm kan dikter! Varför säger inte Emil något?” Fast min son just sjöng en hel låt. “Vilhelm äter själv!” Fast Emil har använt sked länge, och gör det snyggt. Konstanta kommentarer: “Men Elin då, hon…”
På jul gav hon min son en billig plastbil – fick man känslan att den köptes i en hörnaffär. Men till Vilhelm? En dyr, radiostyrd racerbil. Till och med kartongen var tre gånger större. Emil fattade inte skillnaden. Han blev glad för sin bil, lekte med den, skattade. Vilhelm lämnade sin present på soffan och gick för att spela på sin surfplatta. Han är van vid det bästa. Men min son uppskattar det han får, för han är inte bortskämd.
Så går jag här, i denna lägenhet vi tillfälligt bor i, och biter ihop. Jag vill inte skapa bråk. Inte sätta min man mittemellan – han är en snäll människa, älskar oss, gör sitt bästa. Men hur förklarar jag för hans mor att hennes beteende inte får bara mig, utan också Emil att må dåligt?
Varför, säg mig, finns det familjer där mormödrar älskar alla barnbarn lika, och andra där de sorteras efter blod, status, eller tillhörighet till “sin” dotter? Min son har samma efternamn, samma blod. Han är hennes barnbarn. Hennes egen kött och blod, precis som Vilhelm. Varför är han då alltid “inte lika bra”?
Jag har försökt prata. Försiktigt. Utan anklagelser. Men svaret är antingen förolämpningar eller “Jag måste väl inte tycka lika mycket om alla?” Samtalet går inte ihop. Som om jag borde skämmas för att jag födde ett barnbarn från hennes son, inte hennes dotter.
Min egen mamma bor långt borta, i en annan stad. När jag delade med mig försökte får hon lugna mig: “Sånt händer, kära du. Mors kärlek till sina döttrar är speciell.” Men det tröstar mig inte. Det gör ont. Inte för min skull – för Emils. För barn känner av allt. Han har redan börjar fråga varför mormor alltid åker till Vilhelm, men aldrig leker med honom.
Jag vill inte att min son ska växa upp med tomheten i hjärtat – en känsla av att han inte är tillräcklig för att får kärlek. Jag vill inte att han ska tro att han är sämre, ovärdig, “inte som de andra.” Varje dag säger jag till honom hur älskad han är. Jag kramar honom hårdare, strMen ibland önskar jag att kärleken inte bara kom från oss, utan också från henne.
