Svärmor packade ner delikatesserna från mitt kylskåp i sin väska innan hon gick
Är du säker på att vi behöver så här mycket charkuterier? Det här är ju rökt lammstek, Klara, den kostar ju lika mycket som en flygbiljett till Mallorca, sade jag och vred på den vakuumförpackade köttbiten och stirrade på priset med sådan fasa att det såg ut som om jag just fått besked om min egen bortgång.
Klara fortsatte obekymrat att lägga upp varorna från kassar på köksbordet. Blanka röda paprikor, en burk löjrom med guldfärgat lock, en tung bit Västerbottensost, ett par flaskor rött vin. Luften i köket fylldes av dofter av nybakat surdegsbröd och rökta korvar.
Du fyller ju år, Erik, sade hon lugnt och ställde in mjölken i kylskåpet. Trettiofem, det är inte varje dag. Ditt gamla kompisgäng kommer, och din mamma. Vill du verkligen bjuda på bara kokt potatis och sill? Jag fick en ordentlig bonus den här månaden, får jag duka upp fint åtminstone en gång om året utan att skämmas?
Jag hade inte skämts för potatis, mumlade jag, men lade ändå försiktigt in köttet i kylskåpet, närmare väggen, istället för att ställa tillbaka det i kassen. Mamma kommer klaga ändå. Du vet hur hon är: Det hade varit bättre att spara pengarna, bättre att betala av lånen.
Din mamma klagar oavsett, suckade Klara och tog fram salladsskålen. Dyrt = slösaktigt, billigt = fattigmansmat. Jag har faktiskt slutat bry mig om vad Birgit säger. Det viktigaste är att du och gästerna trivs. Dessutom har jag letat efter den här skinkan i hela Stockholm det är exakt den du åt på resan söderut för fem år sen. Minns du?
Jag log mot henne, minns smaken direkt.
Klart jag minns. Den var fantastisk. Okej, du har rätt. Nu kör vi ordentligt. Fast låt oss ta bort prislapparna, så att mamma inte får hjärtklappning.
Förberedelserna gick i rasande takt. Klara älskar att laga mat, men bara när hon får vara ifred. Idag hade Birgit, min mamma, prompt lovat att komma tidigt för att hjälpa till med förberedelserna. Den meningen väcker fortfarande en sorts ryckning hos Klara; hjälp innebär oftast att Birgit sätter sig bekvämt mitt i köket och undviker att flytta på sig samtidigt som hon ger råd och kritiserar allt löken, brödet, gardinerna.
Klockan två ringde det på dörren. Jag sprang och öppnade, och Klara drog snabbt på sitt allra vänligaste leende och tog ett djupt andetag.
Här kommer födelsedagsbarnet! dånade Birgits stämma från hallen. Kom hit, låt mig krama dig, min son! Vad smal du har blivit, bara skinn och ben. Det är klart, man blir ju inte rund av färdigmat från ICA.
Mamma, Klara lagar fantastiskt, försökte jag försvara oss medan jag hjälpte henne av med det tunga yllekappan.
Jaja, tjafsa inte med mamma. Jag ser ju med egna ögon. Hej Klara.
Birgit gled in i köket som isbrytaren Oden in i Bottenviken. Hon höll i sin stora tygväska som hon alltid släpar med sig.
Hej Birgit, så roligt att ha dig här! Sätt dig, teet är precis färdigt.
Te kan vi ta sen, avfärdade Birgit och ställde väskan på en pall. Jag har med mig lite hemlagat till er. Vet ju hur unga har det, era kylskåp ekar tomt.
Hon började lyfta fram sina gåvor: en treliters glasburk med inlagd gurka och grumlig lag, en påse med lite skruttiga äpplen från landet, och en tygpåse med godis som såg ut att ha överlevt både millennieskiftet och gamla stormar.
Gurkorna är mina egna, utan fusk, sade hon stolt. Och äpplena är fulla av vitaminer. Skär bort det fula, så kan ni koka kompott. Inte ska man slänga!
Tack, sade Klara och undvek att möta den grumliga gurklagen med blicken. Vi testar förstås.
Birgit gick vidare till sitt nästa ritual: kylskåpinspektionen. Hon kallar det ser om det finns plats, men Klara och jag vet att det är hennes systematiska inventering.
Oj, sa hon när hon fick syn på delikatesserna. Löjrom! Två burkar? Har ni vunnit på Triss, eller har Klara rånat banken?
Bonus på jobbet, mamma, sade jag och knyckte åt mig en bit ost från brädan.
Jaha, bonus Men tänk, i stället för att hjälpa din stackars mamma, som har ett fallfärdigt staket ute på landet, sitter ni här och äter rom med sked. Ja, ja, det är ert val. Jag är liten, jag kräver inte mycket.
Birgit slog igen kylskåpet och satte sig på sin favoritplats, absolut ivägen för både diskho och skåp.
Så, Klara, visa vad du har lagat. Jag sitter en stund, benen värker. Blodtrycket är högt, men jag kom hit ändå man måste gratta sonen, det är ju rena hjältemodet.
De nästföljande tre timmarna blev som vanligt. Klara for mellan spis och bord, skar, blandade, grillade. Birgit kom med kommentarer till allt.
Lägger du så mycket majonäs, det där är inte nyttigt.
Brödet, är det verkligen värt det? Ett helt vanligt formfranska på Hemköp kostar tjugo kronor och är precis lika bra.
Köttet borde ha bankats mer, det blir för segt annars.
Klara sa ingenting. Hon har lärt sig att helt enkelt stänga av och lyssna med halva örat. Bara hålla ut till kvällen.
Vid sex började gästerna droppa in. Gamla vänner, glada, högljudda, fyllde lägenheten med skratt och herrparfym. Bordet bågnade: grillad fläskkarré, auberginerullar med valnötter, små snittar med löjrom, rökt lammstek och tre sorters ost, sallader och varm mat.
När alla satt, och första skålen för födelsedagsbarnet gjort, grep Birgit snabbt mikrofonen:
Erik, min pojke, sade hon, medan hon torkade torra ögon med servetten. Jag minns din födelse, det var en pärs
Gästerna lyssnade artigt på ännu en dragning om förlossningen. Klara tog tillfället att lägga upp sallad.
…Och nu har du vuxit upp. Gift dig. Ja, så blev det som det blev, sade hon med ett flyktigt ögonkast på Klara. Det viktigaste är att du är lycklig. Mat är oviktigt. Klara har lagt ut stora pengar på allt det här, men jag hade ordnat det enklare, mer hemtrevligt. Men ja, sån är tiden allt ska visas upp.
Birgit fiskade upp en stor bit rökt ål, som Klara köpt på saluhallen för hutlösa pengar, och stoppade in den i munnen.
Ja, ja, mumlade hon. Fisk som fisk. Alldeles för salt och fet. På min tid var makrill mycket godare.
Men trots kritiken åt Birgit som om det vore sista måltiden. Hennes tallrik fylldes hela tiden med de bästa bitarna. Lammsteken försvann i en hisnande fart, snittarna med löjrom åt hon som popcorn, och varje gång mumlade hon:
Löjrommen är nog fejk. Riktig löjrom finns inte längre. Klara, visa burken sen, jag vill läsa innehållet. Man kan ju bli sjuk.
Klara bara log och fyllde på vin. Jag såg hur hennes kinder blossade, men hon sa inget. Jag har aldrig konfronterat min mamma i sällskap, och nästan aldrig hemma heller.
Kvällen rullade på. Gästerna prisade maten, framförallt fisken och köttet, de skojade och mindes studenttiden. Birgit lade in sitt om tunga pensionärslivet och otacksamma barn, men pratet bland vännerna överröstade klagomålen.
Framåt tio började folk ta på sig ytterkläder och säga hejdå. Jobb imorgon men vad trevligt vi haft!
Klara, du är en mästarinna! sade min bästa vän Jonas och skakade hennes hand i hallen. Ålen, wow! Tack!
Vad roligt att det smakade, svarade hon glatt.
När sista gästen gått blev det tyst, förutom klinkandet från disken som Birgit började samla ihop.
Nu hjälper jag till att röja, annars blir ni klara först vid gryning, sade hon. Erik, ta ut soporna, kassarna är fulla. Klara, börja lägga in maten i de där burkarna.
Klara såg ut att stelna av trötthet. Nacken värkte och huvudet dunkade.
Birgit, lämna det där, det löser jag. Ska jag ringa taxi åt dig?
Taxi? Slösa pengar? Nej du. Bussarna går fortfarande, jag klarar mig. Och gräla inte, jag hjälper till. Du ser ju själv, du är blek som snö. Gå och tvätta ansiktet, ta en huvudvärkstablett, jag fixar detta nu.
Klara gav upp, gick för att hämta medicin och tvätta sig. Hon blev borta några minuter, sedan gled hon tyst och försiktigt tillbaka mot köket för att kolla till Birgit man vet aldrig vad hon ställer till med när hon är ensam.
Klara stannade utanför köksdörren.
Birgit stod med ryggen mot henne, vid det öppna kylskåpet. På pallen bredvid stod väskan redo för avfärd. Hon var snabb och bestämd, som en trollkarl.
Hon tog fatet med charkrester rester av rökt lamm, fläskkarré, salami och fejade ner allting i en gammal påse. Sedan lades påsen ner i väskan.
Klara blinkade. Var det en synvilla? Nej.
Birgit öppnade kylskåpet, tog burken med gravad lax som Klara sparat till frukosten. Ett bra stycke, närmare 300 gram. Ner i väskan.
Sen plockade hon halva tårtan Klara bakat natten före. Kartongen var för stor, så hon vek in bitarna i folie så att tårtan plattades ut fullständigt.
Jaha, vad har vi mer här då mumlade Birgit för sig själv. Osten, jo Västerbottenosten, jaja de hinner ju bara låta det torka.
Den dyrbara biten ost åkte ner i väskan, liksom burken med oliver och till slut nästan fulla flaskan fin konjak som Erik fått i present men inte hunnit öppna.
Klara stod tyst och tittade. Skulle hon skrika? Skälla ut henne? Kalla henne tjuv? Det tog liksom stopp i halsen.
Just då smällde ytterdörren igen. Jag var tillbaka.
Urs vad kallt det är, sa jag. Mamma, är du klar? Jag behåller jackan på, följer dig till bussen.
Birgit ryckte till, knep ihop väskan och vred sig om. Hon såg Klara i dörren, hajade till ett ögonblick men återfick snabbt fattningen.
Oj, Klara, du är redan klar? Jag bara städar lite. Erik är här, vad bra. Jag ska gå nu.
Hon lyfte väskan. Den såg ut att väga ett ton. Birgit stönade till av ansträngning.
Mamma, ska jag hjälpa dig? Har du sten i väskan? frågade jag och kikade in.
NEJ! ropade Birgit och tryckte väskan mot bröstet. Jag klarar mig! Det är bara tomma burkar, jag har lagt om gurkorna, och lite personliga saker. Rör inget!
Jag såg på Klara, hon på mig, och sedan på min mamma. Jag höjde på ögonbrynen.
Mamma, några burkar? Du tog ju bara med en och den står vid fönstret.
Andra burkar, Birgit blev röd i ansiktet. Fråga inte så mycket! Jag är trött, vill hem.
Klara tog ett steg fram. Hennes ansikte var lugnt och frostigt.
Birgit, sade hon lågt. Ställ väskan på bordet.
Va? Birgit spärrade upp ögonen. Vad menar du? Ska du visitera mig? Erik, hör du vad din fru säger!? Hon kallar mig tjuv!
Klara? sade jag och såg förvirrad ut.
Erik, sade Klara bestämt. I den där väskan ligger vår frukost. Och lunch. Och middag. Och den där fina fisken. Ditt favoritkött. Din konjak. Och tårtan.
Du är tokig! skrek Birgit och försökte smita ut. Väskan fastnade i bordsbenet. Handtagen brast av vikten. Väskan trillade, och innehållet välte ut över golvet.
Det var ett riktigt spektakel.
Korven rullade ut, laxen gled ur en påse och dunsade ner på min sko, tårtan bredde ut sig som mos på parketten, flaskan konjak dunsade mot en stolspinne som tur var sprack den inte, och på toppen låg en bit ost och gamla godisar.
Vi stod helt stilla. Bara kylskåpet hördes, och Birgit flåsade tungt.
Jag stirrade på delikatesserna som låg spridda. Såg min sko, ålen på tårna, och min röda mamma. Ansiktet blev först frågande, sedan skamsen. En tung, svår skam.
Mamma? sade jag till slut. Vad är det här?
Birgit sträckte på sig och gick till angrepp.
Och? sade hon och stirrade mig i ögonen. Ja, jag tog! Ni har ju ändå överflöd, ni slänger hälften. Ni är så bortskämda! Jag lever på pension, femton tusen kronor i månaden! Jag har bara sett sånt här kött på TV! Har jag inte rätt att smaka? Jag har ju fött dig! Suttit sömnlös! Och du du nekar din mamma en bit salami?
Klara sa ingenting. Jag borde reagera. Detta var ögonblicket. Förut har jag alltid ursäktat, gett med mig: “Ta med dig, det gör inget”, bara för att undvika bråk.
Jag böjde mig långsamt, lyfte laxen från golvet och la upp den på bordet. Sedan tog jag konjaken.
Mamma, sade jag mycket tyst. Det handlar inte om maten. Om du skulle ha frågat, hade vi packat åt dig själva. Vi har alltid skickat med dig mat hem. Alltid.
Ska jag behöva tigga? skrek Birgit, mer och mer upprörd. Ska en mor behöva be? Ni borde FATTA sjäva! Själviska!
Men du frågade inte, skakade jag på huvudet. Du smög och tog. Det är… det är att stjäla.
Kallar du din mamma råtta?! ropade hon, tog sig för hjärtat. Aj aj aj, nu dör jag! Nitroglycerin! Ni tar kål på mig!
Inget skådespel nu, Birgit, sade Klara kallt. Medicinen har du i vänstra fickan, såg det när du tog av kappan.
Birgit stannade, fattade att showen var över.
Erik, sade Klara. Packa ihop det som ligger på golvet.
Varför? frågade jag.
Ge det till din mamma. Låt henne ta alltihop.
Klara?
Låt henne ta, sade Klara lugnt. Fisken har legat på golvet. Tårtan lika så. Hon får ta allt, som en present på din födelsedag. Och som betalning för att jag slipper se henne här på minst en månad.
Birgit stod och gapade som en fisk på land.
Jag samlade ihop allt i en plastpåse, även fisken och den mosiga tårtan, men ställde konjaken på bordet.
Konjaken behåller jag, sade jag. Jag måste ta ett glas nu. På allvar.
Jag räckte påsen till min mamma.
Ta den och gå, mamma. Jag har redan ringt taxi medan du höll på. Den är här om två minuter.
Ni… ni driver bort mig? Egna mor? För lite mat?
Nej, för att du ljuger. Och för att du inte visar respekt för vårt hem och min hustru.
Birgit slet påsen ur min hand, ögonen svart av tårar.
Jag kommer aldrig hit igen! fräste hon. Lev som ni vill, självgoda snobbar! Hoppas ni sätter salamin i halsen!
Hon rusade ut i hallen och slog igen dörren så att putsen föll från väggen.
Klara satte sig, dolde ansiktet i händerna och skakade.
Jag plockade fram två glas ur skåpet, hällde upp konjak, ställde ett framför henne.
Drick, sade jag. Du behöver det.
Klara tittade upp. Jag såg att jag på en kväll åldrats tio år. Jag satte mig och tog hennes hand.
Förlåt, Klara.
För vadå? Du visste väl inte?
För att jag inte såg det tidigare. För att jag lät henne hålla på. Det är ju mamma, jag har tänkt att hon bara är lite knäpp men ändå snäll. Men nu jag skäms. Det känns som om det var jag som snodde all mat.
Klara tog en klunk. Konjaken brände, men lättade samtidigt.
Vet du, sade hon med en sned grimas. Jag köpte faktiskt extra salami och ost till henne. De ligger i nedersta lådan. Hon hittade dem bara inte.
Jag brast ut i ett skrovliga skratt.
På riktigt?
Japp. Jag visste att hon skulle beklaga sig över ekonomin. Ville sköta det snyggt.
Det går tydligen inte att vara snäll mot henne, jag drack ur glaset. Imorgon byter jag lås på dörren. Hon har fått nyckel, “för säkerhets skull” sa hon. Jag vill inte komma hem och hitta TV:n försvunnen nästa gång, för att “grannen har större skärm”.
Klara såg på mig med en sorts respekt och förvåning. Aldrig tidigare hade jag talat om min mamma utan att ursäkta henne. Hela den här delikatess-historien blev den sista droppen.
Vad ska vi äta imorgon? sade Klara och tittade på det tomma bordet. Hon tog ju allt.
Jag gick till kylskåpet och öppnade det.
Det finns en burk löjrom kvar, den andra missade hon. Ägg finns. Mjölk. Vi gör omelett med löjrom. Dina bonuspengar det blir kungligt.
Hon log. Något släppte inom henne.
Och vi har de där skruttiga äpplena, påminde hon. Vi kan göra kompott.
Aldrig i livet, grimaserade jag. De hamnar i soporna imorgon. Och gurkorna också. Nu räcker det med “gåvor”.
Vi blev sittande länge, drack konjaken och talade om sådant vi aldrig vågat ta upp förut. Gränser. Att man får älska sina föräldrar utan att låta sig trampas på. Att familjen det är vi två.
På morgonen vaknade Klara till kaffedoft. Jag stod redan vid spisen.
God morgon, sade jag och pussade henne på håret. Vet du, har du kvar något av bonusen?
Lite bara. Varför?
Ska vi dra till landet i helgen? Eller bara en sväng till Göteborg, komma bort några dagar och stänga av mobilen?
Men din mamma då? Hon kommer ringa, klaga, berätta för alla släktingar att vi är hemska.
Låt henne ringa. Det är hennes val. Vi har vårt. Omelett med löjrom är klar, kom och ät.
Hon såg på tallriken: fluffig omelett, röd löjrom på toppen. Det var den godaste frukosten i hennes liv inte för att löjrom är dyr, utan för att maten saknade smaken av skuld och andras krav.
Birgit hörde av sig efter två dagar. Jag såg på skärmen, suckade och lade telefonen med skärmen nedåt.
Ska du svara? frågade Klara.
Nej. Låt henne äta upp sin salami och lugna sig. Vi tar det om en månad. Nu har jag annat att göra. Ska gå på bio med min fru.
Klara log och gick för att ta på sig ytterkläderna. Kylskåpet ekade, men själen var märkligt fri och lugn. För mig är det värt alla förlorade delikatesser i världen.
Om det är någon lärdom med detta, har jag förstått att man någon gång måste sätta gränser även mot sin egen mamma, hur hårt det än tar emot. Allt annat förgiftar vardagen, som för gammal gurka i grumlig lag.
