Men alltså, Lina, kolla här nu. För du ser väl själv det här är inte damm längre, det är ju nästan mossa! Man skulle kunna odla potatis här uppe, det är sant, ekade en gäll och anklagande stämma genom den tysta lägenheten så vasst att man nästan hoppade ur tofflorna.
Lina drog efter andan, slog ihop sin laptop och reste sig långsamt från matbordet. Klockan visade 20:00; hon hade kommit hem från redovisningsbyrån för bara en halvtimme sedan, huvudet dunkade som en trasig transformator. Det sista hon längtade efter just nu var en städlektion av svärmor, men Siv Pettersson svärmor med stort S kan man inte enkelt ignorera. Hon stod i vardagsrummet och höll upp en porslinshäst helig allmoge från någon loppmarknad och såg så förolämpad ut att det nästan blev ett konstverk.
Siv, jag städade ju i lördags faktiskt. Du vet hur det blir med alla fönster öppna mot E4:an dammet flyger in på nolltid, försökte Lina ursäkta sig, redan innan hon hunnit tänka ut meningslösheten.
Javisst, vännen, men fönster har väl vi andra också. Det ser inte ut så här hemma hos vår släkt i Sigtuna, fnyser Siv samtidigt som hon torkar sitt pekfinger på en medhavd servett, som hon säkert förberett precis för det här syftet. Och så kommer Erik hem från jobbet trött, hungrig och möter förfall. Vad är det för hemfrid? Två muggar i diskhon sedan i morse? Jaha, var du också sen i morse?
Vi var sent ute, mumlade Lina, satte på vattenkokaren i köket. Erik tog sin egen kaffe, han kunde väl sköljt ur koppen själv.
Svärmor trippade och släpade sina egna innetofflor efter henne, för vanliga gästofflor dög ju inte.
En man ska aldrig behöva diska, utbrast Siv, viftande dramatiskt med händerna. Det finns ett ord “husfru”. Det gäller än! Men du ska göra karriär. Siffror, fakturor… Och min son får gå runt i osmidiga, ostrukna skjortor! Jag såg honom igår när han hämtade de där tomglasen. Kragen. Den var lika slapp som ett mjölkpaket! Vad skulle folk säga? “Erik har ju för sjutton ingen fru!”
Lina grävde fram drömmar (kakor, alltså) ur skafferiet utan att smälla i luckan. Inombords ångade det. Fem år har de varit gifta, och fem år har Siv sjungit samma visa. I början överpresterade hon: stärkta skjortor, grytor på spisen alla dar, och till och med dessert. Men livet som redovisningsansvarig hade sin egen prislapp, och Erik klagade sällan på varken Findus-piroger eller dammråttor. Det märkte däremot aldrig svärmor.
Då small ytterdörren.
Jag är hemma! ljöd Eriks röst från hallen.
Älskling! ropade Siv, svidade om till ett bländande leende och kutade ut, justerade håret på vägen. Jag tittade förbi en sväng, har med kålbiffar, så du slipper svälta när Lina jobbar så mycket…
Erik traskade in i köket, hälsade på mamma med en puss, kysste Lina på kinden och föll sedan ihop på stolen som en trött sillarulle.
Åh, mamma, du är bäst! Jag dör av hunger. Lina, är middagen klar?
Lina stod paralyserad med vattenkokaren i handen.
Jag kom också nyss hem. Tänkte slänga ihop snabb korv stroganoff. Färsen är tinad.
Siv flämtade till och grep tag i bröstet, nästan som om det sved fysiskt.
Korv stroganoff? IGEN? Erik, hör du? Bara pasta och ketchup. Din mage klarar ju inte det där. Du behöver ju riktig husmanskost soppa, ärtsoppa, rotfrukter! Din far, må han vila i frid, fick alltid nykokt soppa och aldrig hade han magproblem. Men här…
Hon skakade sorgset på huvudet mot den tomma spisen.
Lugn nu, mamma, Erik grimaserade och nöp av en kålbulle. Det ordnar sig. Hon kokar väl ihop nåt snart.
Jamen, snälla nån! Siv trampade igång igen. Jag menar bara väl. Se på dig likblek, insjunken med ögon som hålor! Det är den här livsstilen, det är bristen på känsla hemma. Hemmet ska vara en plats där mannen LÄNGTAR! Inte damm, disk och korv stroganoff. Du förtjänar bättre. Jag sa ju det redan innan bröllopet…
Siv! Lina sa det så högt att det ekade mot kaklet.
Alla blev knäpptysta. Svärmor stirrade förvånat; att Lina aldrig höjt rösten förut var en av de oskrivna reglerna.
Vad är det, “Siv”? Får man inte säga sanningar längre? puttrade svärmor vidare. Jag har faktiskt erfarenhet. Jag vet hur man håller ihop en familj.
Lina såg sig omkring. Utslitna Erik, pysslande svärmor, den ständiga stressen… Plötsligt blev hon iskall inombords.
Du har helt rätt, sa Lina, med en farligt lugn röst. Jag suger som husfru. Jag stryker inte skjortor, jag kokar inte soppa varje dag, jag torkar inte hyllor på fredagar. Jag arbetar. Sparar pengar för bilen som Erik ska köra dig till stugan med sen. Men det är ju ingen ursäkt.
Just det! Säger du själv! Självinsikt, det är början till bättring!
Nej, jag tänker inte bättra mig, kontrade Lina lugnt. Men jag har en lösning, Siv. Du är ju ändå pensionär, har all tid i världen. Du kan väl ta över? Sköt hela hushållet! Från och med nu är jag bara inneboende. Jag swishar min del av hyran och elen. Nyckel har du ju redan.
Ta över? Menar du… allt?
Javisst. Kocka till Erik, stryk skjortor, städa, sköt hushållet. Du bor ändå bara två stationer bort. Jag ska inte lägga mig i.
Erik stirrade chockat på sin fru.
Men Lina, är du seriös?
Varför inte? Mamma har rätt. Du förtjänar bättre. Jag är urusel. Låt henne visa hur det ska gå till. En månad. Efter det vill du ha det så här, då byter jag bana! Går en husmoderskurs, säger upp mig, whatever.
Siv tvekade, men hennes självkänsla som Husmor Av Rang förbjöd reträtt.
Jaha, då visar jag väl hur det ska gå till! Erik ska äta ordentligt. Men ni får inte störa.
Mitt revir, lovar! Lina log nästan diaboliskt. Jag äter ute. Kommer inte i närheten av spisen.
Då så! mullrade Siv. Imorgon bitti kommer jag och styr upp, här är ju pinsamt!
Resten av kvällen var lika spänt som ett J-son-möte. Erik försökte resonera med sin fru till sängs, men Lina vände sig om och väste:
Sov. Imorgon börjar ditt fläckfria nya liv med stärkt krage.
Morgonen därpå ryckte Siv in som en general. Fönster putsades, gardinerna revs ned och tvättades (Linas beiga draperier blev “lika grå som novemberdimma”), hela köket rensades och torra matvaror kategoriserades som på Systembolaget.
När Lina kom hem på kvällen kände hon inte igen sin lägenhet. Det luktade Klorin och stekt lök. I köket slamrade kastruller, och Siv glänste i köksförkläde, blossande som en nykokt kräfta. Erik satt och glufsade i sig köttbullar och potatismos av dignande modell. Jansson, rödbetssallad, bröd och småväder.
Jaha, du kom hem till slut, arbetsmyra, mumlade Siv utan att vända sig om. Skölj händerna, så får du en skål soppa. Riktig ärtsoppa, kokad i tre timmar med rimmat fläsk.
Tack, men jag åt på kontoret, svarade Lina och smet in i sovrummet.
I sovrummet väntade en mardröm. Alla kläder upplockade ur lådor, underkläder färgsorterade så det såg ut som IKEA:s textilavdelning. Alla Linas egna prylar borta från sängbordet och hennes bok mystiskt försvunnen.
Lina gick tillbaka ut i vardagsrummet.
Siv, var är min bok? Den låg här på sängbordet.
Den ställde jag in. Inget krafs på borden, så hinner man damma. Och du, Lina, du har kaos bland underkläderna, jag organiserade. En kvinnas garderob ska vara som ett apotek!
Lina bet sig hårt i tungan. Personliga gränser raderades effektivt, men hon tänkte: “Det är bara ett experiment. Håll ut!”
Tack, väste hon och gick och bytte om.
Första veckan åt Erik som på smörgåsbord. Siv kom varje lunch, lagade, tvättade, diskade för hand (maskinen dög inte åt henne), höll förhör över köksbordet och gick inte hem före nio.
Lina nickade hej, stängde in sig med ljudbok eller Netflix, och upptäckte plötsligt tre extra timmar per kväll ingen matlagning, ingen diskplock, ingen handling. Hon signade upp på simhallen, läste på, promenerade i parken.
Men i slutet av andra veckan började Eriks glädje falna.
Lina… viskade han en kväll när de lagt sig. Tror du mamma har energi för det här hela månaden?
En månad, älskling det sa du själv. Vadå, börjar du sakna mig och snabbmakaronerna?
Jodå… men hon… det blir för mycket. Jag kommer hem och så får jag noll egentid. Hon vill prata om krämpor, grannisarna, att elen är så dyr. Sticker till mig mat jag redan är mätt på. “Ät, pojken!” Jag känner mig som fem och ett halvt.
Priset för hemmalyx, fnissade Lina. Men du har rena skjortor!
Jo, men… och så har hon slängt mina lyckostrumpor! För att de hade ett litet hål. Får man inte ens ha lappen själv?
Säg det till henne. Det är ju för din skull.
Gör jag, men då blir hon sårad. “Sliter ut ryggen för din skull och så får man höra sånt”.
Under tredje veckan tog Siv slut. Att hålla igång hela hushållet på 110 kvm, släpa matkassar (hembesökt gårdshandel förstås “Ica är för ungdomar”) och laga svensk gourmetmat i 65 bast, det var jobbigare än gamla jobbet på banken.
En kväll kom Lina hem och fann svärmor utsträckt på soffan med en kylklump på pannan. Hela lägenheten doftade av tigerbalsam. Erik satt bredvid, skuldmedveten.
Vad har hänt? Lina frågade.
Mamma skulle koka fläsklägg, sa Erik uppgivet och sedan skura golven med såpa “för moppen smetar bara ut”. Nu har hon ryggskott.
Ja… pustade Siv. Rygg och hjärta går i otakt…
Lina hämtade blodtrycksmätaren. För högt, men inget dramatiskt mest trötthet.
Du borde vila några dagar, Siv, konstaterade Lina. Det här är ju inget maraton.
Men Erik då? Vem ska mata honom? Du… du tänker väl inte…
Nope, bekräftade Lina. Det är vår deal.
Mamma, det löser sig! pep Erik. Vi köper pizza! Eller, jag fixar köttbullar. Lugn!
Pizza…! suckade Siv i fasa, men gav upp. Beställ. Imorgon försöker jag nog igen…
Men imorgon kom ingen Siv. Hon ringde och påstod att ischiasen fått ett återfall.
Erik pustade ut, Lina beställde sushi och öppnade ett glas svenskt vin medan total tystnad lade sig över hemmet.
Ska vi inte lägga ner experimentet nu? sa Erik, med rullarna i sojan. Jag pallar inte det här längre. Jag älskar mamma, men hon blir bäst på avstånd Jag kan leva på makaroner hela livet. Bara ingen pillar på mina underkläder och försöker amma mig när jag är 32.
Och det där om ordning och rutiga skjortkragar? flinade Lina.
Skit i kragen. Jag köper “Easy Care”. Du har rätt. Det här är en galen arbetsbörda, särskilt om man samtidigt ska jobba. Hur har du ens överlevt?
Lina log. Exakt så, tänkte hon. Det här var poängen.
Några dagar senare, när Siv åter uppenbarade sig något krokig och långsamt satt hon sig vid köksbordet efter att ha spanat på pizza-kartongen och lite disk och… sa inget. Det var nästan rörande.
Du vet, Lina, började hon slutligen. Det här är tungt.
Vad då? frågade Lina, hällde upp te.
Allt. Ni har så stort. Golven! Och Erik han stökar! Det har jag aldrig sett innan. Han äter och smular, strör kläder överallt. Hur orkar du? Jag har gått och plockat hela dagen, han svarar inte ens när jag ropar.
Men han är ju man, påminde Lina med vänlig (och väldigt ironisk) stämma. Han behöver ju omsorg.
Visst, men någon måtta får det vara! stönade Siv. Jag lagade kåldolmar i tre timmar, han gnällde att kålen var tuggig. “Gör egna då!” sa jag, och han bara himlade med ögonen. Otacksamt!
Lina nästan fnissade. Perfektionsbilden sprack snabbt.
Siv, Lina tog henne varsamt i handen. Du är fantastisk. Men vi har ett annat sätt. Vi båda jobbar, vi båda är trötta ibland. Ibland är det smutsigt. Men vi är glada ändå. När vi vill ha hemmafix och trads-opera, då kommer vi till dig. Okej?
Siv nickade, såg på sina nariga händer.
Okej då. Men ring i förväg. Jag har ju trädgårdsjobb och tv-serier… Och åker nog på hälsokur snart. Hälsa Erik att hans skjortor hänger strukna. Men nästa får ni fixa själva. Eller gå ostrukna. Jag orkar faktiskt inte mer.
Hon gick, skakade av sig koftan.
Din bok den la jag tillbaka. Något sci-fi-trams, men läs du.
När Erik kom hem låg ett lugnt skimmer över lägenheten. Ingen starkt doft av klorin, ingen lökstank, bara lite Lina-parfym och sillskivor på spisen.
Är mamma borta? viskade han, hoppfull.
Japp. Hon har pensionerat sig från hushållschefskapet. Experimentet avbrutet på grund av överbelastning.
Erik kramade henne så där obekvämt hårt och stoppade näsan mot hennes hjässa.
Tack, viskade han.
För falukorv?
För att du är klok. Och för att du samordnade tillbaka min vanliga tillvaro. Jag älskar dig. Även om du är dålig på dammtorkning.
Jag är inte dålig, sa Lina och skrattade. Jag är bara modern. Och korven är ekologisk, bara så du vet.
Efter det höll sig Siv förstås inte från att ge tips. Men när hon passerade en dammig hylla drog hon bara en lång suck och bytte snabbt samtalsämne om Lina frågade om hon ville hjälpa till en vecka medan Lina var på tjänsteresa. Då väntade alltid en tomatplanta, en okrattad trädgård eller en dramatisk tv-serie som “måste ses”.
Freden var återställd. Och dammet? Det ligger kvar. Det stör ingen. Huvudsaken är att folk låter varandra vara lyckliga ifred.
Vad tycker du? Ska kvinnor idag fortfarande dra hela hushållet själva, eller är det hög tid att dela? Svara gärna i kommentarsfältet.
